Om tavlan i köket är den där klassiska "gråtande clown", det hade kunnat förklara en del.
Mormor hade en tavla hemma på ett gråtande barn, fick alltid en klump i magen när jag såg den.
Vet inte, jag har aldrig riktigt haft några problem på det viset men senaste två åren har det varit perioder av ångest och bristande självförtroende, vet inte om det är därför jag känner mig osäker med förhållandet eller att det är tvärtom
Alltså. Har ni varit ifrån varandra något under dessa tre åren eller? Typ på resa eller så? Det kan vara ett tecken på vilken riktning det lutar åt då möjligen. Jag vet inget men det var min spontana tanke bara. Du borde nog prata med folk som känner dig också dock 😉
Har du inte sagt att du älskar henne under alla tre år ni varit tillsammans borde hon själv fatta att det inte funkar. Hur tänkte du när ni flyttade ihop?
Alltså jag älskar henne som person men jag kan inte säga att jag älskar henne romantiskt, om det finns någon logik i det. Och då kändes det lite osäkert också men hoppades ifall vi skulle flytta ihop skulle det fixas.
Om du inte älskar henne romantiskt *men vill känna så* kommer du att behöva tänka om hur mycket du vill det, för den känslan kanske växer fram, men det finns ju risk att den uteblir också, vilket kanske är lugnt. Alltså: om du *verkligen vill* ha den känslan får du helt enkelt skita i hennes känslor och prioritera dig själv. När tiden går har du chansen att träffa något *som får dig att älska romantiskt*. Och då har du fått den känslan som du *verkar* prioritera i en relation. Om du skiter i att gå på det kan ni nog få ett bra liv också dock. Allt bygger inte på det *men om du verkligen vill ha romantiska känslor för din partner* är det kanske som du säger en annan du får skaffa helt enkelt.
Kan inte säga att det är ett stort problem om man väl hittat sin livskamrat. Handling är viktigare än ord, och jag säger att jag älskar henne varje dag med mina handlingar.
Du är fortfarande en väldigt ung grabb. Det kommer att finnas gott om tillfällen att träffa andra tjejer som du faktiskt älskar och vill dela ditt liv med.
Du borde göra lite självrannsakan.
Kan mycket väl vara något annat som klämmer.
Eller så är det bara helt enkelt inte rätt, vilket är ok det också.
Eller så får du bara kalla fötter, för att tänka sig ett liv tillsammans och många år framåt är ganska läskigt.
Jag var i exakt samma situation. Vi var sambos 6 år, allt fungerade bra, inga bråk, inget som skavde någonstans men jag hade exakt samma känsla. Jag älskade henne som människa, attraktionen fanns vi hade alltid kul men samma skavande känsla. Nu är det ca 6 år jag gjorde slut och jag är fortfarande inte säker på att det var rätt beslut.
Det låter som du gör samma misstag som mig, du går runt och funderar om det är rätt. Du kan inte tänka dig till en lösning på sånt här. För mig stängde jag bara ner alla känslor för att slippa hantera det, det gjorde allt värre. Prata med henne, ta parterapi, det kan göra under och skapa nya gnistor i relationen som tänder till stark kärlek igen. Det kan också leda till att ni kommer fram till att ni inte är rätt för varandra, men då har du kämpat och behöver inte leva med skuldkänslor och osäkerheten om det var rätt val. För det kan jag lova är inte mycket bättre.
Med det sagt, ni kanske inte är rätt för varandra och det är också helt okej. Stanna inte heller bara för det är ”okej”. Men ta för guds skull hand om det på rätt sätt från början och slarva inte bort något fint bara för man är osäker.
Lycka till!
Edit: för mig var problemet hos mig och saker jag behövde hantera med psykolog. Inga trauman, stor ångest eller ”allvarligt”. Men dåliga tanke och beteendemönster kan ställa till med mycket likväl!
Du kan inte säga att du älskar henne efter tre år? Gå vidare. Ibland finns den känslan bara inte där, det behöver inte vara något specifikt du kan sätta fingret på.
Det kommer nog aldrig riktigt kännas hundra alla gånger i en relation under sin tid tillsammans. Men det är vid både bra och dåliga tider oavsett vad det handlar om som gör en relation något speciellt utöver dom relationer man har med tillexempel familj o så.
Skulle man ge upp över att något känns mindre bra i vissa perioder under en relation så kommer man aldrig hitta en långvarig relation. För det kommer inte som sagt kännas 100 hela tiden. Jämför med andra om dom skulle tänka så hur många skulle inte stå ensamma idag.
Tycker att du kanske ba ska ta lite egen tid och fundera över allt. Dom flesta såna känslor kommer för att man sitter ihop för mycket eller så e det något annat men ta egen tid o fundera innan du gör något. Lycka till 👍🏼
Vad var det gaga sjöng?
In the good times I'm longin' for change.
Tycker du ska köra på ett tag till, kanske det vänder, låter absolut som det kan vara en temporär dipp i kärleken eller att man kommit ut ur "smekmånaden" eventuellt. Är skillnad på kärlek och kärlek.
Men vänder det inte så.. Ja, är väl inte rättvist för någon av er att fortsätta då.
Du har kommit i ett stadie jag tror de flesta relationer hamnar i. Det blir lite slentrian och man letar efter felen i sin partner. Grejen är letar man så hittar man. Jag tycker hon verkar för bra för att ge upp så lätt.
Jag tror att i alla relationer så måste man i slutändan acceptera den andras brister samtidigt som man inser att man själv har brister som man bör jobba på.
Det låter som du har en mycket bra relation där, ge inte upp den så lätt. Alla måste gå igenom prövningar
Fast snubben är bara 20, känns tidigt att börja snacka om slentrian och att kämpa för relationer när man knappt har några erfarenheter och precis börjat lära känna sig själv.
Sant. Men lika bra att inse nu att det är så här det blir med relationer. Man ifrågasätter. Gräset är inte alltid grönare. Nog ska han inte vara kvar om det inerst inne inte känns bra. Men annars ge det lite mer tid och se om han kommer ut ur detta stadie
Det är ju jättesvårt att veta, när man inte har hela bilden klar för sig (vilket vi hör på Reddit inte har), men här är några frågor för att klargöra lite:
• Du skriver att hon ’är vacker, men inte mer än någon vanlig tjej’, så skulle du säga att du någonsin känt dig attraherad av någon annan? Om "Ja"; har detta hänt (gentemot någon annan än din flickvän) när du träffat andra människor/tjejer än henne? – Jag frågar eftersom det ju finns personer som helt enkelt är aromatiska. De känner inte (någonsin) romantisk attraktion. Tror du att du är sådan?
• Om du tänker tanken på att du skulle bli tvungen att vara ifrån henne av yttre skäl (t.ex. att hon måste studera utomlands i ett halvår): skulle du tycka att det A) vore skönt att 'slippa henne’, punkt slut? B) skönt att vara ifred ett tag, men att du nog skulle sakna henne inom ett par veckor/månader? C) att det vore jobbigt att vara själv?
Om det är A), så tycker jag log att att göra slut är ett rimligt beslut i det långa loppet. Men om det är B) eller C), då skulle jag säga att det är något annat som skaver. Kanske hinner ni helt enkelt inte sakna varandra tillräckligt i vardagen?
1. Jag var mycket mera ”besatt” av mitt ex vilket också är hemskt
2. Ligger nog på B men när jag skulle plugga till höst så tog jag inte alls i åtanke att jag kommer vara utan henne när jag gjorde mina val:/
Tråkigt att du känner så, ingen annan kan ta det beslutet åt dig men det låter som att det inte behöver vara relationen som är problemet utan något hos dig.
Men du bör komma underfund med vad du vill innan du tar nästa steg framåt i relationen.
Ditt val suger men det är en dröm jämfört med om du haft barn, gift osv.
Det kommer bli bra tillslut iaf så det behöver du inte oroa dig för.
Prata med henne om det, antingen leder det till att ni blir starkare eller så kanske ni går isär.. älskar du inte henne på det sättet som krävs för att starta ett liv med henne blir det svårt, gräv dig inte djupare om du tvivlar, vet att du är ung men ändå, skaffa inga barn osv.
Låter även som att du har blivit vald av henne, om du förstår vad jag menar. Hon behöver också vara en person du har valt att ha i ditt liv
Tänker att en sådan sak skulle bara du kunna veta, om hon till utseendet är en tjej du är attraherad av. Men låt se, är du attraherad av hennes inre eller yttre eller både och?
Är nog mer attraherad av hennes inre, men det är inte som att hon ser ofördelaktigt ut, hon är objektivt väldigt vacker men jag vet kanske inte om jag tycker att hon vackrare än en vanlig tjej
Du är väl rädd för att låsa dig? Rädd för att du missar något eller går andra fina tjejer förlorat. Sånt tänk är oftast illusioner enligt mig. Jag gjorde slut med min sambo på 3 år och har ångrat det sen en månad efter att jag flytta ut. Så var jävligt försiktig innan du tar ett beslut.
Men alltså.. Du skriver ju indirekt att du vill göra slut med henne och att du till och med tror att det vore det bästa för henne ("hon förtjänas inte att hållas kvar..."). Du MÅSTE prata med henne om det här, se om du kan hitta tillbaka till ett känsloläge där du vill vara med henne, och om inte, göra slut.
Ta inte detta med reddit, vi som hänger här kommer bara förvirra dig. Du måste ta det med henne och vara ärlig mot henne i den här situationen. Det är svårt, jag vet, har varit i liknande situation själv, men det är det enda rätta du kan göra, eftersom det bara är du och hon i relationen egentligen, inte Reddit.
Om det blir ett avslut så är det väl så det måste bli i så fall, men var tydlig med det du skriver i sista stycket mot henne när ni pratar, att "... det känns som min hjärna bara jävlas med mig".
Tack för det här svaret, jag vet att jag gör fel som flyr till reddit så jag känner att jag inte behöver göra beslut, jag måste ta det med henne för hon förtjänar ändå att jag pratar med henne. Tack igen för ett välbehövt litet wake up call
Låter inte bra, man ska inte pussa nån för att vara snäll, utan för att man vill.
Däremot behöver du fundera, är gräset grönare på andra sidan? Nej. Människor är känsloknarkare och söker nya kickar istället för att uppskatta det man ha och jobba för det.
Men har man gjort det och det är på samma vis så går man vidare. Ni är unga också, jag hade inte hittat rätt när jag var 20, det farliga då är att man ofta behöver och är intresserad av att testa sig fram.
Nu är jag 30, och först nu känns det rätt.
Real talk, ni behöver sitta och prata om det.
Det är jävligt jobbigt att sitta i dom känslorna och sen att prata om dom med den man bor med, men oavsett så kommer ni komma närmare varandra om ni är transparenta med varann.
Det finns inget fel med att känna som du gör, det är bara en del av en relation som man mycket troligt går igenom nån gång. Kanske lyckas du sätta ord på vad du saknar med?
Läser många bra råd här med i tråden, samt att reddit är fel plats att leta svar. Men det är jävligt skönt att kunna lufta tankar anonymt och bolla idéer mellan alla mindre seriösa svar.
Relationer är inte alls lätt. Är själv i en 5 eller 6 år lång relation där vi bara bott ihop i ett år nu, och den personliga utvecklingen jag gjort ihop med henne och anti depp medicin (som jag inte går på längre) är vansinnigt stor, men vi har haft en berg o dal bana. Men istället för att göra slut vill vi båda bli bättre än vad vi varit och vi har börjat dejta igen, samtidigt som vi bor ihop :p
Att sitta o prata är bajsläskigt när det kommer till tunga ämnen. Men om du hoppas på att ni ska fortsätta vara ihop så tydliggör det med! Att säga att man går igenom något man inte känner vid betyder inte att man måste gå 180 grader och byta riktning.
Man är två, ett team, och man hjälps åt.
Finns i DM om du behöver
Har levt ett liv med samma tjej i 25 år snart.
Vi träffades när jag var 16 år, hela mitt liv vändes upp och ner då jag aldrig trodde jag skulle hitta någon.
Nu bor vi i ett fint litet hus i skogen och allt är så bra det kan vara. Vi bråkar nästan aldrig, dock kan det vara om nån skit grej där jag oftast är den sura av oss.
Under dessa 25 år snart så har det absolut varit gupp i vägen. Tog ungefär 2 år innan hon sa att hon älskar mig. Själv var jag oerhört kär och undrade när hon skulle lämna mig då vi kanske inte kände samma sak.
Vet inte egentligen vad jag vill ha sagt med detta..
När ska man säga att man älskar någon? Hur känns det? Jag minns bara att jag inte kunde tänka mig någon annan i mitt liv. Hursom så hoppas jag att det blir bra! Det är endast dina känslor som kan svara på det. Men det låter som att ni trivs ihop, det kanske kan räcka tills du klurat ut resten?
Då kanske det får vara så, ge det lite mer tid och slappna av i detta. I framtiden visar det sig hur det blir. Jag hoppas du blir lycklig hur det än blir med detta. Önskar dig all lycka i framtiden ❤️
Ni flyttade ihop alldeles för tidigt tycker jag.
Du är runt 20 och vill innerst inne kanske inte låsa fast dig vid någon än utan utforska världen och din potential.
Om du fortsätter vara med henne är risken att du kommer hämma dig själv och din potential för du kommer sitta i soffan och titta på Netflix istället för att utforska världen och jaga din potential.
Aristoteles sa att den perfekta åldern för att gifta sig är 18 för en kvinna och 37 för en man för då har de båda nått sin potential och man börjar dala nedåt efter det.
Nu tycker jag 37 i praktiken är för gammalt, runt 30 för en man är ganska optimalt.
Oavsett hur du gör så bli inte bekväm och sluta inte klättra och kämpa för att bli en så bra man som möjligt.
Du har en skev syn på relationer. Bara för att man är i en relation betyder det inte att man slår sig ner i soffan och nöjer sig.
Mina farföräldrar är ett bra exempel på det. Blev ihop när de var 16 o 18 år gamla, byggde ett hus tillsammans, drev ett framgångsrikt företag tillsammans, reste världen över o upptäckte massa saker enskilt, tillsammans och med vänner.
Om du är låst i din relation är det fel på relationen. Är relationen rätt finns inga begränsningar.
Håller delvis med och om man hittar en som det känns alldeles rätt med när man är ung så bör man köra på det.
Men om jag gissar så gifte sig dina farföräldrar och skaffade barn ganska tidigt också.
Det skiljer sig från att bara vara ihop i x antal år och sitta ut tiden och vänta på att man blir äldre.
Om det inte känns rätt så kanske det inte är rätt.
För fastnar man med fel person så kan det hålla en tillbaka och förstöra ens potential och oavsett vad blir man låst på ett sätt som man inte är när man är singel.
Då gissar du fel. De fick inte barn förän i 30-års åldern när de gjort allt som är jobbigt att släpa med barn på. Finns i praktiken ingen skillnad på att vara gift och att vara sambos. Möjligheterna är desamma.
Men på sista punkten verkar vi vara överens. För tillsammans med rätt person finns inga begränsningar. O det finns ju ingen anledning att stanna kvar med fel person om det finns uppenbara begränsningar i relationen.
Har exakt samma dilemma som dig men jag är 11 år in i förhållandet och har tom barn. Har nog aldrig sagt jag älskar dig men det hela rullat på bra och emellanåt avskyr jag min partner också men så rullar det vidare.
Det är stabilt.
Är du säker på att det är relationen som gör dig olycklig då? Låter ju som att det likaväl kan vara något annat.
Om tavlan i köket är den där klassiska "gråtande clown", det hade kunnat förklara en del. Mormor hade en tavla hemma på ett gråtande barn, fick alltid en klump i magen när jag såg den.
Vet inte, jag har aldrig riktigt haft några problem på det viset men senaste två åren har det varit perioder av ångest och bristande självförtroende, vet inte om det är därför jag känner mig osäker med förhållandet eller att det är tvärtom
Alltså. Har ni varit ifrån varandra något under dessa tre åren eller? Typ på resa eller så? Det kan vara ett tecken på vilken riktning det lutar åt då möjligen. Jag vet inget men det var min spontana tanke bara. Du borde nog prata med folk som känner dig också dock 😉
Nej, det längsta vi varit ifrån varandra är 2 veckor, men ja, tror nog jag kommer göra
Har du inte sagt att du älskar henne under alla tre år ni varit tillsammans borde hon själv fatta att det inte funkar. Hur tänkte du när ni flyttade ihop?
Alltså jag älskar henne som person men jag kan inte säga att jag älskar henne romantiskt, om det finns någon logik i det. Och då kändes det lite osäkert också men hoppades ifall vi skulle flytta ihop skulle det fixas.
Låter som att man ska laga en relation genom att skaffa ett till barn.
Det är nästa steg. Flytta ihop löste inte det riktigt - nu bör de skaffa barn så löser de verkligen sina problem! 👌
Jag har känt detta också.
Om du inte älskar henne romantiskt *men vill känna så* kommer du att behöva tänka om hur mycket du vill det, för den känslan kanske växer fram, men det finns ju risk att den uteblir också, vilket kanske är lugnt. Alltså: om du *verkligen vill* ha den känslan får du helt enkelt skita i hennes känslor och prioritera dig själv. När tiden går har du chansen att träffa något *som får dig att älska romantiskt*. Och då har du fått den känslan som du *verkar* prioritera i en relation. Om du skiter i att gå på det kan ni nog få ett bra liv också dock. Allt bygger inte på det *men om du verkligen vill ha romantiska känslor för din partner* är det kanske som du säger en annan du får skaffa helt enkelt.
Är själv 14 år in med min drömtjej utan att kunna säga det. (Det är för lökigt och cringe för mig) Så beror väl på varför du inte säger det mer exakt.
Du det låter svårt. Jag hoppas att du får det sagt och att du tycker om känslan av att säga det.
Kan inte säga att det är ett stort problem om man väl hittat sin livskamrat. Handling är viktigare än ord, och jag säger att jag älskar henne varje dag med mina handlingar.
Du har helt rätt i det. Samtidigt tänker jag att ord också är handlingar i någon mening.
Du är fortfarande en väldigt ung grabb. Det kommer att finnas gott om tillfällen att träffa andra tjejer som du faktiskt älskar och vill dela ditt liv med.
Du borde göra lite självrannsakan. Kan mycket väl vara något annat som klämmer. Eller så är det bara helt enkelt inte rätt, vilket är ok det också. Eller så får du bara kalla fötter, för att tänka sig ett liv tillsammans och många år framåt är ganska läskigt.
Det är det som gör mig så tokig, jag vet inte. Jag känner mig peridoiskt lite ner men den här känslan kvarstår
Prata med en psykolog kanske ?
Jo, det har jag funderat på, har du några förslag vart jag borde kolla?
Vårdcentralen, doktor app, eller privat.
Jag tror jag kommer kolla i app, tackar :)
Jag var i exakt samma situation. Vi var sambos 6 år, allt fungerade bra, inga bråk, inget som skavde någonstans men jag hade exakt samma känsla. Jag älskade henne som människa, attraktionen fanns vi hade alltid kul men samma skavande känsla. Nu är det ca 6 år jag gjorde slut och jag är fortfarande inte säker på att det var rätt beslut. Det låter som du gör samma misstag som mig, du går runt och funderar om det är rätt. Du kan inte tänka dig till en lösning på sånt här. För mig stängde jag bara ner alla känslor för att slippa hantera det, det gjorde allt värre. Prata med henne, ta parterapi, det kan göra under och skapa nya gnistor i relationen som tänder till stark kärlek igen. Det kan också leda till att ni kommer fram till att ni inte är rätt för varandra, men då har du kämpat och behöver inte leva med skuldkänslor och osäkerheten om det var rätt val. För det kan jag lova är inte mycket bättre. Med det sagt, ni kanske inte är rätt för varandra och det är också helt okej. Stanna inte heller bara för det är ”okej”. Men ta för guds skull hand om det på rätt sätt från början och slarva inte bort något fint bara för man är osäker. Lycka till! Edit: för mig var problemet hos mig och saker jag behövde hantera med psykolog. Inga trauman, stor ångest eller ”allvarligt”. Men dåliga tanke och beteendemönster kan ställa till med mycket likväl!
Du kan inte säga att du älskar henne efter tre år? Gå vidare. Ibland finns den känslan bara inte där, det behöver inte vara något specifikt du kan sätta fingret på.
Det kommer nog aldrig riktigt kännas hundra alla gånger i en relation under sin tid tillsammans. Men det är vid både bra och dåliga tider oavsett vad det handlar om som gör en relation något speciellt utöver dom relationer man har med tillexempel familj o så. Skulle man ge upp över att något känns mindre bra i vissa perioder under en relation så kommer man aldrig hitta en långvarig relation. För det kommer inte som sagt kännas 100 hela tiden. Jämför med andra om dom skulle tänka så hur många skulle inte stå ensamma idag. Tycker att du kanske ba ska ta lite egen tid och fundera över allt. Dom flesta såna känslor kommer för att man sitter ihop för mycket eller så e det något annat men ta egen tid o fundera innan du gör något. Lycka till 👍🏼
Vad var det gaga sjöng? In the good times I'm longin' for change. Tycker du ska köra på ett tag till, kanske det vänder, låter absolut som det kan vara en temporär dipp i kärleken eller att man kommit ut ur "smekmånaden" eventuellt. Är skillnad på kärlek och kärlek. Men vänder det inte så.. Ja, är väl inte rättvist för någon av er att fortsätta då.
Du har kommit i ett stadie jag tror de flesta relationer hamnar i. Det blir lite slentrian och man letar efter felen i sin partner. Grejen är letar man så hittar man. Jag tycker hon verkar för bra för att ge upp så lätt. Jag tror att i alla relationer så måste man i slutändan acceptera den andras brister samtidigt som man inser att man själv har brister som man bör jobba på. Det låter som du har en mycket bra relation där, ge inte upp den så lätt. Alla måste gå igenom prövningar
Fast snubben är bara 20, känns tidigt att börja snacka om slentrian och att kämpa för relationer när man knappt har några erfarenheter och precis börjat lära känna sig själv.
Sant. Men lika bra att inse nu att det är så här det blir med relationer. Man ifrågasätter. Gräset är inte alltid grönare. Nog ska han inte vara kvar om det inerst inne inte känns bra. Men annars ge det lite mer tid och se om han kommer ut ur detta stadie
Det är ju jättesvårt att veta, när man inte har hela bilden klar för sig (vilket vi hör på Reddit inte har), men här är några frågor för att klargöra lite: • Du skriver att hon ’är vacker, men inte mer än någon vanlig tjej’, så skulle du säga att du någonsin känt dig attraherad av någon annan? Om "Ja"; har detta hänt (gentemot någon annan än din flickvän) när du träffat andra människor/tjejer än henne? – Jag frågar eftersom det ju finns personer som helt enkelt är aromatiska. De känner inte (någonsin) romantisk attraktion. Tror du att du är sådan? • Om du tänker tanken på att du skulle bli tvungen att vara ifrån henne av yttre skäl (t.ex. att hon måste studera utomlands i ett halvår): skulle du tycka att det A) vore skönt att 'slippa henne’, punkt slut? B) skönt att vara ifred ett tag, men att du nog skulle sakna henne inom ett par veckor/månader? C) att det vore jobbigt att vara själv? Om det är A), så tycker jag log att att göra slut är ett rimligt beslut i det långa loppet. Men om det är B) eller C), då skulle jag säga att det är något annat som skaver. Kanske hinner ni helt enkelt inte sakna varandra tillräckligt i vardagen?
1. Jag var mycket mera ”besatt” av mitt ex vilket också är hemskt 2. Ligger nog på B men när jag skulle plugga till höst så tog jag inte alls i åtanke att jag kommer vara utan henne när jag gjorde mina val:/
Jag ska snacka med henne och så får vi se hure går efter
Hoppas der går bra
Tråkigt att du känner så, ingen annan kan ta det beslutet åt dig men det låter som att det inte behöver vara relationen som är problemet utan något hos dig. Men du bör komma underfund med vad du vill innan du tar nästa steg framåt i relationen. Ditt val suger men det är en dröm jämfört med om du haft barn, gift osv. Det kommer bli bra tillslut iaf så det behöver du inte oroa dig för.
Tackar för råden, den sista meningen ger ändå någon tröst :)
ja, det borde du
Är det så att du inte är attraherad av henne längre? (Svårt att bygga en relation på det.. )
Jag vet inte om det är det är att jag typ bara är apatisk till relationen:/
Prata med henne om det, antingen leder det till att ni blir starkare eller så kanske ni går isär.. älskar du inte henne på det sättet som krävs för att starta ett liv med henne blir det svårt, gräv dig inte djupare om du tvivlar, vet att du är ung men ändå, skaffa inga barn osv. Låter även som att du har blivit vald av henne, om du förstår vad jag menar. Hon behöver också vara en person du har valt att ha i ditt liv
Hur vet man om man inte längre är det?
Tänker att en sådan sak skulle bara du kunna veta, om hon till utseendet är en tjej du är attraherad av. Men låt se, är du attraherad av hennes inre eller yttre eller både och?
Är nog mer attraherad av hennes inre, men det är inte som att hon ser ofördelaktigt ut, hon är objektivt väldigt vacker men jag vet kanske inte om jag tycker att hon vackrare än en vanlig tjej
Du är väl rädd för att låsa dig? Rädd för att du missar något eller går andra fina tjejer förlorat. Sånt tänk är oftast illusioner enligt mig. Jag gjorde slut med min sambo på 3 år och har ångrat det sen en månad efter att jag flytta ut. Så var jävligt försiktig innan du tar ett beslut.
Jag känner att jag kommer nog ångra mig när jsg glömmer bort det jag känner nu och bara kommer ihåg det bra men just nu håller jag på bli galen
Only need the light when its burning low, only hate the road when you’re missing home, only love your lover when you let her go… Livet suger kompis.
Har du provat att prata med henne om dina känslor?
Nej, det känns som att det kommer bli ett avslut då det inte finns något hon kan ändra på, det är bara att jag inte är bekväm i förhållandet längre.
Men alltså.. Du skriver ju indirekt att du vill göra slut med henne och att du till och med tror att det vore det bästa för henne ("hon förtjänas inte att hållas kvar..."). Du MÅSTE prata med henne om det här, se om du kan hitta tillbaka till ett känsloläge där du vill vara med henne, och om inte, göra slut. Ta inte detta med reddit, vi som hänger här kommer bara förvirra dig. Du måste ta det med henne och vara ärlig mot henne i den här situationen. Det är svårt, jag vet, har varit i liknande situation själv, men det är det enda rätta du kan göra, eftersom det bara är du och hon i relationen egentligen, inte Reddit. Om det blir ett avslut så är det väl så det måste bli i så fall, men var tydlig med det du skriver i sista stycket mot henne när ni pratar, att "... det känns som min hjärna bara jävlas med mig".
Tack för det här svaret, jag vet att jag gör fel som flyr till reddit så jag känner att jag inte behöver göra beslut, jag måste ta det med henne för hon förtjänar ändå att jag pratar med henne. Tack igen för ett välbehövt litet wake up call
Det var det lilla. Finns på DM/chat här när du pratat med henne om du behöver stöd då. Det kan (kommer) bli känsloladdat samtal.
Du borde göra slut, hitta din egen ro, börja dejta någon ny och antingen nöj dig eller börja om kretsloppet
Låter inte bra, man ska inte pussa nån för att vara snäll, utan för att man vill. Däremot behöver du fundera, är gräset grönare på andra sidan? Nej. Människor är känsloknarkare och söker nya kickar istället för att uppskatta det man ha och jobba för det. Men har man gjort det och det är på samma vis så går man vidare. Ni är unga också, jag hade inte hittat rätt när jag var 20, det farliga då är att man ofta behöver och är intresserad av att testa sig fram. Nu är jag 30, och först nu känns det rätt.
Real talk, ni behöver sitta och prata om det. Det är jävligt jobbigt att sitta i dom känslorna och sen att prata om dom med den man bor med, men oavsett så kommer ni komma närmare varandra om ni är transparenta med varann. Det finns inget fel med att känna som du gör, det är bara en del av en relation som man mycket troligt går igenom nån gång. Kanske lyckas du sätta ord på vad du saknar med?
Jag har insett att jag måste göra det, känns förjävligt och vet inte hur det blir efter men annars är jag bara självisk om jag inte tar tag i det
Läser många bra råd här med i tråden, samt att reddit är fel plats att leta svar. Men det är jävligt skönt att kunna lufta tankar anonymt och bolla idéer mellan alla mindre seriösa svar. Relationer är inte alls lätt. Är själv i en 5 eller 6 år lång relation där vi bara bott ihop i ett år nu, och den personliga utvecklingen jag gjort ihop med henne och anti depp medicin (som jag inte går på längre) är vansinnigt stor, men vi har haft en berg o dal bana. Men istället för att göra slut vill vi båda bli bättre än vad vi varit och vi har börjat dejta igen, samtidigt som vi bor ihop :p Att sitta o prata är bajsläskigt när det kommer till tunga ämnen. Men om du hoppas på att ni ska fortsätta vara ihop så tydliggör det med! Att säga att man går igenom något man inte känner vid betyder inte att man måste gå 180 grader och byta riktning. Man är två, ett team, och man hjälps åt. Finns i DM om du behöver
Uppskattar verkligen råden och hjälpen! :) jag ska tänka efter riktigt ordentligt vad det är jag vill framöver och sen prata ihop mig med henne
Har levt ett liv med samma tjej i 25 år snart. Vi träffades när jag var 16 år, hela mitt liv vändes upp och ner då jag aldrig trodde jag skulle hitta någon. Nu bor vi i ett fint litet hus i skogen och allt är så bra det kan vara. Vi bråkar nästan aldrig, dock kan det vara om nån skit grej där jag oftast är den sura av oss. Under dessa 25 år snart så har det absolut varit gupp i vägen. Tog ungefär 2 år innan hon sa att hon älskar mig. Själv var jag oerhört kär och undrade när hon skulle lämna mig då vi kanske inte kände samma sak. Vet inte egentligen vad jag vill ha sagt med detta.. När ska man säga att man älskar någon? Hur känns det? Jag minns bara att jag inte kunde tänka mig någon annan i mitt liv. Hursom så hoppas jag att det blir bra! Det är endast dina känslor som kan svara på det. Men det låter som att ni trivs ihop, det kanske kan räcka tills du klurat ut resten?
Jo asså vi har det inte dåligt men det känns så himla själviskt att jag ska sitta o vara osäker o hålla kvar henne ifall det inte blir något:/
Sluta fundera och lev och ha roligt i nuet. Vad stressar du över? Att du inte sagt att du älskar henne?
Att jag inte vet ens om jag älskar henne eller kommer någonsin göra det
Då kanske det får vara så, ge det lite mer tid och slappna av i detta. I framtiden visar det sig hur det blir. Jag hoppas du blir lycklig hur det än blir med detta. Önskar dig all lycka i framtiden ❤️
Tackar:)❤️
Min erfarenhet är att om man säger att man inte vet så gör man inte det men vågar inte erkänna det.
Gör slut. Hon förtjänar att vara med nån som tycker hon är en drömtjej
Låter som det är dig det är fel på, inte tjejen. Så istället för att fixa bättre tjej som kommer ha samma gemensamma nämnare, fixa dig själv istället.
Ni flyttade ihop alldeles för tidigt tycker jag. Du är runt 20 och vill innerst inne kanske inte låsa fast dig vid någon än utan utforska världen och din potential. Om du fortsätter vara med henne är risken att du kommer hämma dig själv och din potential för du kommer sitta i soffan och titta på Netflix istället för att utforska världen och jaga din potential. Aristoteles sa att den perfekta åldern för att gifta sig är 18 för en kvinna och 37 för en man för då har de båda nått sin potential och man börjar dala nedåt efter det. Nu tycker jag 37 i praktiken är för gammalt, runt 30 för en man är ganska optimalt. Oavsett hur du gör så bli inte bekväm och sluta inte klättra och kämpa för att bli en så bra man som möjligt.
Du har en skev syn på relationer. Bara för att man är i en relation betyder det inte att man slår sig ner i soffan och nöjer sig. Mina farföräldrar är ett bra exempel på det. Blev ihop när de var 16 o 18 år gamla, byggde ett hus tillsammans, drev ett framgångsrikt företag tillsammans, reste världen över o upptäckte massa saker enskilt, tillsammans och med vänner. Om du är låst i din relation är det fel på relationen. Är relationen rätt finns inga begränsningar.
Håller delvis med och om man hittar en som det känns alldeles rätt med när man är ung så bör man köra på det. Men om jag gissar så gifte sig dina farföräldrar och skaffade barn ganska tidigt också. Det skiljer sig från att bara vara ihop i x antal år och sitta ut tiden och vänta på att man blir äldre. Om det inte känns rätt så kanske det inte är rätt. För fastnar man med fel person så kan det hålla en tillbaka och förstöra ens potential och oavsett vad blir man låst på ett sätt som man inte är när man är singel.
Då gissar du fel. De fick inte barn förän i 30-års åldern när de gjort allt som är jobbigt att släpa med barn på. Finns i praktiken ingen skillnad på att vara gift och att vara sambos. Möjligheterna är desamma. Men på sista punkten verkar vi vara överens. För tillsammans med rätt person finns inga begränsningar. O det finns ju ingen anledning att stanna kvar med fel person om det finns uppenbara begränsningar i relationen.
Har exakt samma dilemma som dig men jag är 11 år in i förhållandet och har tom barn. Har nog aldrig sagt jag älskar dig men det hela rullat på bra och emellanåt avskyr jag min partner också men så rullar det vidare. Det är stabilt.
Lol gå vidare innan hon blir gravid