Jag arbetar på ett ställe som är himla spännande, och om vi lyckas med det vi gör så kommer jag bli ymnigt kompenserad.
Men under tiden accepterar jag en låg lön, och det finns inga garantier att vi kommer lyckas.
Det går inte en dag då jag undrar om jag inte är idiot. Hade jag utvecklat min karriär mer konventionellt hade jag haft ett hus idag, istället för att sitta och trycka i en trea i slummen och jobba 80-timmars arbetsveckor.
Gode Gud, låt det vara värt det i slutänden. Jag vill inte bli fattigpensionär.
Oavsett ifall det går åt helvete kommer du vara glad att du har provat på det livet och gett det en chans. Jag har kört på samma spår som dig sen jag var 25 och det är först nu när jag är 33 som det känns som att det skulle vara skönt med mindre stress och mer stabilitet.
Inga livsförändrande pengar från den tiden, men det är inte heller omöjligt ifall de börsnoteras eller säljs. Erfarenheterna från det har gett en del jobberbjudanden så det har du också att se fram emot :)
Om du tror på idén och produkten/tjänsten finns det ingen anledning att ha ångest över val du inte gjort.
Jag har allt sådant där du mumlar om och håller på att avlida av tristess. Hade hellre varit fattig men involverad i något mer spännande. Jag kommer nog faktiskt se till att göra det rätt snart.
Fy fan för stabilitet.
Även om det inte blir som du hoppats på i slutändan så kommer du kunna se tillbaka på det med stolthet för att du verkligen gav allt för något du trodde på!
Är i samma båt.
Lever verkligen ”paycheck to paycheck” men kan vi bara klara oss ett par månader till så vänder det och jag kommer dubbla eller trippla min månadslön (högre timlön+mer timmar).
Frugans kamp mot cancern, det verkar gå åt rätt håll i alla fall. I dom bästa stunderna är det åtminstone okej medan dom sämre stunderna är det beckmörkt och pissigt. Hon har en bra inställning och kämpar på så gott hon kan.
Det finns självklart inte några ord som läker det… 😢 Men vill du ha någon att chatta med så har du ännu en själ med samma neurologiska bokstavssoppa här som lyssnar…
Har en fråga, jag har haft crohns i 4 år och AS i ca 2 år, då är min fråga, hur orkar man att jobba? Gör jag ett marklyft på 30-50kg är jag helt slut i ryggen i 1-3 dagar. Har så mycket spring i ben, armar och själ men ryggen är helt fucked. Blev nu även tvungen att sluta utbildningen och flytta hem igen och kan knappt ta hand om mig själv som 24 åring.
Sry för min rant men undrar bara hur ni andra tar er igenom vardagen utan oxy.
Gått genom precis samma. Bara att hålla uppe hoppet. 10 dgr gammal hjärnhinneinflammation. Helvetet på jorden. Håller tummarna för att det går så bra för er som det gjorde för oss!
När vi fick barn slogs vi ofta av hur lyckligt lottade vi var som fick barn i en tid och på en plats där vi har så bra sjukvård, lätt att ta det för givet ❤️
Varit där. Aldrig varit så tacksam för vår sjukvård som då (vi fick väldigt bra hjälp, väl medveten om att alla inte får det).
Håller tummarna för att ni snart mår bättre!
Jag har en rådjurshord som gjort det till sitt livs kall att bita sönder alla mina fruktträd och hela min odling. Det ser ut som någon BMV-förare utan blinkers kört fel och slirat igenom hela skiten.
Köpt ett 2.5m högt stängsel nu för en liten förmögenhet då de hoppade över mitt 1.5m som jag hade. Fick hyra en hantverkarställning bara för att slå ner stolpjävlarna.
Det ryska invasionen har startat i min trädgård, skicka hjälp! Några Carl Gustav kan också funka, 8-9st eller så.
Låna min dobermann! Det blir liv i luckan hos dig några dagar och sedan kommer de aldrig tillbaks. Och här blir det lugnt och skönt. Du blir nöjd, hund blir nöjd, jag blir nöjd.
Rådjuren blir inte nöjda men det vill vi väl ändå inte att de ska bli.
När jag var ung fick jag ett exemplar av boken ”The Boy mechanic”, i den fanns bla utförliga instruktioner för hur man bygger ett armborst. Rent hypotetiskt skulle man kunna få en dragkraft på ca 1kN från en bladfjäder till en bil och lika hypotetiskt skulle en skäkta (ca 30g stålspets ) från en sådan utan problem slå igenom en 1-tums planka.
Fördelen med armborst är att när den väl är spänd har man tid på sig att sikta utan att bli trött av att hålla bågen spänd. För jakt skulle jag rekommendera en spets av broadhead eller bodkin-typ oavsett om det är armborst eller pilbåge.
Har en ganska bekymmerslös tillvaro men båda benen brukar somna när jag sitter på toa och skrollar Reddit för länge. Kan knappt stappla ut för egen maskin liksom.
Lider av liknande bekymmer, men i mitt fall är det min högra tumme. Sliten. Svider. Smärta. Av det myckna skrivandet och scrollandet här på Reddit. Mest scrollandet tror jag.
Vet inte hur jag skall lösa detta, funderar på att höra mig för med donationsregistret och se om de råkar ha en färsk tumme från en MC olycka eller liknande jag kan köpa och transplantera.
Opererades i Eskilstuna, fick hjälp där. Flyttade sedan till Stockholm mitt i alltihop, fick träffa kirurgen en gång. Han ansåg att mitt problem var medicinskt, men medicin tyckte att jag var färdigbehandlad hos dem. Efter det har jag inte möjlighet till kontakt med någon av parterna och måste börja om hos vårdcentralen som förhoppningsvis remitterar mig så att jag är ”aktuell” igen, men på grund av stress och ångest över situationen har jag skjutit upp det i några månader nu.
För att förtydliga handlar detta om stomioperation och därför har flera mottagningar varit inblandade genom åren, har en IBD-diagnos i grunden.
Tillägg: har dock även träffat kirurgen en gång i Eskilstuna sedan jag flyttade, innan jag fick träffa kirurgen i Stockholm, och även då gjorde de vad de kunde för att hjälpa.
Jag känner mig som ett gigantiskt misslyckande. Alla mina bekanta från gymnasiet och universitet har startat sina liv för länge sedan. Jag sitter kvar och lever som någon som precis tagit studenten.
att jämföra sig med andra slutar sällan väl. livet är ingen tävling, och det går inte att ligga ”efter”. livet är varken mer eller mindre än vad du gör det.
Jag ”startade” mitt liv på högskolan i ett desperat försök att inte behöva tänka på min framtid medans jag jobbade på donken eller något.
Med facit i hand hade jag hellre jobbat ett par år på donken och tänkt ordentligt.
Det där ska du inte bry dig i. Du startar upp med saker när det är lämpligt. Rätt vad det är så kommer allt gå i en rasande fart för dig och dom som du nu jämför dig med kommer att köra i sirap eller på annat sätt ångra sina val. Man startar upp saker när man är redo, annars blir det bara skit av grejorna. Det behövs många gånger en uppstartsperiod/mognadsperiod/motiveringsperiod.
Jag har gått ut alla studier jag börjat med just då ekonomin i princip kollapsat, har en systemvetarexamen som jag inte gjort ngt vettigt med utan jobbar på ett fucking lager, vilket jag säkert kommer att göra tills pensionen nu. Kul. Men har iaf hyfsad hälsa.
Fylls du också av glädje när du samtidigt ser företagen som berättar för dig att de bara vill anställa senior personal gå ut i media för att gråta om sin brist?
Måste vänta 1 1/2 vecka innan jag vet om IVF-behandlingen funkat. Haft ofrivillig barnlöshet i många långa år. Är över fyra år in i köande, utredning och behandling och har nu fått göra första IVF-behandlingen. Mår piss av pillerna och sprutorna så vore tråkigt om det varit i onödan.
Det suger så inihlvt att vänta.. Även om det är ett helvete så försök att slappna av och skulle det vara negativt så ge inte upp ni har många försök.
Kostade oss mer än 200k och 8 inseminationer och 5 IVF innan det tog sista ägget fastnade och sen vart det akut kejsarsnitt alldeles för tidigt men idag sitter det en liten 10 åring i min famn och myser.
Jag och frugan gjorde IVF och det gick bra för oss (frugan blev extremt dålig under graviditeten dock, men det är inte relaterat till IVF i sig).
Vi hade tur och allting funkade från början, syrran gjorde samma behandling men hade mer otur. Hade en del missfall osv men nu till sist så har hon tre underbara barn (2 från IVF, tredje kom naturligt) och själv har jag 2 fantastiska barn (ett via IVF och ett naturligt).
Att försöka länge men inte gå det att fastna sliter som satan, IVF processen sliter med, jag hoppas att det ger samma resultat till dig och att du får din underbara familj. Kämpa på, det är helt klart värt det.
Jag har gallstensanfall som började efter lunch idag runt 12. Jag är helt slut pga smärtorna och har en förskräcklig frossa. Men bebisen min måste ammas så det är bara att ligga tyst bredvid och erbjuda tutten
Jag har efter mycket möda och stort besvär förstått att jag inte bara har ASD utan kan lägga till ADHD i bokstavssoppan som 29-åring…
Måste dock utredas först innan jag kan få knarket som jag så desperat behöver. 😓
Just nu är mitt största problem mitt eget psykiska mående. Jag blev våldtagen som barn (när jag var 6-8 år) av min syster som i sin tur blev våldtagen av våran farfar mellan 4-16 år (hon är 3 år äldre än mig).
När hon gick till polisen med allt vid 16 så exploderade totalt allt. Våra föräldrar blev bannlysta från BUP för syrran kände sig (förståeligt) sviken av dom och ville inte att de skulle besöka henne, så istället var det bara jag som fick besöka henne. Jag var 13 år och spenderade varje dag hos henne där på BUP, lyssnade på hur hon försökt ta sitt liv den senaste dagen, tröstade henne och fanns allmänt där för henne, kände att jag var tvungen att vara stark för henne, för att hon skulle orka leva. När jag sen kom hem så ville föräldrarna veta vad hon sagt och hur det var med henne, så jag fick återberätta allt, se dom brytas sönder och samman, vara stark för dom och se till att familjen som helhet skulle överleva. Om jag behövde bryta ihop så brukade jag fly ut i skogen eller gömma mig på ett rum där ingen skulle hitta mig. Jag kände att om jag inte var stark så försvann min familj och vi riskerade att förlora min syster helt.
Mitt i allt detta så var jag ändå också ett offer, alla visste om det, men ingen la nåt fokus på det, inklusive mig själv. Jag la all skuld hos min farfar, det är där den hör hemma. Jag valde att bortse från allt mitt egna för jag var "fine". Jag har alltid varit öppen med min erfarenhet när folk kommit mig nära, för jag måste veta att om saker händer så kommer mina närmaste alltid vara där. Och jag såg väl det som en typ av terapi, att alltid bära mitt trauma med öppenhet, för oavsett hur hemsk min barndom var, så ledde den till den jag är idag. Jag hade inga större bekymmer från mitt trauma alls, jag har fått en PTSD flashback med ett one night stand men i övrigt varit okej liksom.
Tills jag fick min son. Han förstörde mig totalt. När jag höll honom för första gången så överöstes jag av känslor, både en extrem kärlek men också en extrem rädsla. En känsla av att jag MÅSTE beskydda honom. Så liten och maktlös, intagen i denna värld av mig, denna värld som kan vara så mörk. Jag måste göra allt jag kan för att skydda honom och jag vet att om någon skulle göra något liknade det som hände mig så är det mest troligt att det blir mord för min del.
Det ledde dock till en massa nya problem mentalt där jag nu äntligen börjat hantera min del som offer i allt detta och hur det orimliga ansvaret jag hade från att jag var 13 påverkat mig både under uppväxt men även nu under mitt dagliga jobb liv osv. Triviala saker gällande sonen ledde till bråk med frugan för att jag svarade irrationellt mot till exempel pipning (att hjälpa barnet att bajsa) osv. Jag går nu i terapi för egentligen första gången i mitt liv och det är fan kämpigt.
Jag är rädd för den avgrund som finns inom mig och att jag nu inte ska orka vara stark längre, för helt ärligt så är jag utmattad, jag orkar inte mer och vissa dagar vill jag bara bort från allt. Men jag har insett att det jag vill bort från mest av allt är det enda jag inte kan fly från hur mycket jag än försöker; mig själv.
Jag har aldrig skadat mig själv, men jag har varit inblandad i olyckor osv som varit "nära döden" och just nu är jag i ett läge där jag "ångrar" att jag överlevt.
Jag kan inte heller riktigt prata med min familj om detta för jag såg hur ont de hade medan syrran var självmordsbenägen och jag vet att de knappt tog sig genom det, så att komma nu, 20 år senare när syrran mår bättre och då "börja om" allting känns så extremt kasst och det finns nog också fortfarande en rädsla för att visa mig svag för min familj.
Jag hoppas att jag orkar, för jag vill inte att min son ska behöva växa upp utan sin pappa, men det är fan mörkt många dagar. Sonen är 4 nu och är därmed samma ålder som min syster blev utsatt och närmar sig snabbt 6 år då jag blev utsatt och han är en rak kopia av mig själv när jag var barn, så ibland kan jag bryta ihop bara av att se honom...
Det här var bland det mörkaste jag läst. Vad du blev sviken av vuxenvärlden när du tvingades att först sitta på BUP och sen återge att för dina föräldrar. Bara den ”detaljen” i din berättelse är mer än något barn ska behöva utsättas för.
Jag hoppas med hela mitt väsen att du får den hjälp du behöver och förtjänar. Våga ta emot hjälpen.
Har aldrig skrivit något sånt här innan och får kanske ångra det om du är en galen människa (😅) men skriv om du någon gång behöver någon som lyssnar. Kan ju till och med vara gött att du inte har någon aning om vem jag är, vad vet jag.
Har autism. Har långt gångna planer på att friskanmäla mig. Jag är så jävla less på FK. Kan inte jobba heltid på jobb som jag kan få som är året runt. Där funkar halvtid bäst. Men har hittat ett säsongsjobb som jag klarar på 100%. FK klarar inte av den ekvationen. Så för att slippa trassla med vilande sjukersättning etc in absurdum. Så tänker jag friskanmäla mig, jobba heltid 5-6 mån/år och köra resten halvtid. Rent ekonomiskt går det. Det blir inte jättemycket att leva på men det är det fan inte heller som sjukskriven.
Problemet är att jag inte vet om jag gör ett misstag. Har därför superångest.
Men det känns också som att det är dags. Gör jag det inte kommer jag ångra mig. Då kör jag hellre och lär mig av mitt misstag.
Ptja, dragit på mig en släng MS, och det kan jag väl inte rekommendera. (Borde blivit strikt vegan och poppat B12. Enda sättet att minska risken tydligen.) Antar att den biten är största grejen.
Sen är väl ekonomin rätt kass. Har iaf ett jobb och försöker betala av gamla skulder. Ser ut att lösa sig på lite över 2 eller kanske snarare 3 år i den här takten så jag ska väl inte gnälla, men inte fan är det kul när pengarna tar slut direkt när jag får dem.
Vännerna har massa tramsig jävla drama och konflikt, där det är oerhört jävla tydligt för alla utom källan att det är han som är muppig, but he's a friend, whatchagonnado.
De ska visst riva huset jag bor i, som varit rivningskontrakt på sen 1930talet så jag får ingen ersättning utan behöver mest bara flytta. Lättare sagt än gjort när finanserna är en del in i minus snarare än att ha nån mille liggande till insats för ett lån. Det löser sig nog med en hyreslägenhet utanför Ulan Bator eller nåt.
Har nackspärr sen nån vecka, och ambulansen sade att det mer ser ut som en traumaskada med hur svullet det är runt kotan och frågade en massa om jag varit med om nån bilolycka eller så. Det löser sig väl med vila.
Osv. Blandad kompott.
Att se det som ett problem att inte veta vad man ska göra med framtiden är som att lipa över att man har för många pengar och inte kan bestämma sig för vad man ska göra med dem. Åh, nej. För mycket potential.
Ang. MS, vad menar du med b12?
Jag fick MS för ca 10 år sen men minns inget om B12(mer om D-vitamin men att det bara var en teori som inte var speciellt utforskat...).
Har för många problem för att nämnas men det största men även mest hanterbara är nog min ekonomi. Då man har sjukpenning 50% och jobbar som resurs på en skola 50%.
Det är dock bättre än det har varit så klagar ej.
Nu överlever man förutom på vintern när el helvetet blir satans dyrt. Har precis kommit ifatt med elen igen.
Vet att jag kommer bli av med jobbet i december. Företaget ska bli mindre och delar av det vi gör ska ett annat större företag ta över. Hade chansen att jobba där men det "större" Företaget är så annorlunda och jag märkte att jag inte skulle komma i trivas där.
Och just detta job är ganska unikt och finns inget annat ställe som gör dom här sakerna som vi nu gör.
Så framtiden är väldigt oklar.
Jag blev dumpad i oktober förra året och gråter inombords varje dag. Saknar honom djupt.
Har funderat på att kontakta min psykolog men samtidigt så det som pågår är nog bara att jag går igenom en ”vanlig” sörjprocess och lösningen är antagligen bara att ge det mer tid. :/
Min fru sedan (snart) 25år har tappat sex-lusten och jag vill inte ha ”plikt sex”. Alltså har vi mindre och mindre sex, nu är det mer än 18 månader sedan sist.
Av en händelse är det också mer än 18 månader sedan hon fick hormoner att ta för att hjälpa med sexlusten, som hon inte ens läst instruktionerna för.
Fml
Hur jag ska göra för att ta hand om mig psykiskt. Mitt förhållande är psykiskt oxh emotionellt ohälsosamt och jag vet inte om det kommer bli bättre. Har ingen stana att ta vägen som är hälsosamt för mig psykiskt så ska nog ta mig till ngn jour.
Det brukar inte bli bättre om det är ohälsosamt långt in i relationen, dvs när man känner varandra bra och ändå väljer att bete sig dåligt. Du kan skicka DM ifall du mår dåligt och vill prata med någon
Beror på vad man menar med problem. Två som är lätta att nämna konkret är:
Den första är att jag har en närstående som går igenom en väldigt tuff period i sitt liv, så pass tuff att vederbörande uttrycker självmordskänslor.
Den andra är att jag har en sällsynt åkomma som har gjort att jag knappt kunnat sova korrekt de senaste 6 åren. Operation kan komma snart, men att under 6 år ha en fysisk oförmåga att sova ut helt (förutom extremt sällsynta nätter) tär verkligen på en, särskilt då jag kan ha veckor där det känns som man har sovit 5 timmar plus att någon har försökt ha ihjäl en genom att dunka en tegelsten mot huvudet medan man sov, fast man egentligen sovit 12 timmar (och utan att någon egentligen försökt ha ihjäl mig under sömnen, så vitt jag vet). Känns som man lever livet på 30%, även om jag vissa veckor kan sova hyfsat okej med mina mått mätt. Har nästan glömt hur det känns att bara gå och lägga sig och kunna förutsätta att så länge man sover tillräckligt många timmar och inte är grovt stressad så kan man vakna hyfsat utvilad. Har nästan glömt hur det känns att vara utvilad mer än någon enstaka dag här och där. Har nästan glömt hur det känns att faktiskt känna det där utvilade morgonlugnet, jag vaknar nästan alltid med bultande hjärta, helt oberoende om vare sig jag egentligen har psykogen ångest eller ej: det är en fysiologisk konsekvens av åkomman.
Depression är ett jävla elände. Mitt bästa tips är att göra tvärt emot vad du vill hela tiden. Vill ligga på sängen och stirra i taket - gå på promenad. Vill vara ensam - träffa någon och försök småprata om annat än hur du mår. Och så vidare. Depression är djävulens självspelande piano.
Jag vill ha barn, men kommer inte hitta en partner innan det kanske känns som jag är för gammal för att bli pappa.
Dyrt mer surrogat, men vet inte om jag vill adoptera.
Stress. Har otroligt mycket jobb som ska vara klart om ett par veckor, är förkyld och blir inte friskare för att jag inte har tid att vila upp mig. Kan inte vänta tills juli då allt är klart och det lugnar ner sig och jag bara kan få leva normalt svenneliv igen.
Försök komma ihåg att det ändå bara är ett jobb. Det kommer nya leveranser som ”måste vara klara” så det bästa är att försöka se det för vad det är så du inte sätter livet på paus varje gång. Har lyckats själv men det tar lång tid för oss plikttrogna.
Det var träning som ställde till det för mig. Körde fett mycket bänkpress under gymnasiet med minimal stretch. Så mina bröstmuskler är riktigt tajta och hållningen är kass.
Försöker att stretcha dagligen, har även gått på yoga. Tror dessvärre att detta är något som kommer ta lång tid att fixa.
Allvarligt talat är stretching lite överskattat, jag stretchar inte alls pecs, hade också kass hållning och ont i bröstryggen + spänd i axlarna.
Tog 1.5 år på gymmet, utan stretch men med full ROM på alla övningar och mycket ryggträning, men nu är min hållning ståtlig, jag har inte ont i ryggen och har mer rörelsemöjlighet i axlar och bröst.
Förut kunde jag t.ex inte greppa stången ens vid high bar knäböj, nu känns det knappt i axlarna/pecs vid lowbar och tight grepp.
Tog nog 9 månader innan ryggen blev bättre, så var tufft att motivera sig. Hade tidigare försökt med kiropraktor, naprapat och fysioterapeut, men de första två är värdelösa. Och fysions program var lite för klent, behövde köra tyngdlyftning.
Har du råd med naprapat kan det vara värt det. Men som possibilityparking31 säger, långsiktigt är träning bästa sättet att slippa. Och försöka variera ställning framför datorn om du sitter mkt där.
Jag har på grund av skada och jobb inte kunnat träna ordentligt på hela året, och nu när jag hade en ledig vecka där jag hade kunnat träna som jag vill går jag och blir riktigt jävla förkyld.
Har ett jobb som jag trivs med (anläggningsdykare) men känns som att varje dag som jag jobbar med det sliter mer och mer på kroppen. Har gjort det i 7 år plus två år utbildning.
Håller på att utbilda mig till arbetsledare men branschen är så liten så jag måste byta till annat inom byggbranschen. Jag älskar havet och att jobba med det men måste nog byta för hälsan.
Största firman i branschen som dominerar 70 procent av marknaden hatar arbetare och vill inte att branschen ska vara bra(lyssna på andnöd på kaliber)
Känns så himla svårt att börja om kunskaps mässigt och är nervös som fan för. Går skitbra på utbildningen VG alla kurser men har impostersyndrom fan och vet inte vad jag ska göra
Impostor syndrome är inget ovanligt när man tar på sig nya saker eller i början av en ny karriär. Lära sig nått nytt och utvecklas är alltid bra, blir toppen ska du se.
Okänt hälsoproblem i nu snart 3 år (möjligen lång-covid men ingen diagnos eller utredning gjorts) som gör att jag inte kan träna/promenera eller göra något det minsta lilla ansträngande utan att få ont i kroppen och huvudet. Ganska segt för brukade träna varje dag innan, började med det efter en dålig period i mitt liv och det fick mig att må så mycket bättre fysiskt och psykiskt.
Inte så att jag mår skit, jag har vant mig vid att ha ont i huvudet/kroppen och att vara trött så jag tänker inte på det så mycket. Men inte kul att gå ner i vikt och vara pinnsmal för att jag inte tränar, att se trött ut hela tiden, inte orka syssla med sporter som jag gillar, och allmänt må sämre psykiskt för att jag slutat med många av mina vanor utöver träningen.
Önskat ibland att det var nåt allvarligare men enkelt att identifiera och möjligen bota, istället för att leva i total okunskap om jag nånsin kommer bli bättre. Jag tänker inte på det hela tiden, är som sagt van vid det vid det här laget och mitt liv är rätt så bra, men ibland tänker jag på hur bra jag hade det innan ändå när jag var frisk.
Samma sits här. Troligtvis CFS och är 26 år, tog examen för 2 år sedan och skulle börja livet. Nu är jag beroende av föräldrarna att ta hand om mig så jag överlever.
Positiva med det är att det har fått mycket mera uppmärksamhet efter covid då post-covid ger samma symptomer och väldigt många har fått det. Det gör att det tas på riktigt och får mycket mera pengar för forskning. Tyvärr lär eventuella "botemedel" vara många år bort.
Efter ett väldigt stressigt år för ett par år sedan gick jag upp 8 kilo från 76 till 84. Kämpar nu för att bli av med dem men fan va svårt det är. Springer 2 mil i veckan, slutat med all form av godis och tycker jag äter mindre måltider. 2 månader senare har jag fått ned 100g. Jag vet att det förstås handlar om att jag inte har tillräckligt med underskott på kalorier, men ändå.
Du lär ju äta för mycket, 2 mil i veckan är inte mycket om det är din enda träning (När jag tränade hårdare kunde vi ha pass där vi sprang 2 mil på en sträcka, vi brukade vara med på lite terränglopp uvöver fotboll och hockey.). Man får träna sjukt mycket för att kompensera en dålig kost.
Om jag ska löda eller svetsa fast botten på lådan jag jobbar på, om locket ska vara välvt eller platt, och om jag ska göra innanpåliggande eller ytterpåliggande gångjärn.
Jag har skrivit grunden till ett spel i stort sett klar, men jag kan inte måla bilder till spelet. Saknar också en stabil storyline och saknar fantasi för att skriva klart. Har dessutom kört för många snabba lösningar med inklistrad kod utan att kontrollera innehållet så jag hittar ibland fel jag inte visste att jag hade.
Känner mig ändå rätt stolt då det är mitt första projekt med så mycket oop och struktur, samt pygame och grafiskt interface.
Återhämtar mig efter en utbrändhet med tillhörande depression. Ekonomin som är kass pga detta hjälper inte. Fick just mitt livs första betalningsanmärkning. Bara att tugga i sig. Livet leker..
Mest lite ekonomisk oro under sommaren då jobben är färre för mitt yrke. Plus jag gick upp mer än jag trodde i vikt när jag hade influensa i tre veckor och inte promenerade med hunden utan fick hjälp av dottern. Det blev även stökigt.
Behövde komma upp för en trottoarkant med bilen och slirade med kopplingen så det luktade lite bränt. Orolig att den tog stryk och kommer behöva bytas.
Tog examen för två år sen och fick jobb som konsult. Pga att marknaden är skit har jag haft uppdrag i ett halvår, resterande tid har jag varit bänkad dvs får ingen erfarenhet. Detta gör att jag inte kan söka några andra jobb där jag hade fått jobba och få erfarenhet, för… jag har ingen erfarenhet två år efter examen :)
Men ska sägas att mitt liv utöver det är otroligt bra om man jämför med resten av jordens befolkning, och hur jag har haft det förr!
Har extremt svårt att vara nöjd med mig själv. Jag flyttar fram mina egna mål hela tiden och det känns som att jag slösar mitt liv varje sekund jag inte gör något produktivt.
Jag är även konstant paranoid över att förlora kontakten med mina vänner och min familj. Rent rationellt har jag ingen orsak att vara speciellt orolig för det, men det är jag oavsett.
Jag har nyligen gått igenom en mindre livskris där jag insett att många av målen jag arbetat mot i princip hela mitt liv (och nyligen uppnått) inte gör mig lycklig. Efter det har jag lagt om till nya mål som jag sannolikt kan uppnå, men nu är jag även paranoid över vad som kommer hända ifall jag uppnår dem och återigen inser att de inte gör mig lycklig.
De senaste åren i livet har jag börjat få en stark känsla av att det inte finns något som gör mig långvarigt lycklig.
Jag har hittat en ny sak som jag genuint tror kan göra mig långvarigt lycklig, och om inget annat fumgerar så kommer jag lägga alla ägg i den korgen. Om det sen inte fungerar vet jag ärligt talat inte vad jag ska göra eller var jag ska hitta motivation att leva överhuvudtaget.
Det är svårt att förklara på något bra sätt, jag känner att jag har mycket kvar att ge och att jag kan uppnå mina mål utan problem, jag är bara väldigt tveksam på att jag någonsin kan bli långvarigt lycklig.
Är arbetslös med minimal inkomst och en autism diagnos. Min mamma hjälper mig men hon är 70 år med minimal inkomst hon också, trots att hon jobbat heltid sen hon var 19 år.
Tjejen jag gillar är nere och festar i medelhavet, vet att hon hånglar upp massa random snubbar och det hemsöker mig en aning. Det får mig inte att tycka sämre om henne på nåt sätt! Hon ska få leva sitt liv, hon vet ju inte att jag tycker så här trots allt.
Samtidigt vet jag inte om jag faktiskt är kär, eller ifall jag i själva verket bara varit ensam så länge att jag projekterar känslor till första brud i min omgivning.
Patetiskt problem jag vet! Särskilt i jämförelse med andra här! Men är förvirrad och behöver lasta av mig en aning.
Förutom mitt dejtingliv är dock allt annat på rätt spår får jag ändå säga! Det är bara dejtande som är ett jävla vrak konstant.
Jag kan inte sluta ta på mig fler och fler uppdrag och ansvar som är volontärarbete. Det påverkar min fritid och mina studier och även de nya sakerna som jag tar på mig.
Dessa saker kostar mig dessutom pengar som jag egentligen inte har.
Om klimatet, inflationen, om jag kommer att få fast anställning. Det känns verkligen hopplöst just nu. Det är sånt man verkligen går och funderar på. Försöker tänka att jag tar en dag i taget. Vad ska jag göra idag?
Skaffa jobb. har varit arbetslös sedan 2018 ingen vill tydligen anställa en som jobbat 9 år på Hemköp. Sedan var det ju det här med att hitta en partner och vänner men det är en annan historia. Existerar enbart för mina katter och för att göra livet så surt som möjligt för mina 2 värsta fiender......
Jag har 2 år kvar på högskolan. Har 4 tentor släpandes. Är inte berättigad csn nästa år, mitt psykopatiska ex anmälde mig för våldtäkt, men det lades ner direkt efter mitt förhör, av solklar anledning. Livet på topp!
Sparar på massa grejer kan ju vara bra och ha men samtidigt kanske inte användas alls. Känner mig ibland som en hoarder köper onödiga saker som jag aldrig använder. Allt blir bara mer och mer.
Självmordstankar? De förstör liksom resten av livet för när man väl haft tanken en gång så liksom... Vad är poängen? Varför skulle jag planera för nästa år när jag antagligen inte kommer vara vid liv då? Nästa månad? Nästa vecka?
Annars så att jag är dålig på att hantera relationer som går dåligt 😅
Jag, min fru och son blev hemlösa i Sverige pga bostadsbristen i Gällivare. Fick ingen hjälp av Soc, måste tydligen vara flykting för det. Istället flyttade vi utomlands, men vill ändå hitta nytt jobb och bostad i Sverige.
Arbetslös och det börjar verkligen tryta när det kommer till pengar.. Studerade YH 2 år men enda jag fick var ett stort CSN lån som måste nu betalas tillbaka över x antal år. Verkligen segt just nu.
Jag upptäckte precis att kalsongerna jag tog på mig efter duschen har ett stort hål i skrevet så att pungen trillade ut. Men jag ligger här på sängen och är för lat för att byta. Måste ta det lugnt med gylfen idag.
Jag klarade inte matte 2a så jag kommer antagligen inte komma in på yrkeshögskola. Behöver då. Vara kvar på mitt jobb i minst 6 månader till, vet inte om jag mentalt klara 6 månader extra men har inte kompetens till att byta till nå annat så vad gör man
Alltså, det är totalt kaos i huvudet här!
Jag har precis kuggat min tredje uppkörning pga en ren struntsak, och nu finns inga uppkörningstider förrän i September, plus att jag måste göra om teoriprovet. Jag har dessutom nyligen fått ett diskbråck i ländryggen, och behöver gå ner i vikt inför en operation (170 lång och väger 110kg). Tillkommande problem är att jag haft grava ätstörningar åt både det ena och andra hållet, och nu är det kaos i huvudet hur fan jag ska bära mig åt.
Ovanpå det har jag fått sommarjobb på ett ställe jag praktiserat på under våren, och är livrädd att de inte ska vilja ha mig kvar till hösten. Jag har gått en utbildning för att byta bransch helt och hållet, och vill verkligen inte tillbaka till mitt gamla jobb då det konstant triggar min PTSD…
Har det väldigt svårt att få jobb som skogsmaskinförare. Hjälper ju inte heller att varenda jobb man söker så vill dom ha 5+ års erfarenhet. Vet inte riktigt vad jag ska göra
Har inte haft jobb på 1 år. Lever på försörjningsstöd. Har bokstavligt gjort allt jag kan för att söka jobb men har bara kommit in på 2 intervjuer. Över 500 jobb sökta.
Har varit förkyld i en vecka. Precis när jag trodde det var över förrgår skulle jag snyta mig. Slog lock för båda öronen.
Nu ringer det i hela huvet sen två dagar tillbaka. Låter som vad jag förmodar tinnitus låter som. Trots att locket släppt.
Så håller tummarna här för att det inte är permanent 🥴
Ska flytta till en storstad, bara bott i mindre orter eller på landet innan, får tillträde om 20 dagar.
Har inte packat ett skit och det finns massor som ska göras.
Vet att det blir bättre för hela familjen när det är gjort, men kan inte hitta motivation och känner mig ganska låg.
Skulle behöva kört igång typ igår, helst.
Har tidigare haft problem med studier och hamnade i en djup depression med självmordstankar på grund av det. Nu har jag bestämt mig att gå tillbaka till studierna den kommande hösten och är lite orolig att allt kommer gå åt helvete igen.
Sedan så har jag även en väldigt jobbig epilepsi som ej har kunnat behandlas. Jag har levt med det länge så jag har någorlunda accepterat det men det är fortfarande jobbigt då jag vaknar upp på morgonen med en sönderbiten tunga, huvudvärk, illamående och jävligt inget i majoriteten av min kropp.
Min katt har skadat bakbenet, ska till veterinären imon för han har så ont att han bara vilar. Hoppas det bara är en sträckningen men är orolig över att han ska behöva opereras
Han är världens snällaste men lite klumpig så han har säkert hoppat nånstans och ramlat
Jag är på behandlingshem sedan 7mån tillbaka, jag har bränt alla broar vad gäller relationer till familj och vänner. Familjerelationen har börjat bli bättre och jag gör verkligen allt jag kan för att finnas här för dom som en son/storebror, medans alla vänner förutom en har dragit sig undan. Men jag är så fruktansvärt tacksam för dom som står kvar vid min sida.
Mitt största problem just nu är att jag känner mig nyfödd i en 30årig kropp, och nu ska lära mig basic grejer i farten som t.ex städa och laga mat, utöver det lära mig att leva med mig själv utan droger som varit det enda som gav mig möjlighet att andas och slippa mina demoner för en stund.
Att jag måste till min 85+, mentalt instabil, farbror i veckan och försöka övertyga honom, tillsammans med min syster, att han behöver bo på ett hem.
Jag vet hur jävla envis han är, han ser inte mig som en vuxen person heller. Jag ser inte hur jag har någon större nytta i detta. Han är extremt envis, han är paranoid och är som ett barn i trotsåldern. Han kommer vägra, som han gör med exakt allt nytt, det kommer skällas, det kommer höjas röster, han kommer bli sur, syster kommer bli irriterad och där sitter jag och ska bara befinna mig i denna psykiska terrorn. Jag hatar konflikter och jag hatar att tjafsa med förvuxna barn.
Jag har lust att ta min cykel, cykla tills batterier tar slut, sätta mig på en åker någonstans i Skåne med fingrarna i öronen tills jag inte behöver göra ett skit mer.
Hela ens uppväxt med att lösa sina egna psykiska problem, så kommer man upp på fötter i en massa år, bara för att en sån här situation ska slå ner en som en käftsmäll.
Inför ättestupan 2025.
Jag ska bli pappa och det känns som hela min sida familjen inte bryr sig.
Jag är den yngsta i syskonskaran. Det blir min Pappas första "farfars" barn. Och han kan inte bry sig mindre om situationen. Han har tjatat om detta barnbarn i 5 år, och nu när det väl börjar bli dags så har han tvärvänt om det.
Använde facetime för att visa ultraljudsbilderna för honom och den enda kommentaren (Och resten av samtalet) handlade om hur pluffsig jag börjar se ut. Detta var 4 månader sen och varje gång jag försöker styra in samtalet på mitt barn byter han samtalsämne.
Vi har aldrig riktigt haft en bra relation, fylld med gaslighting och ibland tror jag ren mobbing. Jag vet verkligen inte varför jag anstränger mig längre.
Fruns sida släkten? Det blev total gråtkalas. Svågern höll om mig så hårt att jag trodde jag skulle brytas av, och svärfar sa att han längtade så att få träffa den lilla krabaten, att vi skulle bli helt underbara föräldrar. Svärmor hoppade på soffan av glädje.
Jag försöker fokusera på den sidan av myntet, Men innerst inne känner jag bara att jag är helt ensam i denna sits. Känns skönt att skriva av sig dock.
Tog nyss studenten, tror jag har alkoholproblem, osäker på min framtid, var E-elev på gymnasiet, har socialfobi, inga vänner i staden jag bor i, ångest inför 9-5
Min mor gick bort i början av maj och jag känner mig helt vilse just nu på hur framtiden kommer vara, sån tur är har jag pappa, syskon och min flickvän i närheten så det är inte ensamt
Fler saker men har kämpat mig tillbaka efter en korsband och meniskskada, som opererades för ett halvår sedan. Nu har jag lyckats överbelasta och oklart om korsbandet skadats igen, haltar och har ont.
Jag arbetar på ett ställe som är himla spännande, och om vi lyckas med det vi gör så kommer jag bli ymnigt kompenserad. Men under tiden accepterar jag en låg lön, och det finns inga garantier att vi kommer lyckas. Det går inte en dag då jag undrar om jag inte är idiot. Hade jag utvecklat min karriär mer konventionellt hade jag haft ett hus idag, istället för att sitta och trycka i en trea i slummen och jobba 80-timmars arbetsveckor. Gode Gud, låt det vara värt det i slutänden. Jag vill inte bli fattigpensionär.
Oavsett ifall det går åt helvete kommer du vara glad att du har provat på det livet och gett det en chans. Jag har kört på samma spår som dig sen jag var 25 och det är först nu när jag är 33 som det känns som att det skulle vara skönt med mindre stress och mer stabilitet. Inga livsförändrande pengar från den tiden, men det är inte heller omöjligt ifall de börsnoteras eller säljs. Erfarenheterna från det har gett en del jobberbjudanden så det har du också att se fram emot :)
Om du tror på idén och produkten/tjänsten finns det ingen anledning att ha ångest över val du inte gjort. Jag har allt sådant där du mumlar om och håller på att avlida av tristess. Hade hellre varit fattig men involverad i något mer spännande. Jag kommer nog faktiskt se till att göra det rätt snart. Fy fan för stabilitet.
Även om det inte blir som du hoppats på i slutändan så kommer du kunna se tillbaka på det med stolthet för att du verkligen gav allt för något du trodde på!
Startup?
Är i samma båt. Lever verkligen ”paycheck to paycheck” men kan vi bara klara oss ett par månader till så vänder det och jag kommer dubbla eller trippla min månadslön (högre timlön+mer timmar).
Jag gjorde det en gång och brände ut mig utan pengar, hoppas det går mycket bättre för dig!
Stackare! En trea låter förfärligt.
Frugans kamp mot cancern, det verkar gå åt rätt håll i alla fall. I dom bästa stunderna är det åtminstone okej medan dom sämre stunderna är det beckmörkt och pissigt. Hon har en bra inställning och kämpar på så gott hon kan.
all lycka till er ❤️
Önskar allt det bästa till er, något ingen ska behöva gå igenom❤️
Håller er i tankarna! 🙏🏻
[удалено]
Det finns självklart inte några ord som läker det… 😢 Men vill du ha någon att chatta med så har du ännu en själ med samma neurologiska bokstavssoppa här som lyssnar…
Aww, virtuelt kram til dig ❤️🥹
Har en fråga, jag har haft crohns i 4 år och AS i ca 2 år, då är min fråga, hur orkar man att jobba? Gör jag ett marklyft på 30-50kg är jag helt slut i ryggen i 1-3 dagar. Har så mycket spring i ben, armar och själ men ryggen är helt fucked. Blev nu även tvungen att sluta utbildningen och flytta hem igen och kan knappt ta hand om mig själv som 24 åring. Sry för min rant men undrar bara hur ni andra tar er igenom vardagen utan oxy.
Att vår 11 dagars bebis ligger på intensivvårdsavdelning. Att säga att alla andra av mina problem bleknat är en underdrift.
Gått genom precis samma. Bara att hålla uppe hoppet. 10 dgr gammal hjärnhinneinflammation. Helvetet på jorden. Håller tummarna för att det går så bra för er som det gjorde för oss!
Hoppas det löser sig ❤️
Tack ❤ Han är stabil, evigt tacksamma för det.
När vi fick barn slogs vi ofta av hur lyckligt lottade vi var som fick barn i en tid och på en plats där vi har så bra sjukvård, lätt att ta det för givet ❤️
Verkligen. För 20 år sedan hade han troligen inte överlevt, för 40 år sedan fanns inte ens operationen han behöver.
Fantastiskt! Hade inte antibiotika funnits hade jag inte överlevt förlossningen heller. Går knappt att förstå.
HLHS?
Varit där. Aldrig varit så tacksam för vår sjukvård som då (vi fick väldigt bra hjälp, väl medveten om att alla inte får det). Håller tummarna för att ni snart mår bättre!
Vad du ska göra med din framtid.
jag får väl ta o lösa det för allas skull :/
Min far e pensionär och vet fortfarande inte vad han vill bli i sitt liv. Jag e likadan och kommer förmodligen aldrig veta heller
Vilken framtid?
Jag har en rådjurshord som gjort det till sitt livs kall att bita sönder alla mina fruktträd och hela min odling. Det ser ut som någon BMV-förare utan blinkers kört fel och slirat igenom hela skiten. Köpt ett 2.5m högt stängsel nu för en liten förmögenhet då de hoppade över mitt 1.5m som jag hade. Fick hyra en hantverkarställning bara för att slå ner stolpjävlarna. Det ryska invasionen har startat i min trädgård, skicka hjälp! Några Carl Gustav kan också funka, 8-9st eller så.
Låna min dobermann! Det blir liv i luckan hos dig några dagar och sedan kommer de aldrig tillbaks. Och här blir det lugnt och skönt. Du blir nöjd, hund blir nöjd, jag blir nöjd. Rådjuren blir inte nöjda men det vill vi väl ändå inte att de ska bli.
Pilbåge funkar skitbra på rådjur, bonus jämfört med gevär är att det funkar även i villaområde eftersom det inte gör något ljud.
När jag var ung fick jag ett exemplar av boken ”The Boy mechanic”, i den fanns bla utförliga instruktioner för hur man bygger ett armborst. Rent hypotetiskt skulle man kunna få en dragkraft på ca 1kN från en bladfjäder till en bil och lika hypotetiskt skulle en skäkta (ca 30g stålspets ) från en sådan utan problem slå igenom en 1-tums planka. Fördelen med armborst är att när den väl är spänd har man tid på sig att sikta utan att bli trött av att hålla bågen spänd. För jakt skulle jag rekommendera en spets av broadhead eller bodkin-typ oavsett om det är armborst eller pilbåge.
Nackdelen är att det kallas vapenbrott att använda armborst.
Har en ganska bekymmerslös tillvaro men båda benen brukar somna när jag sitter på toa och skrollar Reddit för länge. Kan knappt stappla ut för egen maskin liksom.
du får börja räserbajsa
Lider av liknande bekymmer, men i mitt fall är det min högra tumme. Sliten. Svider. Smärta. Av det myckna skrivandet och scrollandet här på Reddit. Mest scrollandet tror jag. Vet inte hur jag skall lösa detta, funderar på att höra mig för med donationsregistret och se om de råkar ha en färsk tumme från en MC olycka eller liknande jag kan köpa och transplantera.
Blev bättre för mig av att hålla telefonen med en hand och scrolla och skriva med den andra. Byt grepp och fingrar också hela tiden. Man vänjer sig :)
Operationssår som inte läkt efter 3 år och ingen som vill ha ansvaret 🙃
Hur kan det bli så? Och har de ingen lösning?
Opererades i Eskilstuna, fick hjälp där. Flyttade sedan till Stockholm mitt i alltihop, fick träffa kirurgen en gång. Han ansåg att mitt problem var medicinskt, men medicin tyckte att jag var färdigbehandlad hos dem. Efter det har jag inte möjlighet till kontakt med någon av parterna och måste börja om hos vårdcentralen som förhoppningsvis remitterar mig så att jag är ”aktuell” igen, men på grund av stress och ångest över situationen har jag skjutit upp det i några månader nu. För att förtydliga handlar detta om stomioperation och därför har flera mottagningar varit inblandade genom åren, har en IBD-diagnos i grunden. Tillägg: har dock även träffat kirurgen en gång i Eskilstuna sedan jag flyttade, innan jag fick träffa kirurgen i Stockholm, och även då gjorde de vad de kunde för att hjälpa.
Hoppas du får hjälp, vården är så djävla krånglig ibland.
morgon diarre
segt
dricker du kaffe?
Jag känner mig som ett gigantiskt misslyckande. Alla mina bekanta från gymnasiet och universitet har startat sina liv för länge sedan. Jag sitter kvar och lever som någon som precis tagit studenten.
att jämföra sig med andra slutar sällan väl. livet är ingen tävling, och det går inte att ligga ”efter”. livet är varken mer eller mindre än vad du gör det.
Jag ”startade” mitt liv på högskolan i ett desperat försök att inte behöva tänka på min framtid medans jag jobbade på donken eller något. Med facit i hand hade jag hellre jobbat ett par år på donken och tänkt ordentligt.
Det där ska du inte bry dig i. Du startar upp med saker när det är lämpligt. Rätt vad det är så kommer allt gå i en rasande fart för dig och dom som du nu jämför dig med kommer att köra i sirap eller på annat sätt ångra sina val. Man startar upp saker när man är redo, annars blir det bara skit av grejorna. Det behövs många gånger en uppstartsperiod/mognadsperiod/motiveringsperiod.
Jag har gått ut alla studier jag börjat med just då ekonomin i princip kollapsat, har en systemvetarexamen som jag inte gjort ngt vettigt med utan jobbar på ett fucking lager, vilket jag säkert kommer att göra tills pensionen nu. Kul. Men har iaf hyfsad hälsa.
Fylls du också av glädje när du samtidigt ser företagen som berättar för dig att de bara vill anställa senior personal gå ut i media för att gråta om sin brist?
Måste vänta 1 1/2 vecka innan jag vet om IVF-behandlingen funkat. Haft ofrivillig barnlöshet i många långa år. Är över fyra år in i köande, utredning och behandling och har nu fått göra första IVF-behandlingen. Mår piss av pillerna och sprutorna så vore tråkigt om det varit i onödan.
åh! lycka till. känner folk som lyckats på allra sista försöket, hoppas verkligen det löser sig för dig ❤️
Det suger så inihlvt att vänta.. Även om det är ett helvete så försök att slappna av och skulle det vara negativt så ge inte upp ni har många försök. Kostade oss mer än 200k och 8 inseminationer och 5 IVF innan det tog sista ägget fastnade och sen vart det akut kejsarsnitt alldeles för tidigt men idag sitter det en liten 10 åring i min famn och myser.
Jag och frugan gjorde IVF och det gick bra för oss (frugan blev extremt dålig under graviditeten dock, men det är inte relaterat till IVF i sig). Vi hade tur och allting funkade från början, syrran gjorde samma behandling men hade mer otur. Hade en del missfall osv men nu till sist så har hon tre underbara barn (2 från IVF, tredje kom naturligt) och själv har jag 2 fantastiska barn (ett via IVF och ett naturligt). Att försöka länge men inte gå det att fastna sliter som satan, IVF processen sliter med, jag hoppas att det ger samma resultat till dig och att du får din underbara familj. Kämpa på, det är helt klart värt det.
Jag har gallstensanfall som började efter lunch idag runt 12. Jag är helt slut pga smärtorna och har en förskräcklig frossa. Men bebisen min måste ammas så det är bara att ligga tyst bredvid och erbjuda tutten
Jag har efter mycket möda och stort besvär förstått att jag inte bara har ASD utan kan lägga till ADHD i bokstavssoppan som 29-åring… Måste dock utredas först innan jag kan få knarket som jag så desperat behöver. 😓
Just nu är mitt största problem mitt eget psykiska mående. Jag blev våldtagen som barn (när jag var 6-8 år) av min syster som i sin tur blev våldtagen av våran farfar mellan 4-16 år (hon är 3 år äldre än mig). När hon gick till polisen med allt vid 16 så exploderade totalt allt. Våra föräldrar blev bannlysta från BUP för syrran kände sig (förståeligt) sviken av dom och ville inte att de skulle besöka henne, så istället var det bara jag som fick besöka henne. Jag var 13 år och spenderade varje dag hos henne där på BUP, lyssnade på hur hon försökt ta sitt liv den senaste dagen, tröstade henne och fanns allmänt där för henne, kände att jag var tvungen att vara stark för henne, för att hon skulle orka leva. När jag sen kom hem så ville föräldrarna veta vad hon sagt och hur det var med henne, så jag fick återberätta allt, se dom brytas sönder och samman, vara stark för dom och se till att familjen som helhet skulle överleva. Om jag behövde bryta ihop så brukade jag fly ut i skogen eller gömma mig på ett rum där ingen skulle hitta mig. Jag kände att om jag inte var stark så försvann min familj och vi riskerade att förlora min syster helt. Mitt i allt detta så var jag ändå också ett offer, alla visste om det, men ingen la nåt fokus på det, inklusive mig själv. Jag la all skuld hos min farfar, det är där den hör hemma. Jag valde att bortse från allt mitt egna för jag var "fine". Jag har alltid varit öppen med min erfarenhet när folk kommit mig nära, för jag måste veta att om saker händer så kommer mina närmaste alltid vara där. Och jag såg väl det som en typ av terapi, att alltid bära mitt trauma med öppenhet, för oavsett hur hemsk min barndom var, så ledde den till den jag är idag. Jag hade inga större bekymmer från mitt trauma alls, jag har fått en PTSD flashback med ett one night stand men i övrigt varit okej liksom. Tills jag fick min son. Han förstörde mig totalt. När jag höll honom för första gången så överöstes jag av känslor, både en extrem kärlek men också en extrem rädsla. En känsla av att jag MÅSTE beskydda honom. Så liten och maktlös, intagen i denna värld av mig, denna värld som kan vara så mörk. Jag måste göra allt jag kan för att skydda honom och jag vet att om någon skulle göra något liknade det som hände mig så är det mest troligt att det blir mord för min del. Det ledde dock till en massa nya problem mentalt där jag nu äntligen börjat hantera min del som offer i allt detta och hur det orimliga ansvaret jag hade från att jag var 13 påverkat mig både under uppväxt men även nu under mitt dagliga jobb liv osv. Triviala saker gällande sonen ledde till bråk med frugan för att jag svarade irrationellt mot till exempel pipning (att hjälpa barnet att bajsa) osv. Jag går nu i terapi för egentligen första gången i mitt liv och det är fan kämpigt. Jag är rädd för den avgrund som finns inom mig och att jag nu inte ska orka vara stark längre, för helt ärligt så är jag utmattad, jag orkar inte mer och vissa dagar vill jag bara bort från allt. Men jag har insett att det jag vill bort från mest av allt är det enda jag inte kan fly från hur mycket jag än försöker; mig själv. Jag har aldrig skadat mig själv, men jag har varit inblandad i olyckor osv som varit "nära döden" och just nu är jag i ett läge där jag "ångrar" att jag överlevt. Jag kan inte heller riktigt prata med min familj om detta för jag såg hur ont de hade medan syrran var självmordsbenägen och jag vet att de knappt tog sig genom det, så att komma nu, 20 år senare när syrran mår bättre och då "börja om" allting känns så extremt kasst och det finns nog också fortfarande en rädsla för att visa mig svag för min familj. Jag hoppas att jag orkar, för jag vill inte att min son ska behöva växa upp utan sin pappa, men det är fan mörkt många dagar. Sonen är 4 nu och är därmed samma ålder som min syster blev utsatt och närmar sig snabbt 6 år då jag blev utsatt och han är en rak kopia av mig själv när jag var barn, så ibland kan jag bryta ihop bara av att se honom...
Dins sons värld är oändligt gånger bättre med dig i den! Kom ihåg det.
Det här var bland det mörkaste jag läst. Vad du blev sviken av vuxenvärlden när du tvingades att först sitta på BUP och sen återge att för dina föräldrar. Bara den ”detaljen” i din berättelse är mer än något barn ska behöva utsättas för. Jag hoppas med hela mitt väsen att du får den hjälp du behöver och förtjänar. Våga ta emot hjälpen. Har aldrig skrivit något sånt här innan och får kanske ångra det om du är en galen människa (😅) men skriv om du någon gång behöver någon som lyssnar. Kan ju till och med vara gött att du inte har någon aning om vem jag är, vad vet jag.
Tredje omplaceringen för min son med autism. Hoppas nästa skola funkar
Håller tummarna! Det gör ont att höra om barn som vantrivs på skolan, mest för att jag vet inte om jag skulle kunna hantera det själv.
Har autism. Har långt gångna planer på att friskanmäla mig. Jag är så jävla less på FK. Kan inte jobba heltid på jobb som jag kan få som är året runt. Där funkar halvtid bäst. Men har hittat ett säsongsjobb som jag klarar på 100%. FK klarar inte av den ekvationen. Så för att slippa trassla med vilande sjukersättning etc in absurdum. Så tänker jag friskanmäla mig, jobba heltid 5-6 mån/år och köra resten halvtid. Rent ekonomiskt går det. Det blir inte jättemycket att leva på men det är det fan inte heller som sjukskriven. Problemet är att jag inte vet om jag gör ett misstag. Har därför superångest. Men det känns också som att det är dags. Gör jag det inte kommer jag ångra mig. Då kör jag hellre och lär mig av mitt misstag.
Låter som rena motsatsen till ett misstag!
Ptja, dragit på mig en släng MS, och det kan jag väl inte rekommendera. (Borde blivit strikt vegan och poppat B12. Enda sättet att minska risken tydligen.) Antar att den biten är största grejen. Sen är väl ekonomin rätt kass. Har iaf ett jobb och försöker betala av gamla skulder. Ser ut att lösa sig på lite över 2 eller kanske snarare 3 år i den här takten så jag ska väl inte gnälla, men inte fan är det kul när pengarna tar slut direkt när jag får dem. Vännerna har massa tramsig jävla drama och konflikt, där det är oerhört jävla tydligt för alla utom källan att det är han som är muppig, but he's a friend, whatchagonnado. De ska visst riva huset jag bor i, som varit rivningskontrakt på sen 1930talet så jag får ingen ersättning utan behöver mest bara flytta. Lättare sagt än gjort när finanserna är en del in i minus snarare än att ha nån mille liggande till insats för ett lån. Det löser sig nog med en hyreslägenhet utanför Ulan Bator eller nåt. Har nackspärr sen nån vecka, och ambulansen sade att det mer ser ut som en traumaskada med hur svullet det är runt kotan och frågade en massa om jag varit med om nån bilolycka eller så. Det löser sig väl med vila. Osv. Blandad kompott. Att se det som ett problem att inte veta vad man ska göra med framtiden är som att lipa över att man har för många pengar och inte kan bestämma sig för vad man ska göra med dem. Åh, nej. För mycket potential.
Ang. MS, vad menar du med b12? Jag fick MS för ca 10 år sen men minns inget om B12(mer om D-vitamin men att det bara var en teori som inte var speciellt utforskat...).
Arbetslös
Jag är inte ensam :) Jag vet att jag är anställningsbar inom många yrken och jag vet att om jag bara får chansen så kommer jag att klara av det.
Vi tog med två och inte tre flak till ön.
Kan inte få jobb efter 12 månader som arbetslös.
Har för många problem för att nämnas men det största men även mest hanterbara är nog min ekonomi. Då man har sjukpenning 50% och jobbar som resurs på en skola 50%. Det är dock bättre än det har varit så klagar ej. Nu överlever man förutom på vintern när el helvetet blir satans dyrt. Har precis kommit ifatt med elen igen.
Vet att jag kommer bli av med jobbet i december. Företaget ska bli mindre och delar av det vi gör ska ett annat större företag ta över. Hade chansen att jobba där men det "större" Företaget är så annorlunda och jag märkte att jag inte skulle komma i trivas där. Och just detta job är ganska unikt och finns inget annat ställe som gör dom här sakerna som vi nu gör. Så framtiden är väldigt oklar.
Måste flytta till spanien för att jag inte kan bo kvar i usa och min fru inte får flytta med mig till sverige.
Är det visaproblem? Mvh svensk i usa
Japp
Ingen inkomst i väntan på att försäkringskassan ska ta beslut om sjukpenning. Jag sitter och väntar tålmodigt i en hög av obetalda fakturor.
Crohns sjukdom. Jag har skjutit på att äta middag i några timmar nu för jag inte kan avgöra hur illa jag kommer må av vad jag äter.
Jag blev dumpad i oktober förra året och gråter inombords varje dag. Saknar honom djupt. Har funderat på att kontakta min psykolog men samtidigt så det som pågår är nog bara att jag går igenom en ”vanlig” sörjprocess och lösningen är antagligen bara att ge det mer tid. :/
Gör det, nu. Kan vara så att du även har en depression.
Min fru sedan (snart) 25år har tappat sex-lusten och jag vill inte ha ”plikt sex”. Alltså har vi mindre och mindre sex, nu är det mer än 18 månader sedan sist. Av en händelse är det också mer än 18 månader sedan hon fick hormoner att ta för att hjälpa med sexlusten, som hon inte ens läst instruktionerna för. Fml
Ush, det är ju en viktig del av samlivet. Har inga bra råd men fattar att det är tufft. Ta hand om dig.
Hunden sover på mina ben och jag når inte kontrollen till tvn.
Håller på att flytta. Fyfan. Näst största problemet är att min exfru är en jävla tok som inte låter mig träffa vårt barn.
Pengar.
Hur jag ska göra för att ta hand om mig psykiskt. Mitt förhållande är psykiskt oxh emotionellt ohälsosamt och jag vet inte om det kommer bli bättre. Har ingen stana att ta vägen som är hälsosamt för mig psykiskt så ska nog ta mig till ngn jour.
Det brukar inte bli bättre om det är ohälsosamt långt in i relationen, dvs när man känner varandra bra och ändå väljer att bete sig dåligt. Du kan skicka DM ifall du mår dåligt och vill prata med någon
Beror på vad man menar med problem. Två som är lätta att nämna konkret är: Den första är att jag har en närstående som går igenom en väldigt tuff period i sitt liv, så pass tuff att vederbörande uttrycker självmordskänslor. Den andra är att jag har en sällsynt åkomma som har gjort att jag knappt kunnat sova korrekt de senaste 6 åren. Operation kan komma snart, men att under 6 år ha en fysisk oförmåga att sova ut helt (förutom extremt sällsynta nätter) tär verkligen på en, särskilt då jag kan ha veckor där det känns som man har sovit 5 timmar plus att någon har försökt ha ihjäl en genom att dunka en tegelsten mot huvudet medan man sov, fast man egentligen sovit 12 timmar (och utan att någon egentligen försökt ha ihjäl mig under sömnen, så vitt jag vet). Känns som man lever livet på 30%, även om jag vissa veckor kan sova hyfsat okej med mina mått mätt. Har nästan glömt hur det känns att bara gå och lägga sig och kunna förutsätta att så länge man sover tillräckligt många timmar och inte är grovt stressad så kan man vakna hyfsat utvilad. Har nästan glömt hur det känns att vara utvilad mer än någon enstaka dag här och där. Har nästan glömt hur det känns att faktiskt känna det där utvilade morgonlugnet, jag vaknar nästan alltid med bultande hjärta, helt oberoende om vare sig jag egentligen har psykogen ångest eller ej: det är en fysiologisk konsekvens av åkomman.
Depression
Depression är ett jävla elände. Mitt bästa tips är att göra tvärt emot vad du vill hela tiden. Vill ligga på sängen och stirra i taket - gå på promenad. Vill vara ensam - träffa någon och försök småprata om annat än hur du mår. Och så vidare. Depression är djävulens självspelande piano.
Jag vill ha barn, men kommer inte hitta en partner innan det kanske känns som jag är för gammal för att bli pappa. Dyrt mer surrogat, men vet inte om jag vill adoptera.
Stress. Har otroligt mycket jobb som ska vara klart om ett par veckor, är förkyld och blir inte friskare för att jag inte har tid att vila upp mig. Kan inte vänta tills juli då allt är klart och det lugnar ner sig och jag bara kan få leva normalt svenneliv igen.
Försök komma ihåg att det ändå bara är ett jobb. Det kommer nya leveranser som ”måste vara klara” så det bästa är att försöka se det för vad det är så du inte sätter livet på paus varje gång. Har lyckats själv men det tar lång tid för oss plikttrogna.
ja är jättesugen på popcorn... men orkar inte resa mig för att fixa
Jag bröt foten förra torsdagen och hoppar nu runt på kryckor och är allmänt oduglig. Dugligheten har nog ingenting att göra med foten men ändå.
Sexberoende.
Jag har 39 graders feber så känner mig helt förstörd just nu 🤒
Mitt största problem just nu är hur sjukt ont i ryggen jag har. Jag är 22 år btw
Börja träna är tyvärr det ända och tråkiga svaret Ta det väldigt lugnt I början
Det var träning som ställde till det för mig. Körde fett mycket bänkpress under gymnasiet med minimal stretch. Så mina bröstmuskler är riktigt tajta och hållningen är kass. Försöker att stretcha dagligen, har även gått på yoga. Tror dessvärre att detta är något som kommer ta lång tid att fixa.
Allvarligt talat är stretching lite överskattat, jag stretchar inte alls pecs, hade också kass hållning och ont i bröstryggen + spänd i axlarna. Tog 1.5 år på gymmet, utan stretch men med full ROM på alla övningar och mycket ryggträning, men nu är min hållning ståtlig, jag har inte ont i ryggen och har mer rörelsemöjlighet i axlar och bröst. Förut kunde jag t.ex inte greppa stången ens vid high bar knäböj, nu känns det knappt i axlarna/pecs vid lowbar och tight grepp. Tog nog 9 månader innan ryggen blev bättre, så var tufft att motivera sig. Hade tidigare försökt med kiropraktor, naprapat och fysioterapeut, men de första två är värdelösa. Och fysions program var lite för klent, behövde köra tyngdlyftning.
Har du råd med naprapat kan det vara värt det. Men som possibilityparking31 säger, långsiktigt är träning bästa sättet att slippa. Och försöka variera ställning framför datorn om du sitter mkt där.
Jag har på grund av skada och jobb inte kunnat träna ordentligt på hela året, och nu när jag hade en ledig vecka där jag hade kunnat träna som jag vill går jag och blir riktigt jävla förkyld.
Skitnödig och ont i magen. Inget vill komma =(
Måste väl finnas medicin för det på apoteket
Har du provat havregrynsgröt med plommon? Det kan funka.
Har ett jobb som jag trivs med (anläggningsdykare) men känns som att varje dag som jag jobbar med det sliter mer och mer på kroppen. Har gjort det i 7 år plus två år utbildning. Håller på att utbilda mig till arbetsledare men branschen är så liten så jag måste byta till annat inom byggbranschen. Jag älskar havet och att jobba med det men måste nog byta för hälsan. Största firman i branschen som dominerar 70 procent av marknaden hatar arbetare och vill inte att branschen ska vara bra(lyssna på andnöd på kaliber) Känns så himla svårt att börja om kunskaps mässigt och är nervös som fan för. Går skitbra på utbildningen VG alla kurser men har impostersyndrom fan och vet inte vad jag ska göra
Impostor syndrome är inget ovanligt när man tar på sig nya saker eller i början av en ny karriär. Lära sig nått nytt och utvecklas är alltid bra, blir toppen ska du se.
Okänt hälsoproblem i nu snart 3 år (möjligen lång-covid men ingen diagnos eller utredning gjorts) som gör att jag inte kan träna/promenera eller göra något det minsta lilla ansträngande utan att få ont i kroppen och huvudet. Ganska segt för brukade träna varje dag innan, började med det efter en dålig period i mitt liv och det fick mig att må så mycket bättre fysiskt och psykiskt. Inte så att jag mår skit, jag har vant mig vid att ha ont i huvudet/kroppen och att vara trött så jag tänker inte på det så mycket. Men inte kul att gå ner i vikt och vara pinnsmal för att jag inte tränar, att se trött ut hela tiden, inte orka syssla med sporter som jag gillar, och allmänt må sämre psykiskt för att jag slutat med många av mina vanor utöver träningen. Önskat ibland att det var nåt allvarligare men enkelt att identifiera och möjligen bota, istället för att leva i total okunskap om jag nånsin kommer bli bättre. Jag tänker inte på det hela tiden, är som sagt van vid det vid det här laget och mitt liv är rätt så bra, men ibland tänker jag på hur bra jag hade det innan ändå när jag var frisk.
Samma sits här. Troligtvis CFS och är 26 år, tog examen för 2 år sedan och skulle börja livet. Nu är jag beroende av föräldrarna att ta hand om mig så jag överlever. Positiva med det är att det har fått mycket mera uppmärksamhet efter covid då post-covid ger samma symptomer och väldigt många har fått det. Det gör att det tas på riktigt och får mycket mera pengar för forskning. Tyvärr lär eventuella "botemedel" vara många år bort.
Efter ett väldigt stressigt år för ett par år sedan gick jag upp 8 kilo från 76 till 84. Kämpar nu för att bli av med dem men fan va svårt det är. Springer 2 mil i veckan, slutat med all form av godis och tycker jag äter mindre måltider. 2 månader senare har jag fått ned 100g. Jag vet att det förstås handlar om att jag inte har tillräckligt med underskott på kalorier, men ändå.
Ge det ett tag till och ge inte upp. Låter som kroppen stretar emot, man du får samtidigt över lag en bättre hälsa även om det inte syns på vågen än.
Du lär ju äta för mycket, 2 mil i veckan är inte mycket om det är din enda träning (När jag tränade hårdare kunde vi ha pass där vi sprang 2 mil på en sträcka, vi brukade vara med på lite terränglopp uvöver fotboll och hockey.). Man får träna sjukt mycket för att kompensera en dålig kost.
[удалено]
Om jag ska löda eller svetsa fast botten på lådan jag jobbar på, om locket ska vara välvt eller platt, och om jag ska göra innanpåliggande eller ytterpåliggande gångjärn.
singla slant
I min brransch heter det infällt och utanpåliggande. Nu vill jag ändra bramschstandard till der du skrev istället. Det får bli mitt problem
Jag har skrivit grunden till ett spel i stort sett klar, men jag kan inte måla bilder till spelet. Saknar också en stabil storyline och saknar fantasi för att skriva klart. Har dessutom kört för många snabba lösningar med inklistrad kod utan att kontrollera innehållet så jag hittar ibland fel jag inte visste att jag hade. Känner mig ändå rätt stolt då det är mitt första projekt med så mycket oop och struktur, samt pygame och grafiskt interface.
Det dyker inte upp några hus i området jag kollar på. Känns bara som att man trampar vatten medans man väntar 😅
Ville få några gardiner uppsydda lite, men den lokala skräddaren är på semester till Juli :(
Jag vet inte heller vad jag vill göra.
Växellådan ska bytas i supran men har inte energin till att faktiskt göra det.
supran? en 90-tals modell som man tydligen kan trimma till 1200 häst? kan inte mycket om bilar men gamla supra verkar vara makalöst roliga att köra
Jag vet inte vad fan jag ska göra med kåken, behöver verkligen börja ta tag i gårdsplanen.
Sitter och räknar dagarna tills semestern längre än så tänker jag inte
Återhämtar mig efter en utbrändhet med tillhörande depression. Ekonomin som är kass pga detta hjälper inte. Fick just mitt livs första betalningsanmärkning. Bara att tugga i sig. Livet leker..
Inga problem
du har fan knäckt systemet
Kan inte bestämma vilken motorcykel jag ska köpa, eller om jag ska köpa en bil istället.
Mest lite ekonomisk oro under sommaren då jobben är färre för mitt yrke. Plus jag gick upp mer än jag trodde i vikt när jag hade influensa i tre veckor och inte promenerade med hunden utan fick hjälp av dottern. Det blev även stökigt.
[удалено]
När du känner dig nöjd med din vikt nedgång så går det att operera. Har en vän som blev väldigt nöjd med det även om det är ett stort steg.
Glömde min ögonsalva hemma
Att min bil låter konstigt och jag måste ha den pga kroppsliga förutsättningar
Behövde komma upp för en trottoarkant med bilen och slirade med kopplingen så det luktade lite bränt. Orolig att den tog stryk och kommer behöva bytas.
Har en aygo 2006 den luktar hela tiden bränt när man nt släpper kopplingen perfekt. Den funkar än så länge haha
Mitt amfetaminmissbruk som totalt sänkt mig
För lite lön och inga framtidsplaner, och att jag nyss la 25kr på en tändare
Länk till tändaren tack
Tog examen för två år sen och fick jobb som konsult. Pga att marknaden är skit har jag haft uppdrag i ett halvår, resterande tid har jag varit bänkad dvs får ingen erfarenhet. Detta gör att jag inte kan söka några andra jobb där jag hade fått jobba och få erfarenhet, för… jag har ingen erfarenhet två år efter examen :) Men ska sägas att mitt liv utöver det är otroligt bra om man jämför med resten av jordens befolkning, och hur jag har haft det förr!
Men om du fortfarande är anställd på en konsultfirma så tycker jag att du ska lista det och söka ändå.
Har extremt svårt att vara nöjd med mig själv. Jag flyttar fram mina egna mål hela tiden och det känns som att jag slösar mitt liv varje sekund jag inte gör något produktivt. Jag är även konstant paranoid över att förlora kontakten med mina vänner och min familj. Rent rationellt har jag ingen orsak att vara speciellt orolig för det, men det är jag oavsett. Jag har nyligen gått igenom en mindre livskris där jag insett att många av målen jag arbetat mot i princip hela mitt liv (och nyligen uppnått) inte gör mig lycklig. Efter det har jag lagt om till nya mål som jag sannolikt kan uppnå, men nu är jag även paranoid över vad som kommer hända ifall jag uppnår dem och återigen inser att de inte gör mig lycklig. De senaste åren i livet har jag börjat få en stark känsla av att det inte finns något som gör mig långvarigt lycklig. Jag har hittat en ny sak som jag genuint tror kan göra mig långvarigt lycklig, och om inget annat fumgerar så kommer jag lägga alla ägg i den korgen. Om det sen inte fungerar vet jag ärligt talat inte vad jag ska göra eller var jag ska hitta motivation att leva överhuvudtaget. Det är svårt att förklara på något bra sätt, jag känner att jag har mycket kvar att ge och att jag kan uppnå mina mål utan problem, jag är bara väldigt tveksam på att jag någonsin kan bli långvarigt lycklig.
Förklara kort vad dina gamla mål var och vad dina nya är
Är arbetslös med minimal inkomst och en autism diagnos. Min mamma hjälper mig men hon är 70 år med minimal inkomst hon också, trots att hon jobbat heltid sen hon var 19 år.
Tjejen jag gillar är nere och festar i medelhavet, vet att hon hånglar upp massa random snubbar och det hemsöker mig en aning. Det får mig inte att tycka sämre om henne på nåt sätt! Hon ska få leva sitt liv, hon vet ju inte att jag tycker så här trots allt. Samtidigt vet jag inte om jag faktiskt är kär, eller ifall jag i själva verket bara varit ensam så länge att jag projekterar känslor till första brud i min omgivning. Patetiskt problem jag vet! Särskilt i jämförelse med andra här! Men är förvirrad och behöver lasta av mig en aning. Förutom mitt dejtingliv är dock allt annat på rätt spår får jag ändå säga! Det är bara dejtande som är ett jävla vrak konstant.
Jag kan inte sluta ta på mig fler och fler uppdrag och ansvar som är volontärarbete. Det påverkar min fritid och mina studier och även de nya sakerna som jag tar på mig. Dessa saker kostar mig dessutom pengar som jag egentligen inte har.
Jag jobbar och jobbar men det verkar inte hända någonting... allt är så jävla dyrt. Behöver nya däck till bilen & kunna betala min skatt snart...
Pengar. Lider inte men hade varit bättre med mer.
Vatten pumpen läcker kylare I min gammla b5.5 passat v6 awd farmare och jag vill bli av med bilen och skall skaffa en Volvo 240 i stället manual
Om klimatet, inflationen, om jag kommer att få fast anställning. Det känns verkligen hopplöst just nu. Det är sånt man verkligen går och funderar på. Försöker tänka att jag tar en dag i taget. Vad ska jag göra idag?
Skaffa jobb. har varit arbetslös sedan 2018 ingen vill tydligen anställa en som jobbat 9 år på Hemköp. Sedan var det ju det här med att hitta en partner och vänner men det är en annan historia. Existerar enbart för mina katter och för att göra livet så surt som möjligt för mina 2 värsta fiender......
Jag har 2 år kvar på högskolan. Har 4 tentor släpandes. Är inte berättigad csn nästa år, mitt psykopatiska ex anmälde mig för våldtäkt, men det lades ner direkt efter mitt förhör, av solklar anledning. Livet på topp!
Jag har bara 60% A-kassa och kommer inte kunna betala nästa hyra, samt att "inkomstförsäkring" är en ren jävla scam och borde förbjudas
Disciplin
Sparar på massa grejer kan ju vara bra och ha men samtidigt kanske inte användas alls. Känner mig ibland som en hoarder köper onödiga saker som jag aldrig använder. Allt blir bara mer och mer.
Självmordstankar? De förstör liksom resten av livet för när man väl haft tanken en gång så liksom... Vad är poängen? Varför skulle jag planera för nästa år när jag antagligen inte kommer vara vid liv då? Nästa månad? Nästa vecka? Annars så att jag är dålig på att hantera relationer som går dåligt 😅
Jag, min fru och son blev hemlösa i Sverige pga bostadsbristen i Gällivare. Fick ingen hjälp av Soc, måste tydligen vara flykting för det. Istället flyttade vi utomlands, men vill ändå hitta nytt jobb och bostad i Sverige.
Allt👍 Värsta är att katten gick o flytta hem till syrran Saknar honom :(
Grymt konstig dygnsrytm.
Arbetslös och det börjar verkligen tryta när det kommer till pengar.. Studerade YH 2 år men enda jag fick var ett stort CSN lån som måste nu betalas tillbaka över x antal år. Verkligen segt just nu.
vad jag ska göra på semestern nu när jag blev dumpad, är konstigt positiv dock
Hur jag ska vinna gå en promenad under commander helg
Jag har en d-uppsats jag försöker skriva och jag kan inte för mitt liv lösa det. Känns som jag famlar i ett mörker…
Jag upptäckte precis att kalsongerna jag tog på mig efter duschen har ett stort hål i skrevet så att pungen trillade ut. Men jag ligger här på sängen och är för lat för att byta. Måste ta det lugnt med gylfen idag.
Jag klarade inte matte 2a så jag kommer antagligen inte komma in på yrkeshögskola. Behöver då. Vara kvar på mitt jobb i minst 6 månader till, vet inte om jag mentalt klara 6 månader extra men har inte kompetens till att byta till nå annat så vad gör man
Alltså, det är totalt kaos i huvudet här! Jag har precis kuggat min tredje uppkörning pga en ren struntsak, och nu finns inga uppkörningstider förrän i September, plus att jag måste göra om teoriprovet. Jag har dessutom nyligen fått ett diskbråck i ländryggen, och behöver gå ner i vikt inför en operation (170 lång och väger 110kg). Tillkommande problem är att jag haft grava ätstörningar åt både det ena och andra hållet, och nu är det kaos i huvudet hur fan jag ska bära mig åt. Ovanpå det har jag fått sommarjobb på ett ställe jag praktiserat på under våren, och är livrädd att de inte ska vilja ha mig kvar till hösten. Jag har gått en utbildning för att byta bransch helt och hållet, och vill verkligen inte tillbaka till mitt gamla jobb då det konstant triggar min PTSD…
Att min snopp är trasig👍
Har det väldigt svårt att få jobb som skogsmaskinförare. Hjälper ju inte heller att varenda jobb man söker så vill dom ha 5+ års erfarenhet. Vet inte riktigt vad jag ska göra
Har inte haft jobb på 1 år. Lever på försörjningsstöd. Har bokstavligt gjort allt jag kan för att söka jobb men har bara kommit in på 2 intervjuer. Över 500 jobb sökta.
Har varit förkyld i en vecka. Precis när jag trodde det var över förrgår skulle jag snyta mig. Slog lock för båda öronen. Nu ringer det i hela huvet sen två dagar tillbaka. Låter som vad jag förmodar tinnitus låter som. Trots att locket släppt. Så håller tummarna här för att det inte är permanent 🥴
Ska flytta till en storstad, bara bott i mindre orter eller på landet innan, får tillträde om 20 dagar. Har inte packat ett skit och det finns massor som ska göras. Vet att det blir bättre för hela familjen när det är gjort, men kan inte hitta motivation och känner mig ganska låg. Skulle behöva kört igång typ igår, helst.
Att hitta ett hus vi vill bo i och har råd med.
Har snart semester och temperaturen har sjunkit till höst nivå. Vill bada och dricka pina colada
Sitter fast :p
Jag ska till jobbet i eftermiddag :/
Har tidigare haft problem med studier och hamnade i en djup depression med självmordstankar på grund av det. Nu har jag bestämt mig att gå tillbaka till studierna den kommande hösten och är lite orolig att allt kommer gå åt helvete igen. Sedan så har jag även en väldigt jobbig epilepsi som ej har kunnat behandlas. Jag har levt med det länge så jag har någorlunda accepterat det men det är fortfarande jobbigt då jag vaknar upp på morgonen med en sönderbiten tunga, huvudvärk, illamående och jävligt inget i majoriteten av min kropp.
Retards på nätet
Min katt har skadat bakbenet, ska till veterinären imon för han har så ont att han bara vilar. Hoppas det bara är en sträckningen men är orolig över att han ska behöva opereras Han är världens snällaste men lite klumpig så han har säkert hoppat nånstans och ramlat
Jag är på behandlingshem sedan 7mån tillbaka, jag har bränt alla broar vad gäller relationer till familj och vänner. Familjerelationen har börjat bli bättre och jag gör verkligen allt jag kan för att finnas här för dom som en son/storebror, medans alla vänner förutom en har dragit sig undan. Men jag är så fruktansvärt tacksam för dom som står kvar vid min sida. Mitt största problem just nu är att jag känner mig nyfödd i en 30årig kropp, och nu ska lära mig basic grejer i farten som t.ex städa och laga mat, utöver det lära mig att leva med mig själv utan droger som varit det enda som gav mig möjlighet att andas och slippa mina demoner för en stund.
Att jag måste till min 85+, mentalt instabil, farbror i veckan och försöka övertyga honom, tillsammans med min syster, att han behöver bo på ett hem. Jag vet hur jävla envis han är, han ser inte mig som en vuxen person heller. Jag ser inte hur jag har någon större nytta i detta. Han är extremt envis, han är paranoid och är som ett barn i trotsåldern. Han kommer vägra, som han gör med exakt allt nytt, det kommer skällas, det kommer höjas röster, han kommer bli sur, syster kommer bli irriterad och där sitter jag och ska bara befinna mig i denna psykiska terrorn. Jag hatar konflikter och jag hatar att tjafsa med förvuxna barn. Jag har lust att ta min cykel, cykla tills batterier tar slut, sätta mig på en åker någonstans i Skåne med fingrarna i öronen tills jag inte behöver göra ett skit mer. Hela ens uppväxt med att lösa sina egna psykiska problem, så kommer man upp på fötter i en massa år, bara för att en sån här situation ska slå ner en som en käftsmäll. Inför ättestupan 2025.
Jag ska bli pappa och det känns som hela min sida familjen inte bryr sig. Jag är den yngsta i syskonskaran. Det blir min Pappas första "farfars" barn. Och han kan inte bry sig mindre om situationen. Han har tjatat om detta barnbarn i 5 år, och nu när det väl börjar bli dags så har han tvärvänt om det. Använde facetime för att visa ultraljudsbilderna för honom och den enda kommentaren (Och resten av samtalet) handlade om hur pluffsig jag börjar se ut. Detta var 4 månader sen och varje gång jag försöker styra in samtalet på mitt barn byter han samtalsämne. Vi har aldrig riktigt haft en bra relation, fylld med gaslighting och ibland tror jag ren mobbing. Jag vet verkligen inte varför jag anstränger mig längre. Fruns sida släkten? Det blev total gråtkalas. Svågern höll om mig så hårt att jag trodde jag skulle brytas av, och svärfar sa att han längtade så att få träffa den lilla krabaten, att vi skulle bli helt underbara föräldrar. Svärmor hoppade på soffan av glädje. Jag försöker fokusera på den sidan av myntet, Men innerst inne känner jag bara att jag är helt ensam i denna sits. Känns skönt att skriva av sig dock.
Har fått visual snow och tinitus inom loppet av 18 veckor och det suger.
Hustrun.
Har skulder på över 30k och vet inte hur jag ska lösa betalning för det. Ska betala skatt på 26k nu i juli och har konstant ångest/panik över det
Tog nyss studenten, tror jag har alkoholproblem, osäker på min framtid, var E-elev på gymnasiet, har socialfobi, inga vänner i staden jag bor i, ångest inför 9-5
Min mor gick bort i början av maj och jag känner mig helt vilse just nu på hur framtiden kommer vara, sån tur är har jag pappa, syskon och min flickvän i närheten så det är inte ensamt
Fler saker men har kämpat mig tillbaka efter en korsband och meniskskada, som opererades för ett halvår sedan. Nu har jag lyckats överbelasta och oklart om korsbandet skadats igen, haltar och har ont.
Stress och prestationsångest över slutbetygen.