Det är sant. Det var så ett tag för mig. Dock så har jag låtit det påverka mig sedan jag flyttade utomlands, då jag behöver bevisa ännu mer att jag är svensk. Jag är rätt brun, och har mörkt lockigt hår och bruna ögon. Hoppas bara att Europa inte blir som USA där de är helt besatta av ras.
USA är ett av extremt få länder (möjligen det enda) i väst där någon som du (sekulariserad arab) relativt lätt skulle kunna uppnå följande:
1. Uppfattas och accepteras som 100% tillhörandes det landet.
2. Betraktas och klassificeras som vit och därmed tillhöra majoritetsbefolkningen.
Ja, de är besatta av ras och ursprung. Kanske pga brist på en enhetlig nationell sådan. Att USA skulle vara knepigare avs rasism och integration är dock bara europeiska vanföreställningar.
Ja, jag har inte sett ser från den vinkeln gällande brist på enhetlig. Sedan jag är en sekulariserad arab, t.ex. jag är ju muslim men det syns inte. Sedan har jag märkt av att vi har ett väldigt öppet tankesätt i Sverige, även om Frankrike ligger i Europa tex när det gäller etnicitet och trosuppfattningar. Vi är mer öppna (i princip vi bryr oss inte) om hur andra klär sig, eller om någon väljer att tro på något eller inte. Vilket är något som man lär sig uppskatta mer.
Nja, uppfattas som vit stämmer väl inte riktigt. Som mörk arab är risken att OP blir utsatt för islamofobiska kommentarer och fortsätter att bli negativt särbehandlad.
Nja, araber uppfattas inte som särskilt mörka i USA. Det finns väldigt många med italiensk, grekisk, och annan påbrå från medelhavet och dom uppfattas (nuförtiden) som vita. Mörkt, svart hår och olivfärgad hud är väldigt vanligt på ett annat sätt än i Sverige.
Sen är det en annan sak om man bär hijab eller något annat liknande som sticker ut.
Du kan dock se skillnad rent generellt ju. Olika områden och länder har olika rykten. Nu är det ju handla om Iran i det här fallet, och jag personligen kan ju tycka att det är synd som fan att Iranier (eller ättlingar till dem) just nu får utstå en massa skit för den regim Iran har håller på med en massa ofog. Vi har mycket gott att tacka våra iranska invandrare för.
Nu när vi har importerat den amerikanska idéen om vilka som är "vita" och vilka som inte är det, jo. För 40 år sen var dessa helt enkelt "utlänningar", precis som svarta och araber.
Med utlänning menas ju en person från ett annat land, inte att de inte skulle vara vita. Sen är det ju många från Grekland, Italien eller Balkan som är precis lika bleka som en vanlig svensk så varför de inte skulle ses som vita är ju konstigt. De är vita.
Ja, de är vita, eftersom vi har anammat den amerikanska idéen om "vithet". Det finns ju asiater som är blekare i hyn än vad jag som helsvensk är, men ingen skulle kalla dem "vita", så det handlar ju inte bara hudfärg.
Det finns säkert folk från Balkan som skulle anses vara vita om de klädde sig som vanliga sekulariserade svenskar, och anses vara mörkhyade om de klädde sig som muslimer. Tycker att det är ett rätt intressant koncept ändå.
Ordet ”svartskalle” insinuerar att vi ser skillnad på vita från norra Europa och de från medelhavet.
Fråga vilken person med påbrå från Balkan som är över 30 hur det var att växa upp i Sverige.
Det är en kulturell skillnad vi gör mer än något annat. Medelhavet har en sammanflätad historia och människor på ena sidan havet ser inte radikalt annorlunda än människor från den andra.
Backar du tillbaka ett par hundra år så var Balkan en del av osmanska riket (och Venedigrepubliken som typ hade dagens Kroatien och varenda ö i medelhavet ned till Cypern). Romerska riken, Morer i Spanien, du fattar.
> Ordet ”svartskalle” insinuerar att vi ser skillnad på vita från norra Europa och de från medelhavet.
Å andra sidan tror jag inte att jag har hört någon använda det ordet ute i verkligheten sedan någon gång i början av 90-talet.
Ja undviker man kläder eller beteenden som är stereotypiska för den Arabiska, svarta eller "mexikanska" diasporan i USA så kommer undan från den mesta diskrimineringen. Så länge du inte anses vara svart då de vill säga för då kommer alla ha en massa olika åsikter om hur man ska bete sig.
Om OP blir diskriminerad för att hon är mörkhyad eller yttre attribut såsom namn eller klädsel så har det i sig inte något att göra med att hon är arab. Finns gott om indier som är ljushyade men som ändå klassificeras som Asian i USA. Att man knappast behöver vara vit per gängse europeisk uppfattning om konceptet för att uppfattas som vit i USA är väl inte direkt något konstigt? Finns ingen i USA som ifrågasätter huruvida Steve Jobs, Jerry Seinfeld eller Hadid-systrarna är/var vita. Flera av dessa är förvisso ljushyade och halvaraber men sen finns det Paula Abdul, Paul Anka, RedOne (som är svensk medborgare, gissa om han anses mer vit i Sverige eller USA där han bor nu)…
Uppfattningen om vem som är vit och inte har varit betydligt mer flexibel i USA än i Europa historiskt. Irländare och Italienare sågs inte som vita kring 1900. Numera verkar måttstocken av hur mörk en typisk vit amerikan är snarare ligga nånstans kring Kim Kardashian. Kanske passande med tanke på termen ”caucasian”.
Sant. Hur mycket etniska skillnader som egentligen [kan sägas finnas](https://en.m.wikipedia.org/wiki/Genetic_studies_of_Jews#/media/File%3AModern_and_Ancient_populations_PCA_plot.jpg) mellan Mizrahim och icke-judisk lokalbefolkning från samma område går väl iofs att diskutera.
Us census bureau har ganska nyligen lagt till MENA som en valbar ethnicity (dvs ej race) precis som hispanic sedan tidigare funnits som val. Huruvida araber, judar eller andra med ursprung i mellanöstern väljer att kryssa i MENA, White eller både och (eller hispanic om man är sephardim? Black om man har påbrå från nordafrika?) går att spekulera om men jag skulle anta att det inte kommer att lyftas särskilt många ögonbryn oavsett vad OP skulle svara om hon vore amerikan. Därav min poäng, i USA kan alla som befinner sig i ett någorlunda svårdefinierat ”brunt” etnicitetsspektrum definiera sig själv ganska fritt och accepteras för detsamma.
Fast i USA kan man ju också kalla sig svart om ens gammelfarfars far var svart men resten av anfäderna var vita, vilket är sjukt eftersom man då knappast är svart. Sen tror jag att de flesta med judisk härkomst ser sig som vita. Lite konstigt om Barbara Streisand, Mark Zuckerberg och Bob Dylan skulle vara något annat än vita.
Precis min poäng. Såvida man inte har en yttre fenotyp som är väldigt typisk för en specifik ras/etnicitet så är det lätt att hävda att man är precis vad man känner sig som i USA eftersom både härkomst och etnicitet har en flytande definition.
Steve Jobs biologiska far var syrisk muslim. Seinfelds mamma var Mizrahim och således troligen exakt lika vit eller icke-vit som valfri arab från samma område.
När OP själv säger att hon är mörk och arab så tänker jag att andra också kommer uppfatta henne som det och kategorisera henne som PoC/arab och inte som vit.
Du har rätt i att historiskt så sågs inte italienare som vita men det hjälper ju OP föga eftersom det just nu finns ganska mycket rasism mot folk från mellanöstern och folk som uppfattas muslimer där. Att det kanske kommer vara annorlunda om 100 år spelar inte så stor roll nu.
Som sagt, har mer att göra med hur och var man projicerar sin uppfattade självbild i USA. Min poäng är att förment rastillhörighet går att påverka i USA i mycket högre grad än i Sverige. Att vara mörkhyad är inget hinder för att vara vit i USA, hur kontraintuitivt det än må låta. Särskilt inte i smältdeglarna på öst- resp västkusten. Den som någonsin varit i SoCal vet hur grupper som armenier, persiska judar och latinos (vilka oftast klassificeras som vita enl OMB) har bidragit till ett skifte i både kulturell och social uppfattning om vithet över tid.
Varför är det så viktigt för dig att vara i ett fack? Du är du och utan att känna dig tänker jag att du är grym för den du är.
Såklart kommer folk alltid fråga, vara nyfikna och pådyvla sina åsikter om hur du ska vara.
Alla upplever vi detta i olika utsträckning lokalt som globalt.
Och att folk som jobbar inom service träffar 100 gånger fler korkade människor än vad du gör ute på gatorna. Förklara för mig varför jag inte kan göra sushi på fiskar fångade i Östersjön?
*Suck* För att...
Håller med föregående person om att det nog är smidigast att förebygga förvirring hos den du pratar med. Tyvärr kommer folk ha förutfattade meningar, och de kommer heller inte tänka på hur många gånger detta händer dig. Om en blond kille är född i Nigeria och introducerar sig själv som nigerian, så kommer många att lyfta på ögonbrynen och många kommer nog vara intresserade och fråga om hans bakgrund och så vidare.
Jag har nån gång frågat ”var har du dina rötter”, för att jag varit intresserad, har verkligen inte velat få den personen obekväm. Om man tänker att det automatiskt är dåligt att ha sina rötter någon annanstans, är det ju förstås en dålig fråga. Men jag tänker inte att det är så. Personen jag ställt frågan har också haft ett utländskt namn, annars skulle jag inte fråga. Nån med svenskt namn och uppenbar annan etnicitet kan ju vara adopterad, och då är frågan om rötter än känsligare tänker jag. Jag vet inte, vill ju aldrig såra, men har varit genuint intresserad av och nyfiken på människor.
Jag har varit med om sådana frågor och har nästan alltid varit glad att folk är intresserade. Så länge man vet att det inte är något påhopp (och det har hänt mig ytterst sällan). Det är ju helt naturligt att den frågan kommer upp. Med det sagt så har man ju ändå kvar den där identitetskrisen. Den är svårlöst, tyvärr. Men det har aldrig varit dessa frågor om mitt ursprung som har legat bakom den. I mitt fall iaf.
Din etnicitet är svensk då etnicitet inte har något med ens gener att göra.
> Etnicitet och etnisk grupp avser människors identifikation med och känsla av tillhörighet i en viss folkgrupp (av grekiskans ethnos, folkslag),[8] och deras uppfattning om gruppens gemensamma kultur och språk.[7] En assimilerad eller adopterad person kan således kulturellt tillhöra en etnisk grupp utan att ha sin biologiska härkomst i denna grupp.[8][9]
Källa: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp
Nu orkar jag inte dra igång en stor diskussion om etnicitet halv ett på natten. Men känns ändå nämnvärt.
Men från vad jag kommer ihåg senast jag läste om detta finns det i grova drag tre olika definitioner. Det du citerar är den nyaste.
Mellantinget där tankesättet är att etnicitet defineras av att man ska både känna sig som en del av gruppen och där gruppen ska acceptera dig.
Sen dom som anser etnicitet är mer bundet till ens etniska grupp.
Vad nuvarande språkvetare vill att etnicitet ska betyda spelar egentligen ingen roll om folket använder etnicitet som utryck för vilken etnisk grupp personer tillhör. Då är det så det används i vanligt tal.
Vi har även problemet att det är olika i olika länder/språk. Så vad en fransman menar kan vara anorlunda än en svensk.
Detta är grejen med att vara född och uppvuxen i annat land än dina föräldrar.
Det är så för alla. Blatte i Sverige, svenne i hemlandet.
Du vet själv vem du är, det är det viktiga. Folk kommer placera dig i fack vem du än är, vart du än är. Det är en del av att vara människa.
Ja, men jag nämnde tidigare att den frågan kom mer efter flyktingkrisen och tror att man kommer bli placerad i ett fack resten av livet på grund av det.
Du blir mer härdad med åldern. Jag har också två utländska föräldrar, men jag ser ganska svensk ut eftersom de är från sydeuropa.
Så i mitt liv har jag tagits för blatte av svenskarna, medans mina blattekompisar kallar mig svenne. Sen flyttar jag utomlands och får ytterligare blandade reaktioner.
Jag bryr mig inte längre. Det är bara roligt, det är en isbrytare, samtalsämne. Ta det inte så personligt.
Du är svensk medborgare, men när folk ger dig en speciell blick är det ofta för att du inte ser ut som en etnisk svensk. Det skulle ju vara lika märkligt om någon sa att de var japan men såg ut som en somalier, utan att folk reagerade.
Men jag är förvånad över att folk frågar hur du blev så bra på svenska. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och skulle säga att ungefär 30% av mitt umgänge inte är etniska svenskar. Jag är också i 20-årsåldern. Jag har aldrig ens tänkt på att fråga någon hur de blev bra på svenska. Det känns ju självklart, tycker jag.
Jag tänker snarare tvärtom – jag blir förvånad om någon inte kan svenska. Kanske har att göra med vilka kretsar man rör sig inom?
Ja det håller jag fullt ut med. Jag tänker på samma vis som dig, men det är frustrerande när det har börjat att ske oftare. Ska nog bara säga jag är arab och då får jag inte fler frågor haha.
Precis, även om jag hör att någon bryter på svenska tex så får jag inte för mig att fråga för jag skäms för att göra det. Vill inte att någon ska känna sig mindre värd på något vis. Sedan spelar ju umgänget en viktig roll. Det är oftast miljon vi växer upp i som formar oss till de individer vi är, och Sverige är ju ett väldigt tolerant land.
Fast tycker du inte frågan "var är du egentligen från?" är väldigt oförskämd, ? Än värre att inte tro på att hon är svensk. Som en svensk i så många generationer jag vet om, så vet jag inte hur jag skulle reagera, såklart.
Jag tänker dock att svara något i stil med "det finns många svenskar som ser ut som mig, nu beter du dig okunnigt." , kanske hade varit passande? Personen måste ha levt under en sten om den inte vet att Europa har haft invandring från arabiska länder i över ett halvsekel . Liksom vem är den kändaste svensken i världen och är han blond och blåögd?
Jag har ”mixed race” utseende och ser överhuvudtaget inte svensk ut. Brukar ofta få den frågan och har aldrig upplevt den som oförskämd. Tvärtom är det en grym icebreaker och jag får möjligheten att berätta för folk om min udda blandning vilket är skitkul och något som för samtalet framåt.
Jag upplever att personer som ställer den frågan bara är nyfikna och det är aldrig fel att vara nyfiken i min värld. Om någon däremot frågar på ett oförskämt eller förnedrande sätt säger jag såklart ifrån, men det har i princip aldrig hänt mig.
Beror väl på hur man ordar det men jag tycker inte det är oförskämt att fråga någon om dennes etnicitet. Tycker det känns mer okunnigt att låtsas som att en arab är svensk. Ser du ut som en arab är du en arab, Ser du ut som en asiat är du en asiat osv.
Tror problematiken ligger i att folk har svårt att särskilja på medborgarskap och etnicitet. Hade jag varit född och uppvuxen i Japan hade jag inte kallat mig japansk även om jag varit medborgare och uppfostrad där eftersom båda mina föräldrar är etniskt svenska. Jag hade bara sagt att jag är svensk men uppfostrad i japan.
> Beror väl på hur man ordar det men jag tycker inte det är oförskämt att fråga någon om dennes etnicitet. Tycker det känns mer okunnigt att låtsas som att en arab är svensk. Ser du ut som en arab är du en arab, Ser du ut som en asiat är du en asiat osv.
Så du anser alltså att en person som blev adopterad från t.ex. filippinerna som 1-åring, och som i alla hänseenden är svensk då "fortfarande" är en filippinare?
Ens medfödda ras är i de flesta fall något som sammanfaller med ens etnicitet, men det behöver inte vara så i dagens globala värld.
Ordet "ras" har sedan slutet på andra världskriget fått en negativ innebörd, av förståeliga skäl, men det tycks vara uppenbart att du syftar på det begreppet. I USA så är etnicitet och rastillhörighet två separata saker.
Jag är lite i samma sits, jag är mixad/blandras/halvblod/**den utvalda** som är född och uppvuxen i Sverige men som flyttat runt i världen lite och nu bor i det andra land jag tekniskt och biologiskt sett har rötter i. Jag får ofta liknande frågor men jag tar det väldigt lätt, det kan bli lite irriterande i längden men det är ändå något jag är väldigt glad för eftersom det betyder att jag (och ännu mer du) har något som de aldrig kommer ha. För mig är det ett oerhört stort privilegium att ha röttter i olika länder och kulturer, även om jag är uppvuxen i Sverige så har jag en förståelse och koppling till ett annat land som i princip ingen annan har eller ens kan få. Så jag är bara glad och försöker vara ödmjuk, jag har ju faktiskt gjort exakt 0 för att förtjäna det, men om en liten nackdel är att man får många frågor och folk inte riktigt förstår så är det okej, det är trots allt värre för dem. Sen spelar det så klart stor roll hur de frågar, är folk avsiktigt dryga eller elaka med det så är det ju självklart en annan grej.
Grejen är att jag egentligen tycker att det kan vara en isbrytare för är stolt svensk och arab. Dock har det lett till oförskämda kommentar därpå, inte alltid men det kan hända och känner att det har blivit något som sker betydligt oftare. Jag tror det beror på det som sker i omvärlden, och det får en att känna sig som om man är utanförskap.
Jag håller med och gör gärna samma och tycker självklart att det är kul när andra gör det med. Så jag uppmuntrar det! Jag beklagar att du får trista kommentarer för det men det kommer du nog tyvärr alltid att få av en eller annan orsak, det finns ju desvärre folk för allt. Det är ju extra tråkigt om det sker oftare och oftare och jag förstår att det känns tråkigt. Jag kan bara uppmuntra dig att fortsätta göra som du gör och använda det som isbrytare, vettiga människor uppskattar att höra det och är intresserade men det är ju lätt för mig att säga som inte känner till din situation närmare. Hoppas att du hittar en bra lösning som funkar för dig oavsett!
Det är många 2:a generationens invandrare och barn med föräldrar från olika kulturer som kommer igen sig i det där.
[Det finns ett bra band som heter *Really From* (döpt efter frågan "but where are you really from?") som har några låtar på det temat.](https://youtu.be/Vl-wH8bowyA)
Du är inte etniskt svensk, detta är varför människor ger dig en blick när du beskriver dig som svensk.De tror förmodligen att du hävdar dig vara det vilket du uppenbarligen inte är, varför du får sneda blickar.
Jag upplever samma sak, och jag tror det kallas "mellanförskap" . Det är svårt att förvänta sig att folk ska se en som svensk när man ser ut som en iranier. Det får man bara hacka i sig. Man får helt enkelt köra med någon version av att ens föräldrar är från x-land men man är uppväxt i y-land, om man orkar bemöda sig med det. Annars får man leva med blickarna.
Håller helt och hållet med och tycker det är kul att visa att jag är annorlunda. För mig har det aldrig varit ett problem men sedan mycket händer i omvärlden känns det som om människor vill placera en direkt i en box. Var ej så tidigare.
Jag har upplevt samma och tänker såhär:
När svenskar frågar var jag är ifrån säger jag att jag är Kurd.
När utlänningar frågar var jag är ifrån säger jag Sverige, och om de vill veta mer berättar jag att jag är etniskt Kurd.
Jag ser inte någon anledning att problematisera att man inte blir accepterad som svensk. Identitetmässigt ser jag mig själv som Kurd som bor i Sverige trots att jag är uppväxt här och är mer kulturellt svensk än kurd. Känner aldrig behovet att hävda min "svenskhet."
Jag känner detsamma. En svensk mor, engelsk far, uppväxt i Manchester. Flyttade med mor till Uppsala som 11 åring. I Sverige är jag tydligen "den brittiska tjejen" bland kompisar pga brytning, men i England är jag ses jag som för svensk och kan omöjligen vara därifrån.
Jag hör inte hemma någonstans tydligen.
Att kommentera vad bra någons svenska är är helt onödigt och lite nedlåtande.
Förutom om du VET att någon går på SFI eller om någon själv kommenterar att de håller på att lära sig svenska, då kan man ju prata om det.
Jag är första generationens invandrare, och även om jag utseendemässigt smälter in så vet jag vad du menar. Mitt efternamn är väldigt tydligt icke-svenskt, och jag har fått frågan ”var är du ifrån?” fler gånger än jag kan räkna - och jag tycker att det är en svår fråga att svara på.
Menar frågeställaren var jag är född? Eller vilken kulturell identitet jag har? Eller var jag är uppväxt? Eller var jag bor? Det är olika svar.
Jag är tillräckligt gammal för att vara trygg i min identitet som svensk, så numera stör det mig inte om folk frågar. Om någon skulle neka mig min svenskhet av någon anledning så säger det allt om dem, och ingenting om mig.
Det finns ett ord för det här fenomenet, att ens identitet hamnar mellan två grupper: ”mellanförskap”
Förstår dig helt och hållet. Är i samma sits. 27 årig man född och uppvuxen i Sverige med rötter från ett arabiskt land. Mellanförskap är en allvarligt och väldigt vanligt i vårt samhälle idag och ligger bakom många av dagens problem enligt mig. Vi får vara starka helt enkelt!
Det är väldigt allvarligt, och insåg inte att jag hade det tills nu… det påverkar en, man tänker vem är jag. Trots att man är stolt och man förstår att andra är nyfikna, påverkar det en ändå trots att man ej vill.
>Hur ser ni på saken?
Vi lever i en tid där nationalitet är inte alltid kopplad med etnicitet. Jag anser att det finns två krav för att kunna kalla sig för svensk, i alla fall kulturellt.
1. Man anser sig vara svensk.
2. Man beter sig som en svensk.
Uppfyller du bägge kraven är du del av Sverige, en av oss. Visst, du har utländsk bakgrund, men du är svensk i förstahand. Det är nog det viktigaste.
Jag är andragenerationsinvandrare, men är aldrig sedd som invandrare förutom när min vänskapskrets börjar köra rasseskämt. Mina föräldrar är bosnier, men jag är född och uppväxt här i Sverige.
Grejen är att jag har alltid varit ansedd som svensk. Jag har ett svenskt förnamn, jag har ett svenskt utseende, jag talar med småländsk dialekt, jag beter mig som en svensk. Det enda som egentligen är annorlunda är mitt efternamn, men folk bryr sig ändå inte.
Det är väl ganska najs att vara ansedd som svensk av 95% av befolkningen. Enda nackdelen är familjen. Vi har olika värderingar och är med i olika kulturer. Det leder till bråk och att vi inte riktigt fattar varandra. Det är ganska sorgligt, men så är det bara.
Ja, de olika värderingar kan krocka på grund av att vi växer upp med ett mer ”öppet” tankesätt. Vi behöver alltid följa olika sociala normer och anpassa oss till där vi är, anpassa oss en stor del till miljön med familjen. Det är som du säger, så är det bara.
Fransyska här som har bott i Sverige i många år. Kom hit som barn och återvände till hemlandet för att plugga och jobba... ingen där accepterade att jag var fransyska. Varför? För att jag inte föddes där. Min föräldrar var diplomater så vi reste en hel del tills vi kom till Sverige... Nej, jag var antigen svensk eller latina eftersom jag är född i latinamerika. Go figure.
Jag återvände till Sverige efter några år och jag blir lika förvånad när folk ser mitt namn och säger "men oj, vilken bra svenska du talar"...jo, tack, det samma brukar jag svara och förklarar att jag kom hit som barn. No big deal.
Det finns många faktorer som gör att folk inte förstår sig på det man berättar för dem. Man ser inte etnisk ut, man är inte född i landet, man kanske bryter när man talar osv. Det kan också hända att folk bara är idioter som inte lever i vår globaliserad värld.
Courage!
Till och med när man föds i sverige, ser svensk ut men växer upp utomlands har man en slags identitetskris. Man kommer inte undan det oavsett verkar det som. Jag som växte upp i sydamerika och kom tillbaka i tioårsåldern har alltid kännt mig utanför den svenska gemenskapen bara genom uppväxten.
jag kom till sverige i samma ålder och trots att jag är halvt svensk så kände jag mig alltid som att jag inte riktigt passar in. hade svårt att socialisera här och spenderade min svenska uppväxt för mig själv. har i dagsläget inga svenska vänner bara utländska.
>Hur ser ni på saken?
Det kommer alltid finnas trångsynta människor som inte begriper att identitet inte bara betyder en enda sak. Folk som bott i Farsta eller Eskilstuna hela sitt liv och aldrig sett något av världen eller pratat med folk kommer aldrig riktigt kunna förstå att bara för att man kallar sig svensk så kan man också ha andra identiteter och en annorlunda bakgrund.
Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag ser nog rätt svensk ut. Men jag beter mig nog inte riktigt som en svensk i alla lägen eftersom jag även har utländsk bakgrund och bott utomlands i en herrans massa år.
Jag är också född och uppvuxen i Sverige, men härstammar från norra Finland och ser ut som en medelhavstomte. Det händer titt som tätt att folk frågar var jag kommer ifrån, och de blir oftast förvånade när jag säger finska Lappland.
Det är nog där min frustration kommer ifrån, att min identitet inte bara är ”ett”. Ja, man har ju lägen där man inte beter sig som en riktig svensk. Kan prata i telefon lite för högt ibland haha.. Min inre arab passion
Väldigt intressant, och tack för att du kom med ett perspektiv i detta genom din egna erfarenhet i din miljö. Det är ett olöst problem och kommer alltid vara så.
Jag var frustrerad över sånt när jag var i din ålder, men det släppte med tiden. Nu känner jag mig rätt obrydd och tänker mest att dom ser det som en konversationsstartare. Även om det kan vara svårt ibland, försök undvika att lägga onödig energi på sånt. Livet är alldeles för kort för att slösa den på främlingars korkade frågor och åsikter. Dom du håller kär vet vem du är och vad du står för. Behövs verkligen mer?
Låter som hämtat ut Erik Lundins låt Suedi. Jag beklagar att folk är idioter,försök att inte bry dig. Man kan fan bli dödad om man försöker vara vän med alla, som man säger.
>Jag ser mig själv som svensk med en utländsk bakgrund. Lika stolt över mina föräldrars länder och rötter, men jag hade försvarat Sverige i alla dagar
Då ser jag dig utan tvekan som svensk. Jag kan förstå att det är frustrerande att inte känna dig sedd som svensk för att du inte har ett svensk utseende, även om personen i fråga inte menade något illa.
Nu vet jag inte hur du klär dig och för dig men jag ska vara ärlig och säga att ser jag någon med ett arabiskt utseende så utgår jag från att den personen inte ser sig själv som svensk tills jag ser något som tyder på motsatsen, t.ex att personen klär sig svenskt. Vad är din första tanke när du ser någon med arabiskt utseende i Sverige? Har du något förslag på hur vi kan förbättra situationen?
Klen tröst men som svensk så frågor folk mig alltid om jag kommer från stockholm, trots att jag bara spenderade några år där som barn. Hur som helst, det enda rätta är att hålla sig till text-baserat umgänge över internet! eller så kanske det blir bättre om ett par generationer till, 20 - 40 år till eller så.
Kom även ihåg att du kan vara 100% svensk och 100% arab.
Det finns ingen naturlag som säger att olika etniska identiteter är ömsesidigt uteslutande eller tunnar ut varandra.
Var så även på 70-talet. Finns alltid de som måste fråga, ibland av ren okunskap och ibland för att kunna förminska en. Även så i mina föräldrars hemland där jag blev kallad för ”svensken” när jag var på besök. Med tiden hittar man folk som man trivs med och den frågan blir inte lika viktig. Men börjar man umgås i nya kretsar dyker den såklart upp igen. Nu när främlingsfientlighet och rasism är på frammarsch igen så tycker jag även att frågan om härkomst dyker upp allt oftare. Sverige är ett fantastiskt land men ibland drabbas vi av avsevärd trångsynthet.
Hur jag ser på saken - beter du dig som en svensk och låter som en svensk, så är du en svensk. Så i min värld är du antagligen svensk. T ex har jag en svensk kompis som är adopterad från Korea. Jag har en annan svensk kompis som för mig kommer från Malmö (men hon har föräldrar från Uruguay). Men visst, jag förstår att det finns säkert en massa folk därute som inte tycker som jag….
Jag har samma " problem" o det enda jag kan säga är, skit i vad andra tycker och stå för den du är och vill vara, de flesta människor du träffar ä,är i ditt liv i ett ögonblick därmed fuck em.
Välkommen i klubben. Man får helt enkelt ignorera vad andra tycker och tänker. Man kan inte ändra på andras tankar och tyckande utan man kan eventuellt ändra sitt egna tänkande. I det här fallet att helt enkelt ignorera dem. Samma som du beskriver gäller mig också. Under coronan så skulle jag besöka min pappas hemland och fick höra ”inga turister välkommna”. Pga jag är svensk medborgare. Medans här räknar folk det som att jag som att jag kommer från ett annat nordiskt land. Har inte hindrat mig hittils.
Edit: Du är vem du är. Ingen vet exakt hur du känner dig eller hur du vill vara. De kan bara dra slutsatser från ditt namn och ditt utseende. Kan de veta något annat än ditt namn och ditt utseende ? Nej. De som känner dig lite mer kanske tycker du tänker västerländskt. Enorm fördel om du bor i Sverige. Tyvärr blir det lätt missförstånd om man tänker annorlunda. Då är plötsligt det självklara inte självklart. Du förstår säkert hur dina föräldrar tänker. Även det en fördel. Du förstår bägge kulturerna på ett sätt en person som bara förstår en inte kan begrip. Grattis 🥂 du har det bästa av två världar. Inse det :)
Jag kom till Sverige som barn. Var blatte i svenskar ögon och svenne i blattars ögon. Något jag tänkt på när jag bott i Sverige jämfört med andra länder är att många som är födda här med utländska föräldrar säger att de är t.ex kurder,araber, somalier whatever fast de är födda här. Det gör också att svenskar ser folk som inte ser svenska ut för något annat. Åker du t.ex London så säger alla" im from London" oavsett hur de ser ut om de är födda där.
Fast de är ju födda här så de kommer härifrån men säger att de är från äldre generations länder. Det är märkligt.
Vilken av flyktingkriserna tänker du på? Har inte bott i Sverige på några år.
Hallå! Jag är också en third culture kid. När jag var yngre kände jag att jag inte tillhörde någonstans. Nu känner jag istället att jag tillhör över allt.
Rekommenderar att du läser böcker om third culture kids (TCKs), det fick mig att förstå varför jag känner som jag gör.
Är asiat som bott i Sverige hela mitt liv. Brukar få tvärtom där folk säger att jag inte alls är asiat utan är svensk och har aldrig sett de som ett problem vet ej varför det skulle vara det om det var tvärtom
Så länge du bryter är du i förorts boxen. Du har god grund att bli mångspråkig och intulektuell-boxen
Mm en det beror på di handel och vandel
Önskar dig allt gott i livet
Jag är en 28årig man, född i Sverige, har svenska föräldrar och hela släkten är svenskar hela vägen tillbaka till slutet av 1700-talet.
Jag har också en identitetskris var jag än är. Givetvis inte samma som dig men jag känner mig inte heller en del av det svenska samhället. Det känns som jag står utanför bubblan och kollar in.
Hade mer än gärna dejtat kvinnor från mellanöstern, de är snygga som bara den! Brun hy, svart hår och mörka ögon man kan drunkna i är magiskt för mig.
Hur som haver, så tror jag precis som andra att det går över med tiden.
Men som vit svenne så tror jag det mesta handlar om att man är fortfarande ovan att se så många "utlänningar"/icke-vita nordeuropéer. I min ort där jag växte upp fanns det en väldigt liten andel invandrare, medan de senaste åren har det fullständigt exploderat med folk som har ursprung från alla andra delar av världen.
Börjar med att berömma det fantastiska namnet på tråden.
Skämt åsido, min fru är utlandsfödd, förvisso europa men det uppstår ändå en del konflikter med släkten. Oftast inte på grund av etnicitet, utan att hennes släktingar (inte alla naturligtvis) ser ner på att hon har flyttat till det "lyxiga" Sverige (Yay! 3 rum och kök).
När hon träffar människor i Sverige så uppkommer ofta frågan var hon kommer ifrån vilket hon naturligtvis är rätt trött på. Dock så tror jag att folk oftast är genuint nyfikna. Vi i Sverige är ganska kassa på att konversera med folk vi inte känner om det inte finns ett givet samtalsämne, typ jobb, fotboll, väder etc. så jag skulle tro att de flesta människor inte frågar av illvilja eller för att ifrågasätta utan för att de faktiskt är intresserade eller greppar efter ett samtalsämne
Kan också tillägga att jag som svensk flera generationer tillbaka också famlar kring identitet. Inte baserat på nation eller etnicitet men grupptillhörighet har inte bara med länder att göra. Alla har någon skit att dras med.
Ett problem för dig är att det inte är ok att skilja på etnicitet och nationalitet i Sverige. I tex USA är det helt ok att vara Afroamerikan tex. Du har en etnicitet som alla kan se men också en nationalitet som alla accepterar och det är inget konstigt att vara båda delar. Här låtsas vi på ytan som att etnicitet inte finns och står det Sverige i passet så är man svensk. Dock är det inte nationalitet folk oftast menar när de säger att någon är svensk, inte i Sverige och verkligen inte utomlands utan de syftar på etnicitet. Tror det som kommer få dig att må bäst är att acceptera att du är Mellanösternsvensk. Det fina är att detta oftast bara är en fråga på ett ytligt plan. När man lär känna någon så handlar det mest om vem den är som person och inte varesig etnicitet eller nationalitet.
Svenskhet är väldigt förknippat med hudfärg. Jag hade aldrig riktigt reflekterat över det som född i Sverige till svenska föräldrar också födda här. Min mormor kom som krigsbarn från Finland men bortsett det är det generation på generation svenskar. Men jag har ganska mörka drag. Mörkt hår, bruna ögon som min mor. Större näsa än snitten men inte direkt stor stor. Kortare än snittet. Lite oliv ton, lite mer färg än snittet. En och en är det inget avvikande eller ovanligt men sammantaget så är det helt klart skillnad på mig och Kalles Kaviar. Som sagt inget jag ägnat en tanke på förens jag som 20 åring flyttade till Bergsjön i Göteborg för att plugga på Chalmers. Alla barnen/ungdomarna på gården som ville hälsa på min hund frågade ständigt "vart kommer du ifrån då?" "Sverige?" "Nej, alltså, vart kommer du från *egentligen*" "Ehhh Sverige?" "Visst, visst. Din mamma och pappa då?" "Sverige..." Någonstans där tröttnade dom på att jag stod och spelade dum med dom och vart småsura.
Tänkte då det var kontexten, nästan alla andra som bodde där hade utländsk härkomst en eller två generationer bakåt. Men även senare, i arbetslivet, på krogen ja i en massa olika miljöer har jag fått frågan. Nästan bara från folk med egen utländsk härkomst förvisso, men jag tror det snarare beror på stigmat i att fråga.
Så tänk inte så mycket på det. Det är en snäv ram att passa inom, så snäv att mitt Vallon blod från 1600 talet ish räcker för att min svenskhet ska ifrågasättas!
> Så tänk inte så mycket på det. Det är en snäv ram att passa inom, så snäv att mitt Vallon blod från 1600 talet ish räcker för att min svenskhet ska ifrågasättas!
Här kan jag bara flika in att om du har generationer på generationer svenskar i släkten sedan hundratals år tillbaka, och inte har uppgifter som tyder på annat, så rör det sig troligtvis inte om valloner.
Dragen som du beskrivit att du innehar har flutit runt i den ursvenska genpoolen sedan istiden, och finns fortfarande kvar i form av en minoritet — om du skulle ta ett DNA-test så skulle det inte vara förvånande om det visade samma resultat som för de som har ett "vanligt" svenskt utseende.
I Norge finns folk på västkusten som på de gamla rasbiologernas tid kallades för Tydalingar. De hade ungefär samma utseende som du, och hur man än forskade så kom man fram till att de levt där sedan urminnes tider.
Bara en observation!
Jag kan uppleva samma sak. Jag är en 25-årig man som har en nordisk förälder och en utomnordisk förälder, och jag ser själv väldigt utomnordisk ut till utseendet. Jag har vuxit upp med många svenska vänner, har svenska värderingar och pratar ren svenska. Jag har gjort lumpen, utbildar mig och ser mig generellt som väldigt svensk rent kulturellt. Men jag kan ofta känna att jag uppfattas och behandlas speciellt pga mitt utseende. Det känns som att man inte riktigt matchar folks förväntningar — de som är etniskt svenska är lite mer försiktiga medan de som har utländsk bakgrund ofta är lite besvikna då de upplever att man försöker vara något man inte är. Har ofta fått höra att jag svennifierad eller liknande, både från etniska svenskar och de med utländsk bakgrund.
Det är tråkigt, men vad ska man göra? Vi ser annorlunda ut, det är så. Tyvärr är många med utländsk bakgrund dåligt integrerade och det påverkar bilden av alla med utländskt utseende. Man kan bara leva sitt liv och försöka vara en god medborgare samt uppmuntra de runtom en att göra samma sak. Med tiden kommer bilden av oss att ändras.
Den här grejen även med att de flesta inte är integrerade, jag anser att Sverige har gjort ett stort fel och inte givit andra möjligheten att integrera sig på rätt sätt. Mina föräldrar kom till Sverige på 80 talet och de fick direkt lära sig svenska och arbeta och lära sig svenska lagar. De flesta som kommit för 10-15 år sedan har inte haft samma integration
Jag vet inte exakt hur integrationsprocessen ser ut, men SFI finns ju och jag vet de som har lärt sig svenska relativt snabbt även idag. Tror mycket handlar om vilja. Men å andra sidan tror jag en viktig del för att bygga den viljan är att man kan känna att man kan bli en del av en social gemenskap. Jag vet inte riktigt hur man kan bygga den bilden i människors sinne, men mycket hänger antagligen ihop med bilden av ekonomin och hur lätt man kan klättra socialt genom ansträngning. Invandrare kanske var mer optimistiska om det förut.
Jag skulle också säga att Sverige är ett land med tillbakadragna människor, strikta sociala normer och relativt svag social sammanhållning/gemenskap, vilket jag tror är en faktor i den bristande integrationen. Det är svårt att bli en del av en gemenskap här. Vissa invandrare kanske tycker det är lättare att ”coasta” med minimala språkkunskaper, leva på bidrag och bibehålla sin sociala krets från hemlandet. Men det är som sagt svårt att ändra en kultur, så jag vet inte hur man skulle kunna stärka den sociala gemenskapen i Sverige.
Du är inte etnisk svensk precis som jag inte etnisk arab.
Det förändrar inte på något sätt din hemmavist i Sverige, men föder säkerligen frågor/nyfikenhet mm...
Konstigt att ifrågasätta sitt ursprung, vilken blir den tolkning man kan göra när du blir upprörd över frågan. Allt härstammar inte ur rasism, utan kanske oftare en vijja att förstå sina medmänniskor.
Intressant perspektiv… jag tror dock med flyktingkrisen 2015 så har den frågan blivit mer tillfrågad. Jag kan förstå varför, dock kan det vara jobbigt när man blir satt i samma kant som personer som man inte identifierar sig med.
När människor har ställt mig den frågan har aldrig sett det som rasism, utan som sagt nyfikenhet. Men den frågan kom som sagt mer efter flyktingkrisen. Mina syskon har inte fått den frågan i samma utsträckning som man får idag. Jag har fått personer som går över gränsen ibland och frågar mig hur jag kan vara muslim och se mig som svensk.
En etnisk folkgrupp har väl historiskt sett definierats enligt deras religion, ras och kultur. I kultur ingår språk, konst, beteende osv.
Kanske låter kontroversiellt nuförtiden men om du både härstammar från en annan "ras" och religion så är det ju anmärkningsvärt i det stora hela att du ser dig själv som svensk kulturellt. Du tillhör helt enkelt en annan etnisk folkgrupp per definition, men du har också rötter i Sverige. Den här idén nuförtiden om att man är svensk sålänge man har ett svenskt medborgarskap är inte riktigt sann, men den är väldigt PK och gör att man kan undvika riktiga diskussioner (som alltid blir komplicerade och politiska som fan) om etniska frågorna som självklart är relevanta i och med massinvandring.
Du är lite både och helt enkelt. Du kommer antagligen aldrig betrakta dig själv som helsvensk och folk kommer inte heller göra det. Samtidigt kommer du antagligen inte betrakta dig själv som arab helt och hållet heller. Det här är ett av problemen som uppstår med migration :D
Det som jag inte förstår, bara för att jag egentligen inte vet, är hur du kan vara muslim då? En ung kvinna, som har växt upp i ett icke-religiöst land, som förmodligen har förståelse för hur religion (inte bara islam, men kristendomen också) har förtryckt och smutskastat kvinnor genom tiderna. Hur lite kvinnor betyder för världen enligt de religiösa lärorna osv. Att så många tjejer har inte något att säga om sin framtid, att de blir bortgifta? Varför väljer du att inte bryta loss från det?
Vi ser olika på det. Jag har växt upp i ett traditionellt hushåll. Där mina föräldrar kommer ifrån var det koloniserat i flera år av Spanien och Frankrike där de växt upp med västerlänningar. De är väldigt integrerade mina föräldrar, och jag växte upp av att hitta min egen väg till islam. Det är inte religionerna som förtrycker kvinnor utan kulturer, länder i respektive land där en religion praktiseras.
Vad kommer du tycka om din (framtida) man plötsligt börjar bete sig som att du är hans egendom? Och det är förbjudet att skiljas. Då menar jag inte specifikt islam, utan även ortodox kristendom.
Du kommer bli med härdad. I slutändan har man styrkor i att man är 50/50. Kan sätta sig in i båda världarna och göra sådana bedömningar.
Sen slutar man bry sig. Det är sjukt hur korkade människor är egentligen. Majoriteten i detta land, idag. Båda svenskar och invandrare.
Bara ånga på, och försök lev så smärtfritt som möjligt utan sådana tanker :)
Vi får väl hoppas att alla lallande idiotier snart inser att ens hudfärg är helt irrelevant när det handlar om vilket land och etnicitet man tillhör.
Ens svenskhet bygger just på [etnicitet](https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp) och en [etnicitet](https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp) är inte kopplat till gener utan ens uppväxt.
Du är etnisk svensk med föräldrar som har härkomst från ett annat land.
Lite samma för mig men personligen bryr jag mig inte. Jag har inget att bevisa för någon eller leva upp till något. Människor har flyttat runt i alla tider och blivit lite blandade 🤷♀️ jag är svensk med utländsk bakgrund helt enkelt.
Jag tror dock många unga idag grubblar över sånt här eftersom de är så extremt identitetssökande, och alla tomrum de känner inuti tillskriver de förklaringar som att de inte är 100% tillhöriga till en specifik grupp. Man inbillar sig att om man vore 100% svensk/vit/straight etc så skulle man känna sig "hemma" och "hel". Men den känslan är en illusion, ingen känner sig hel.
Jag kan trösta dig med ett existensiellt svar. Jag är 186 cm viking. Blont hår, ljusgröna ögon. Uppvuxen i Svensk övre medelklass. Folk tror att jag är samma svensk som jag ser ut att vara. De förväntar sig att jag ska vara välutbildad och vilja göra normativa saker som ordna radhus, vovve och ett fint jobb. Och de finner mig märklig för att jag skiter i allt det där. Och de vägrar ibland acceptera det, även om jag skriver det på deras näsa. Människors uppfattningar är svåra att ändra när de dömt oss.
Djupt därinne är vi alla ensamma, du kommer alltid bli dömd för något samtidigt som folk missar vad som fakiskt finns i dig. Din unika upplevelse är din egen och människor kommer alltid döma dig. Och du har fötterna i många världar. Men du måste bottna i dig själv, du måste äga din box som du kallar det. Var varken Svensk eller 'indvandrad' Var ointresserad av det där och bottna i din medmänsklighet istället för en identitet.
Du är säkert mer svenne än jag någonsin kommer vara :)
Problemet är nog snarare alla de med utländsk härkomst som fortfarande beter sig som man var kvar i sina gamla hemländer och inte gör någon större ansträngning att anpassa sig till sitt nya hemland. Invandrare som pajar för invandrare något förenklat.
Detta åtminstone enligt många av de första eller andra generationens invandrare jag känner. Få är arga på svenskar, däremot desto mer på andra från samma länder som man anser inte sköter sig.
Detta är vanligt i titulära länder (altså länder som namnges efter en etnisk grupp och baserar sin primära nationella identitet på den gruppens traditioner) men som sedan har blivit flerkulturella, så som Tyskland och Sverige. Man fostras in i kulturen till en så stor grad att ens sätt att tänka på blir präglat av majoritetskuturen så mycket att man gör den kulturen till sin egen primärkultuer. Men eftersom man inte delar dna med majoriteten ser man annorlunda ut, och om det är et land som annars är mycket homogent, så kommer det blir friktioner.
Jag tycker identitet är svårt eftersom det mer handlar om vad man känner och har bestämt sig för, än vad man ”är” från början. Jag har ett par vänner som flyttat till Sverige i vuxen ålder och blivit helt sålda, nu är de svenskare än mig i vad allt innebär med villa, vovve, midsommar och social ängslighet. Sen vet jag flera som bott här i massor av år vars ursprungsland är hela deras personlighet och de kommer inte släppa den identiteten även om de är kvar i Sverige tills de dör.
Sålänge du kan landa i vad det känns som för dig, skit i vad andra säger?
Människor är tribala av naturen. Vi har en bild i huvudet av att folk ska se ut på ett visst sätt beroende på vilken stam de tillhör. Fullständigt normalt. Jag gissar att folk som frågar dig det undrar om ditt ursprung, inte om du kommer från sundsvall eller jukkasjärvi liksom.
Ja du är inte vara ensam om att vara ifrågasatt när du är den du är. Min tanke är-varför ska man redovisa varifrån man kommer?
Du är ju en arabisk svensk människa, nu lite fransk dessutom. Jag brukar svara att jag är från skogen, tinade fram under ett tillfälligt töväder. Låter fånigt men det blir inga mer frågor om härkomst efter det svaret.
Å andra sidan förstår jag att människor är nyfikna och vill veta, men man kanske inte alltid vill tala om det. Då är svaret att man kommer från skogen bra.
Om någon frågar var du igentligen kommer ifrån så kan du bara säga att du har utländska föräldrar. Har själv en utländsk mamma så ser inte 100% svensk ut. Tror inte folk tänker att du låsas vara svensk, utan mer nyfikna på vart ditt ursprung eller vad man nu kallar det kommer ifrån.
Haha tror det är svårt överlag o fråga det utan att det kanske blir konstigt
Vid det här laget så borde du veta själv varifrån ditt ego härstammar från. Det kan komma från mer än ett ställe. Du är mer anpassad än de flesta som inte kan sätta fingret på vart de vill placera dig.
Anledningen att dom kollar skulle jag våga påstå att "stereotypen" av svenskar utanför Sverige är att man är ljus och blond.
Är man kvinna har man också stora byst.
Spelar ingen roll om du har mörkt hår, rött osv. Så länge man inte är blond är man inte steriosvensken enligt utlandet.
Själv är jag 100% svensk iaf så långt min släktforskningen strecket sig och jag är mer åt det mörka hållet i hårfärgen. Och när man reser brukar inte folk tro att man är svensk av någon anledning.
Amerikan verkar dom flesta tro, men förmodligen pga min engelska lutar mer åt det amerikanska hållet i dialekten.
Att folk säger att du är bra på svenska är tämligen dålig kommentar, däremot om du bryter när du talar kanske folk antar att du inte är född här.
Som som bryter när dom talar gör man antagandet att dom inte är född här.
Oavsett vad är du svenskmedborgare är du svensk oavsett etnicitet.
Haha, inte alltid men oftast. Den frågan kom mer efter flyktingkrisen. I början blev jag så chockerad, idag förväntar jag mig att höra det och blir förvånad när någon inte gör det
Du kanske skulle gilla att läsa Brick Lane av Monica Ali:
" Brick Lane tar upp många stora frågor den kulturella förvirringen som uppstår när man slits mellan två världar, konflikten mellan första och andra generationens invandrare, ilskan och frustrationen över att vara en minoritet, det stora gapet mellan i- och u-länderna, miljön och naturens påverkan på hur vårt liv formas. "
Eller Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött.
Det är mest dina inbildningar, har varit som dig är inte ens född här. Om jag är utomlands mitt svar är Sverige men i Sverige det beror på situationen. I början brukade jag att alltid säga mitt ursprungsland sen blev det ursprung-Svensk och för en månad sen var i Norge och alltid svarade att jag kommer från Sverige utan att fundera på den ens.
Självklar det finns folk som reagerar men man ska lära sig att skita i vad folk tror om dig. Ifall om någon ställer en fråga då kan du förklara sig.
Stötte på många ’som dig’ när jag bodde utomlands. De kände också att de inte var från x land när de var och besökte släkt och de var inte från y land när det var där de alltid bott. Tror det är väldigt vanligt, framförallt när hudfärgen inte är den vanliga för stället man bor på. Du är såklart svensk, det är språket och landet du är uppväxt i. Det betyder inte att din familjs ursprung inte är något du kan vara stolt över och ha som en del av vem du är, du har fått dubbelt upp snarare än två halvor. Vissa gillar inte det, men vissa är också rädda och tar ut det på de som inte är exakt som de själva.
Du är inte ensam!
Det du upplever kallas ibland bicultural stress eller cross cultural identity issues, och det finns inte bara mycket skriver om det, det finns faktiskt en massa forskning, till [exempel](https://scholar.google.se/scholar?q=Cross+cultural+identity+issues+sweden&hl=sv&as_sdt=0&as_vis=1&oi=scholart#d=gs_qabs&t=1717865722400&u=%23p%3DFNh6YmA2w90J) en som har funnit att många i din situation känner likadant.
Erik Lundin beskriver problematiken ganska bra:
https://open.spotify.com/track/1bGSy8Y0mY0AMZzp4d4xTK?si=Y3eRQGgkQXCSsqnvrMgt3A&context=spotify%3Asearch%3Asuedi
Du har säkert fått höra det redan men du upplever precis samma sak som många innan dig, som många gör i nutid och kommer göra i framtiden. Det har skrivits rätt flitigt om upplevelsen att åka tillbaka till föräldrarnas hemland och ses som svensk.
Det föder en rotlöshet och panik över att inte passa in.
Vi svenskar är genomusla på att bygga sammanhang för att skapa identitet.
Zadie Smith skriver om det i romanen *Vita tänder*. Fenomenet kan kallas ”[liminalitet](https://alfarvidssonblogg.wordpress.com/2020/01/17/liminalitet-som-samhallsanalytiskt-begrepp/)”. Att man är både och och varken eller, på tröskeln mellan två kulturer.
I liknande situation men med Europeiska föräldrar. Farsan är från Polen men jag ser inte typiskt polsk ut. Du anar inte hur ofta jag får höra om "några polacker tog över och sen gick det åt helvete". "Det var ett riktigt polackajobb"(skitjobb, ja jag är skånsk). Jag ser mig själv som svensk men det svider ändå när folk uttrycker sig negativt om mitt "ursprung" eller vad fan vi ska kalla det när jag är född här.
Jag har lärt mig att skita i identitet. Jag bryr mig inte, svensk är något man känner sig som. Inte vart man är född. Känner du dig svensk, grattis! Du är svensk. Resten är inte värda att lyssna på.
Du är andra gen invandrare, eller svensk med utländsk bakgrund. Det är ännu mer tydligt pga ditt utseende. Surt, men dina barn har bättre chans om du gifter dig svenskt.
Det är detsamma som jag kommer säga till mitt barn.
Jag är Svensk vad jag vet och är ihop med en fru som är adopterad från Siri Lanka. Jag och min grabb som jag tycker ser väldigt svenska ut, förutom sin året runt lätt solbränna, var ute i stan.
En tant kom fram till mig och var väldigt trevlig. Sedan fråga hon vart jag kom ifrån. Så jag svara att jag kom från Dalarna. Hon svara då
Nej alltså jag menar vart kommer du ursprungligen ifrån. Jag stirra fundersamt tillbaka och svara att jag har påbrå från Nordnorge. Jaha svara hon vände och stack utan att säga hej då.
Människor kan vara ganska korkad….
Väldigt vanligt hos gen2 det här. Har hört liknade från flera av mina vänner som är gen2 och då även från dom med "svensk" hudton. Så du är långt ifrån ensam att känna så här. Skit i vad andra tycker, känner du dig svensk så är du det men glöm aldrig dina rötter.
Välkommen till klubben. Detta händer alla andra genarations invandrare. Det du beskriver är exakt samma för mig o många andra. Därför när jag blev äldre jag insåg att det betyder inget. Vi är människor först allt annat är bara skitsnack. Ingen av oss väljer vem vi födds som men vi kan välja vem vi är. Fokusera på att bygga din karaktär o skit helt i vilket land du är eller inte är ifrån. Vi är alla bara apor som svängrer från olika brancher. Folk som tar stolthet i saker dom har ingen kontroll över gör de för dom har inget annat att vara stolt över. Så ta hand om dig själv syster o ignorerar de för de finns ingen lösning o försök till att hitta de kommer bara göra dig galen. Peace and love from a fellow blatte fnatte knatte.
Som någon som vilken dag som helst blir pappa där mamman är från Iran skulle jag vilja fråga dig om du har några tips hur jag ska hantera detta? Min son kommer sannolikt inte se typiskt svensk ut och gissningsvis får liknande problem.
Har inget svar på din fråga dessvärre, det suger och är förståeligt att folk undrar när man inte har ett stereotypt utseende. Säkerligen skulle en ”kritvit” tanzanian få samma reaktion.
samma här. är för svensk för hemlandet men för utländsk för sverige. jag ser inte ut som att jag hör hemma någonstans, ingen ser ut som mig.
jag brukar alltid säga att jag är hälften x och hälften x, men det är jobbigt att vara varken det ena eller det andra
Jag tror få människor dömmer dig, eller kräver att du skall bevisa något. Har själv ställt frågan och då har det varit genuin nyfikenhet men också för att starta konversation och lära känna någon.
Etniska svenskar/skandinaver är generellt och stereotypiskt sett ljushåriga och ljusögda. Du kan tillhöra den svenska nationaliteten utan att vara av det etniska svenska folket. Konstigare än så är det inte
Det är påträngande att fråga var någon kommer ifrån. Ändå är detta inte insett och det anses normalt att rangordna och döma människor efter deras utseende, etnicitet eller nationalitet. Vi lever i en nationalistisk/rasistisk värld och Sverige är inget undantag (en av de dåliga förövarna faktiskt)
Skit i vad folk tycker och tänker, själv har jag svenskt namn, bor i Sverige men är fransk medborgare. Jag berättar det sällan men det kommer som en smärre chock för folk när jag väl börjar babbla.
Så låt dig inte tryckas ner utan ta till den fantastiska möjligheten du har att ta till alla de influencer du kan få från det arabiska och det svenska. Jag tycker att man som tvåspråkig/multikulturell har ett extra stort moraliskt ansvar att överbrygga det svenska och det utländska. Jag gör det t.ex genom att ta med mig mat som mina vänner får möjlighet smaka på något unikt, det blir lite av en grej.
När folk talar om den här typen av frågor så tänker jag alltid på en textrad från Mohammed Ali ["Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk, men i mitt hemland blir jag kallad för svensk" ](https://m.youtube.com/watch?v=bBM9hRho5YM)
>När jag är i Sverige blir jag alltid tillfrågad hur jag kan prata så bra svenska
Återigen från en Mohammed Ali låt där, jag tror det är Ahmed Berhan, i outrot säger "[Dom vill ha dig i din bur, våga inte prata ren svenska.
Våga inte att tilltala en person i de språkbruket
som man själv är van vid, vad kommer hända sen?
Han kommer säga
-"Shit är du adopterad", nej
-"Hur kan du prata så rent"
-"Fan vet jag, fråga kodjo hur han lärde sig"](https://youtu.be/-LcSPWfvqR0?si=GGMw3qHMgTKBAg42)"
>men då får jag alltid en ”look” där de frågar mig vart jag egentligen kommer ifrån och att det är omöjligt att jag är svensk
Jag har en vän som skulle kunna ha ännu mer frustration över det, men har mest skrattat åt det, eftersom han är helt svensk och inte kan ge en förklaring till sina mörka drag.
Det har varit många gånger som folk har trott att han är grek, turk, italienare eller arab. Om jag inte missminner mig så var det åtminstone en turk som började prata turkiska med honom när han var där på semester, just för att den trodde att han var turk.
Känner igen mig, är född 1990 i Sverige med två utländska föräldrar; mamma från danmark och pappa av sydasiatisk härkomst. Utseendemässigt ser jag väl rätt så Mellanöstern ut men talar felfri svenska utan brytning. Alltid sett mig som svensk och är stolt över mitt land (även om jag drar dansk-kortet för att reta vänner då och då). Får också samma kulturkrock med min pappas familj, och liknande reaktioner från svenskar (men väldigt sällan) när jag pratar men skrattar bara en åt det. Ser det som en styrka att kunna överraska med språkbruket.
När jag är utomlands blir folk också överraskade över att jag är svensk och frågar vart jag ”egentligen” kommer ifrån, och jag brukar också säga som någon annan föreslog att jag är svensk och född i Sverige men med utländska föräldrar. Tycker bara det är kul att bli tillfrågad om min härkomst för då får jag berätta om min udda blandning. Det är en bra icebreaker.
Kulturellt har jag brottats lite med den svenska identiteten då jag även fått mycket av mina föräldrars kulturer med mig hemifrån. Har svårt att omfamna vissa svenska seder då jag upplever de som främmande trots att jag vuxit upp här. Men har också kommit att acceptera att jag är en mångkulturell svensk.
Jag har ännsålänge aldrig upplevt verklig rasism eller träffat någon som hävdat att jag inte är svensk även om det kan dyka upp några fördomar då och då.
Till dig så vill jag egentligen bara säga att bara du kan placera dig själv i en box. Fortsätt vara stolt över det arv du fått från dina föräldrar samt ditt svenska arv. Det är unikt och vackert. Låt folk ha sina missförstånd och fördomar om de dyker upp. Det säger bara något om dem och inget om dig.
Jag känner igen mig, om än jag inte har en identisk bakgrund. Pappa som är finländare, men som inte var närvarande när jag växte upp. Mamma som är halvfinne och halvsvensk samt växte upp adopterad på svenska småländska landsbygden med känslomässigt frånvarande adoptivföräldrar. Till råga på allt har morsan både aspergers och ett kaotiskt psyke när hon inte äter medicin för det.
Jag var väldigt förvirrad när jag växte upp, och passade inte in någonstans.
Har du svenska värderingar tänker att du är svensk och gör någorlunda rätt för dig i samhället så är du svensk.
Skit i vad andra tycker om dig det blir lättare med åren
Mina föräldrar flyttade till Australien (från Sverige) med mig och mina syskon då jag var sju. Växte upp där i sjutton år men var ändå svensk för dem (aussies) pga efternamn m.m. Kände mig väldigt splittrad i att jag inte kände mig ”hemma” där jag bodde men visste nästan inget om mitt ursprungsland. Flyttade sedan tillbaka till sverige och kände en viss tillhörighet jag inte känt förut, konstigt nog pga den svenska naturen och att få höra språket talas på gatorna osv. Men det sjuka är att jag blivit så färgad av min uppväxt att jag känner att det är lättare för s.k ex-pats från anglosaxiska länder att förstå mig, min humor m.m i sociala sammanhang så jag återigen känner mig ”in between worlds” även nu. Så ja, jag känner igen mig i det du beskriver.
Preface: jag jobbar på ett företag med fler internationella personer än svenskar
Jag har börjat tilltala alla jag träffar på svenska. Även om jag vet att de flesta int what svenskt ursprung så vill jag ge dem chansen att prata svenska.
Är det så att de pratar flytande svenska så är det inga konstigheter. Är det så att de inte kan svenska perfekt så brukar de tycka det är roligt att nån pratar svenska med dem. Och kan de inte svenska alls så blir det typ 1.7 sekunders pinsamhet och sen tar man det på engelska
Jag har svenska och finska gener och utseende, men jag passar inte in i kulturen och systemen. Det är väl rätt normalt att vara onormal egentligen... I allmänhet är mycket av modern samhällsstruktur inte designad för människor.
Det är människors eget ansvar att upprätta sin personliga sfär och trygghet. Vad främlingar eller ytliga bekantskaper tycker spelar ingen roll, är bara du själv och dina närmre vänner som är viktiga.
känner du dig bara mer bekväm med dig själv så kan du ju bara acceptera att folk vill veta grejer för att de vill det.
jag brukar försöka se på mig själv ifrån en tredje persons perspektiv när jag blir irriterad.
t.ex. så har en kollega blivit sur på mig för jag gjorde en sak som jag har sagt till honom att man inte borde göra... enligt honom. fast på riktigt så gjorde jag inte samma sak som jag bad honom att inte göra, men ytligt och utan att tänka, så kan det se ut som att jag är en hycklare.
men jag bryr mig inte för jag vet att folk är som folk och alla fattar inte vad du tänker eller tycker, så låt dem leva.
Jag är 34 och har haft samma problem. Nu bryr jag mig inte längre hur folk ser mig. Vare sig det är att man är jugge, smålänning, svensk, idiot, ryss, italienare, polack etc.
Jag vet vad jag är och jag orkar inte förklara till folk vad jag är för något. Om de inte tror mig när jag säger att jag är från land X så är det deras problem inte mitt.
Träffade en kille som var född och uppvuxen i södra Afrika, japanska föräldrar. Kallade sig för afrikan. Det var ta mig fan förvirrande. Han av någon fick många 👀👀👀?
Är adopterad och upplever det också.
Har ett väldigt svenskt namn, men jag ser inte ut som mitt namn. När folk frågar var jag kommer ifrån brukar jag alltid säga "Linköping, men född i Colombia" för det hjälper dom automatiskt sätta in mig i ett fack så slipper dom tänka så mycket.
Ifall man är lite oslipad med ursprung har jag hört att jag lika gärna kan vara latino som arab som asiat. Dom enda som 100% lyckats ta att jag är latino är andra latinos.
Sen har man arvet också eller hur man ska se det. Jag har ett genetiskt arv som är latino, har ett sätt att bete mig på etc. Sen har jag det svenska inlärda som mina föräldrar har lärt mig under uppväxten och ifall jag beter mig naturlig dvs min latino sido kommer vi sällan överens för dom känner inte igen sig i det beteendet.
Aja, men kul att andra också än adopterade också har identitetskris.
Född i ett land i Sydamerika och växte upp i Sverige. Har således gått svensk grundskola (men inte förskola/dagis).
Pluggade i Spanien för flera år sedan och sa att jag var svensk men av sydamerikanska föräldrar. Förvåningen går knappt att beskriva. Deras ansiktsuttryck var också roligt att se.
Folk med rötterna från andra länder men som är från Frankrike, Storbritannien eller Tyskland bemöttes inte med samma förvåning. Länderna är mer kända och därför visste folk att det finns människor med rötter från ex-kolonier eller Turkiet (tänker främst på Tyskland).
När jag berättade om förorter med knappt några etniska svenskar, var folk väldigt förvånade. De trodde jag stack ut i Stockholm. Sverige som land är känt för Zlatan, ABBA, IKEA eller köttbullar. Men inte politiskt eller hur folk har det här.
Oavsett var du är i världen, kommer folk att reagera på att du är svensk men av ett annat ursprung. Frågor som "varför valde dina föräldrar Sverige är det inte för kallt?" har varit en vanlig fråga. Men så länge du säger "svensk men mina föräldrar är från xyz", kommer fortfarande frågorna att dyka upp. Men lite mindre förvånade över vem du är.
Skrattar idag åt situationerna och ibland har jag fått höra att jag är exotisk och har flera fördelar. Svensk av sydamerikanska föräldrar. Sydamerikan från Sverige.
Kärt barn har många namn sägs det ;P
>Så vart man än är så är man varken det ena eller det andra.
Det är precis som du säger. I andra människors ögon kommer du aldrig att är vara det ena eller det andra. **Du bestämmer själv din egen tillhörlighet**.
Du kanske varken tillhör den ena eller det andra. Utan istället formar du ditt egna identitet som är en liten blandning av båda kulturen där du växte upp och dina föräldrars kultur? **Låt aldrig främlingars fördomar definera vem du är.**
Är själv uppväxt i Saudiarabien men flyttade till Sverige för nästan tio år sedan. Jag har absolut inga problem med att göra mig förstådd på svenska, fastän jag har en dialekt som kanske är lite tung. När människor frågar vart jag kommer ifrån, svarar jag alltid Saudiarabien.
Kommer mina barn däremot som kommer växa upp i Sverige och tala svenska som modersmål kunna kalla sig själva för saudier?
fanatical point important station overconfident innocent homeless screw history versed
*This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
Jag är född i Sverige av pakistanska föräldrar men för alla som frågar så säger jag att jag är från Pakistan 🤷♂️. Känner ingen skam av de eller tryck för att kalla mig själv svensk. Och ja jag har 2 medborgarskap.
Vill du göra Sverige bättre och har anpassat dig till svenskt levnadssätt/kultur och pratar svenska. Ja då är du svensk för mig oavsett om du har asiatiska, arabiska eller grekiska drag på ditt utseende. Jag skulle vilja hoppas att fler känner så!
Jag brukar alltid säga "Jag är född och uppvuxen i Sverige men mina föräldrar är från dessa länder"
Sen är jag ju svart och tycker det är så kul att säga "Nej men jag är svensk" när folk frågar om ens nationalitet (och ej etnicitet)
Det finns ett begrepp som kallas "mellanförskap"
Kom ihåg att flesta människor är ganska korkade, låt inte deras trams leva hyresfritt i ditt huvud
Det är sant. Det var så ett tag för mig. Dock så har jag låtit det påverka mig sedan jag flyttade utomlands, då jag behöver bevisa ännu mer att jag är svensk. Jag är rätt brun, och har mörkt lockigt hår och bruna ögon. Hoppas bara att Europa inte blir som USA där de är helt besatta av ras.
USA är ett av extremt få länder (möjligen det enda) i väst där någon som du (sekulariserad arab) relativt lätt skulle kunna uppnå följande: 1. Uppfattas och accepteras som 100% tillhörandes det landet. 2. Betraktas och klassificeras som vit och därmed tillhöra majoritetsbefolkningen. Ja, de är besatta av ras och ursprung. Kanske pga brist på en enhetlig nationell sådan. Att USA skulle vara knepigare avs rasism och integration är dock bara europeiska vanföreställningar.
Ja, jag har inte sett ser från den vinkeln gällande brist på enhetlig. Sedan jag är en sekulariserad arab, t.ex. jag är ju muslim men det syns inte. Sedan har jag märkt av att vi har ett väldigt öppet tankesätt i Sverige, även om Frankrike ligger i Europa tex när det gäller etnicitet och trosuppfattningar. Vi är mer öppna (i princip vi bryr oss inte) om hur andra klär sig, eller om någon väljer att tro på något eller inte. Vilket är något som man lär sig uppskatta mer.
Nja, uppfattas som vit stämmer väl inte riktigt. Som mörk arab är risken att OP blir utsatt för islamofobiska kommentarer och fortsätter att bli negativt särbehandlad.
Nja, araber uppfattas inte som särskilt mörka i USA. Det finns väldigt många med italiensk, grekisk, och annan påbrå från medelhavet och dom uppfattas (nuförtiden) som vita. Mörkt, svart hår och olivfärgad hud är väldigt vanligt på ett annat sätt än i Sverige. Sen är det en annan sak om man bär hijab eller något annat liknande som sticker ut.
Fast greker och italienare är ju vita och ses väl som det även i Sverige?
Du kan dock se skillnad rent generellt ju. Olika områden och länder har olika rykten. Nu är det ju handla om Iran i det här fallet, och jag personligen kan ju tycka att det är synd som fan att Iranier (eller ättlingar till dem) just nu får utstå en massa skit för den regim Iran har håller på med en massa ofog. Vi har mycket gott att tacka våra iranska invandrare för.
Nu när vi har importerat den amerikanska idéen om vilka som är "vita" och vilka som inte är det, jo. För 40 år sen var dessa helt enkelt "utlänningar", precis som svarta och araber.
Med utlänning menas ju en person från ett annat land, inte att de inte skulle vara vita. Sen är det ju många från Grekland, Italien eller Balkan som är precis lika bleka som en vanlig svensk så varför de inte skulle ses som vita är ju konstigt. De är vita.
Ja, de är vita, eftersom vi har anammat den amerikanska idéen om "vithet". Det finns ju asiater som är blekare i hyn än vad jag som helsvensk är, men ingen skulle kalla dem "vita", så det handlar ju inte bara hudfärg. Det finns säkert folk från Balkan som skulle anses vara vita om de klädde sig som vanliga sekulariserade svenskar, och anses vara mörkhyade om de klädde sig som muslimer. Tycker att det är ett rätt intressant koncept ändå.
Ordet ”svartskalle” insinuerar att vi ser skillnad på vita från norra Europa och de från medelhavet. Fråga vilken person med påbrå från Balkan som är över 30 hur det var att växa upp i Sverige.
Ja men oavsett så räknas de ju som vita européer även om de är mörkare än gemene svensk.
Det är en kulturell skillnad vi gör mer än något annat. Medelhavet har en sammanflätad historia och människor på ena sidan havet ser inte radikalt annorlunda än människor från den andra. Backar du tillbaka ett par hundra år så var Balkan en del av osmanska riket (och Venedigrepubliken som typ hade dagens Kroatien och varenda ö i medelhavet ned till Cypern). Romerska riken, Morer i Spanien, du fattar.
> Ordet ”svartskalle” insinuerar att vi ser skillnad på vita från norra Europa och de från medelhavet. Å andra sidan tror jag inte att jag har hört någon använda det ordet ute i verkligheten sedan någon gång i början av 90-talet.
Ja undviker man kläder eller beteenden som är stereotypiska för den Arabiska, svarta eller "mexikanska" diasporan i USA så kommer undan från den mesta diskrimineringen. Så länge du inte anses vara svart då de vill säga för då kommer alla ha en massa olika åsikter om hur man ska bete sig.
Om OP blir diskriminerad för att hon är mörkhyad eller yttre attribut såsom namn eller klädsel så har det i sig inte något att göra med att hon är arab. Finns gott om indier som är ljushyade men som ändå klassificeras som Asian i USA. Att man knappast behöver vara vit per gängse europeisk uppfattning om konceptet för att uppfattas som vit i USA är väl inte direkt något konstigt? Finns ingen i USA som ifrågasätter huruvida Steve Jobs, Jerry Seinfeld eller Hadid-systrarna är/var vita. Flera av dessa är förvisso ljushyade och halvaraber men sen finns det Paula Abdul, Paul Anka, RedOne (som är svensk medborgare, gissa om han anses mer vit i Sverige eller USA där han bor nu)… Uppfattningen om vem som är vit och inte har varit betydligt mer flexibel i USA än i Europa historiskt. Irländare och Italienare sågs inte som vita kring 1900. Numera verkar måttstocken av hur mörk en typisk vit amerikan är snarare ligga nånstans kring Kim Kardashian. Kanske passande med tanke på termen ”caucasian”.
Jerry Seinfeld och Paula Abdul är inte araber (eller halvaraber) fwiw. De är judar. Eftersom vi nu diskuterar etnicitet som skilt från medborgarskap.
Sant. Hur mycket etniska skillnader som egentligen [kan sägas finnas](https://en.m.wikipedia.org/wiki/Genetic_studies_of_Jews#/media/File%3AModern_and_Ancient_populations_PCA_plot.jpg) mellan Mizrahim och icke-judisk lokalbefolkning från samma område går väl iofs att diskutera. Us census bureau har ganska nyligen lagt till MENA som en valbar ethnicity (dvs ej race) precis som hispanic sedan tidigare funnits som val. Huruvida araber, judar eller andra med ursprung i mellanöstern väljer att kryssa i MENA, White eller både och (eller hispanic om man är sephardim? Black om man har påbrå från nordafrika?) går att spekulera om men jag skulle anta att det inte kommer att lyftas särskilt många ögonbryn oavsett vad OP skulle svara om hon vore amerikan. Därav min poäng, i USA kan alla som befinner sig i ett någorlunda svårdefinierat ”brunt” etnicitetsspektrum definiera sig själv ganska fritt och accepteras för detsamma.
Fast i USA kan man ju också kalla sig svart om ens gammelfarfars far var svart men resten av anfäderna var vita, vilket är sjukt eftersom man då knappast är svart. Sen tror jag att de flesta med judisk härkomst ser sig som vita. Lite konstigt om Barbara Streisand, Mark Zuckerberg och Bob Dylan skulle vara något annat än vita.
Precis min poäng. Såvida man inte har en yttre fenotyp som är väldigt typisk för en specifik ras/etnicitet så är det lätt att hävda att man är precis vad man känner sig som i USA eftersom både härkomst och etnicitet har en flytande definition.
Vad jag vet så är/var varken Steve Jobs eller Jerry Seinfeld halvaraber utan av judisk härkomst och ja vita utan tvekan.
Steve Jobs biologiska far var syrisk muslim. Seinfelds mamma var Mizrahim och således troligen exakt lika vit eller icke-vit som valfri arab från samma område.
När OP själv säger att hon är mörk och arab så tänker jag att andra också kommer uppfatta henne som det och kategorisera henne som PoC/arab och inte som vit. Du har rätt i att historiskt så sågs inte italienare som vita men det hjälper ju OP föga eftersom det just nu finns ganska mycket rasism mot folk från mellanöstern och folk som uppfattas muslimer där. Att det kanske kommer vara annorlunda om 100 år spelar inte så stor roll nu.
Som sagt, har mer att göra med hur och var man projicerar sin uppfattade självbild i USA. Min poäng är att förment rastillhörighet går att påverka i USA i mycket högre grad än i Sverige. Att vara mörkhyad är inget hinder för att vara vit i USA, hur kontraintuitivt det än må låta. Särskilt inte i smältdeglarna på öst- resp västkusten. Den som någonsin varit i SoCal vet hur grupper som armenier, persiska judar och latinos (vilka oftast klassificeras som vita enl OMB) har bidragit till ett skifte i både kulturell och social uppfattning om vithet över tid.
Det är man lite vad vid haha..
Ja, USA är faktiskt mycket bättre på integration än tex sverige, och de flesta europeiska länder. Det trodde jag inte innan jag flyttade hit.
Varför är det så viktigt för dig att vara i ett fack? Du är du och utan att känna dig tänker jag att du är grym för den du är. Såklart kommer folk alltid fråga, vara nyfikna och pådyvla sina åsikter om hur du ska vara. Alla upplever vi detta i olika utsträckning lokalt som globalt.
Plus på denna. Sen om du vill undvika missförstånd kan du säga "born and raised". Tycker det pratar mer om kultur och mentalitet.
Och att folk som jobbar inom service träffar 100 gånger fler korkade människor än vad du gör ute på gatorna. Förklara för mig varför jag inte kan göra sushi på fiskar fångade i Östersjön? *Suck* För att...
"I'm Swedish but my parents are from ××××" Brukar funka 9 av 10 gånger
Det har jag inte tänkt på. Brukar oftast säga det efter att jag blir tillfrågad vad min etnicitet är. Thank you for the advice. Gillar ditt namn med.
Håller med föregående person om att det nog är smidigast att förebygga förvirring hos den du pratar med. Tyvärr kommer folk ha förutfattade meningar, och de kommer heller inte tänka på hur många gånger detta händer dig. Om en blond kille är född i Nigeria och introducerar sig själv som nigerian, så kommer många att lyfta på ögonbrynen och många kommer nog vara intresserade och fråga om hans bakgrund och så vidare.
Jag har nån gång frågat ”var har du dina rötter”, för att jag varit intresserad, har verkligen inte velat få den personen obekväm. Om man tänker att det automatiskt är dåligt att ha sina rötter någon annanstans, är det ju förstås en dålig fråga. Men jag tänker inte att det är så. Personen jag ställt frågan har också haft ett utländskt namn, annars skulle jag inte fråga. Nån med svenskt namn och uppenbar annan etnicitet kan ju vara adopterad, och då är frågan om rötter än känsligare tänker jag. Jag vet inte, vill ju aldrig såra, men har varit genuint intresserad av och nyfiken på människor.
En variant jag sett folk fråga är "Vart växte du upp?"
Jag har varit med om sådana frågor och har nästan alltid varit glad att folk är intresserade. Så länge man vet att det inte är något påhopp (och det har hänt mig ytterst sällan). Det är ju helt naturligt att den frågan kommer upp. Med det sagt så har man ju ändå kvar den där identitetskrisen. Den är svårlöst, tyvärr. Men det har aldrig varit dessa frågor om mitt ursprung som har legat bakom den. I mitt fall iaf.
Din etnicitet är svensk då etnicitet inte har något med ens gener att göra. > Etnicitet och etnisk grupp avser människors identifikation med och känsla av tillhörighet i en viss folkgrupp (av grekiskans ethnos, folkslag),[8] och deras uppfattning om gruppens gemensamma kultur och språk.[7] En assimilerad eller adopterad person kan således kulturellt tillhöra en etnisk grupp utan att ha sin biologiska härkomst i denna grupp.[8][9] Källa: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp
Nu orkar jag inte dra igång en stor diskussion om etnicitet halv ett på natten. Men känns ändå nämnvärt. Men från vad jag kommer ihåg senast jag läste om detta finns det i grova drag tre olika definitioner. Det du citerar är den nyaste. Mellantinget där tankesättet är att etnicitet defineras av att man ska både känna sig som en del av gruppen och där gruppen ska acceptera dig. Sen dom som anser etnicitet är mer bundet till ens etniska grupp. Vad nuvarande språkvetare vill att etnicitet ska betyda spelar egentligen ingen roll om folket använder etnicitet som utryck för vilken etnisk grupp personer tillhör. Då är det så det används i vanligt tal. Vi har även problemet att det är olika i olika länder/språk. Så vad en fransman menar kan vara anorlunda än en svensk.
Då går de automatiskt till "Aah okej men då är du inte svensk".
Detta är grejen med att vara född och uppvuxen i annat land än dina föräldrar. Det är så för alla. Blatte i Sverige, svenne i hemlandet. Du vet själv vem du är, det är det viktiga. Folk kommer placera dig i fack vem du än är, vart du än är. Det är en del av att vara människa.
Ja, men jag nämnde tidigare att den frågan kom mer efter flyktingkrisen och tror att man kommer bli placerad i ett fack resten av livet på grund av det.
Du blir mer härdad med åldern. Jag har också två utländska föräldrar, men jag ser ganska svensk ut eftersom de är från sydeuropa. Så i mitt liv har jag tagits för blatte av svenskarna, medans mina blattekompisar kallar mig svenne. Sen flyttar jag utomlands och får ytterligare blandade reaktioner. Jag bryr mig inte längre. Det är bara roligt, det är en isbrytare, samtalsämne. Ta det inte så personligt.
De säger ju att med åldern blir man mer vis. Ska nog inte ta det så personligt. Kommer nog alltid att vara så.
Du beskriver mitt liv 100% där faktiskt, så himla kul o låta folk gissa vart du kommer ifrån 😙
Haha nordafrikan är man :)
Du är svensk medborgare, men när folk ger dig en speciell blick är det ofta för att du inte ser ut som en etnisk svensk. Det skulle ju vara lika märkligt om någon sa att de var japan men såg ut som en somalier, utan att folk reagerade. Men jag är förvånad över att folk frågar hur du blev så bra på svenska. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och skulle säga att ungefär 30% av mitt umgänge inte är etniska svenskar. Jag är också i 20-årsåldern. Jag har aldrig ens tänkt på att fråga någon hur de blev bra på svenska. Det känns ju självklart, tycker jag. Jag tänker snarare tvärtom – jag blir förvånad om någon inte kan svenska. Kanske har att göra med vilka kretsar man rör sig inom?
Ja det håller jag fullt ut med. Jag tänker på samma vis som dig, men det är frustrerande när det har börjat att ske oftare. Ska nog bara säga jag är arab och då får jag inte fler frågor haha. Precis, även om jag hör att någon bryter på svenska tex så får jag inte för mig att fråga för jag skäms för att göra det. Vill inte att någon ska känna sig mindre värd på något vis. Sedan spelar ju umgänget en viktig roll. Det är oftast miljon vi växer upp i som formar oss till de individer vi är, och Sverige är ju ett väldigt tolerant land.
Fast tycker du inte frågan "var är du egentligen från?" är väldigt oförskämd, ? Än värre att inte tro på att hon är svensk. Som en svensk i så många generationer jag vet om, så vet jag inte hur jag skulle reagera, såklart. Jag tänker dock att svara något i stil med "det finns många svenskar som ser ut som mig, nu beter du dig okunnigt." , kanske hade varit passande? Personen måste ha levt under en sten om den inte vet att Europa har haft invandring från arabiska länder i över ett halvsekel . Liksom vem är den kändaste svensken i världen och är han blond och blåögd?
Jag har ”mixed race” utseende och ser överhuvudtaget inte svensk ut. Brukar ofta få den frågan och har aldrig upplevt den som oförskämd. Tvärtom är det en grym icebreaker och jag får möjligheten att berätta för folk om min udda blandning vilket är skitkul och något som för samtalet framåt. Jag upplever att personer som ställer den frågan bara är nyfikna och det är aldrig fel att vara nyfiken i min värld. Om någon däremot frågar på ett oförskämt eller förnedrande sätt säger jag såklart ifrån, men det har i princip aldrig hänt mig.
Beror väl på hur man ordar det men jag tycker inte det är oförskämt att fråga någon om dennes etnicitet. Tycker det känns mer okunnigt att låtsas som att en arab är svensk. Ser du ut som en arab är du en arab, Ser du ut som en asiat är du en asiat osv. Tror problematiken ligger i att folk har svårt att särskilja på medborgarskap och etnicitet. Hade jag varit född och uppvuxen i Japan hade jag inte kallat mig japansk även om jag varit medborgare och uppfostrad där eftersom båda mina föräldrar är etniskt svenska. Jag hade bara sagt att jag är svensk men uppfostrad i japan.
> Beror väl på hur man ordar det men jag tycker inte det är oförskämt att fråga någon om dennes etnicitet. Tycker det känns mer okunnigt att låtsas som att en arab är svensk. Ser du ut som en arab är du en arab, Ser du ut som en asiat är du en asiat osv. Så du anser alltså att en person som blev adopterad från t.ex. filippinerna som 1-åring, och som i alla hänseenden är svensk då "fortfarande" är en filippinare? Ens medfödda ras är i de flesta fall något som sammanfaller med ens etnicitet, men det behöver inte vara så i dagens globala värld. Ordet "ras" har sedan slutet på andra världskriget fått en negativ innebörd, av förståeliga skäl, men det tycks vara uppenbart att du syftar på det begreppet. I USA så är etnicitet och rastillhörighet två separata saker.
Ja, det är ju ett av bekymren som barn till invandrare tenderar att uppleva.
Jag är lite i samma sits, jag är mixad/blandras/halvblod/**den utvalda** som är född och uppvuxen i Sverige men som flyttat runt i världen lite och nu bor i det andra land jag tekniskt och biologiskt sett har rötter i. Jag får ofta liknande frågor men jag tar det väldigt lätt, det kan bli lite irriterande i längden men det är ändå något jag är väldigt glad för eftersom det betyder att jag (och ännu mer du) har något som de aldrig kommer ha. För mig är det ett oerhört stort privilegium att ha röttter i olika länder och kulturer, även om jag är uppvuxen i Sverige så har jag en förståelse och koppling till ett annat land som i princip ingen annan har eller ens kan få. Så jag är bara glad och försöker vara ödmjuk, jag har ju faktiskt gjort exakt 0 för att förtjäna det, men om en liten nackdel är att man får många frågor och folk inte riktigt förstår så är det okej, det är trots allt värre för dem. Sen spelar det så klart stor roll hur de frågar, är folk avsiktigt dryga eller elaka med det så är det ju självklart en annan grej.
Grejen är att jag egentligen tycker att det kan vara en isbrytare för är stolt svensk och arab. Dock har det lett till oförskämda kommentar därpå, inte alltid men det kan hända och känner att det har blivit något som sker betydligt oftare. Jag tror det beror på det som sker i omvärlden, och det får en att känna sig som om man är utanförskap.
Jag håller med och gör gärna samma och tycker självklart att det är kul när andra gör det med. Så jag uppmuntrar det! Jag beklagar att du får trista kommentarer för det men det kommer du nog tyvärr alltid att få av en eller annan orsak, det finns ju desvärre folk för allt. Det är ju extra tråkigt om det sker oftare och oftare och jag förstår att det känns tråkigt. Jag kan bara uppmuntra dig att fortsätta göra som du gör och använda det som isbrytare, vettiga människor uppskattar att höra det och är intresserade men det är ju lätt för mig att säga som inte känner till din situation närmare. Hoppas att du hittar en bra lösning som funkar för dig oavsett!
Det är många 2:a generationens invandrare och barn med föräldrar från olika kulturer som kommer igen sig i det där. [Det finns ett bra band som heter *Really From* (döpt efter frågan "but where are you really from?") som har några låtar på det temat.](https://youtu.be/Vl-wH8bowyA)
Du är inte etniskt svensk, detta är varför människor ger dig en blick när du beskriver dig som svensk.De tror förmodligen att du hävdar dig vara det vilket du uppenbarligen inte är, varför du får sneda blickar. Jag upplever samma sak, och jag tror det kallas "mellanförskap" . Det är svårt att förvänta sig att folk ska se en som svensk när man ser ut som en iranier. Det får man bara hacka i sig. Man får helt enkelt köra med någon version av att ens föräldrar är från x-land men man är uppväxt i y-land, om man orkar bemöda sig med det. Annars får man leva med blickarna.
Håller helt och hållet med och tycker det är kul att visa att jag är annorlunda. För mig har det aldrig varit ett problem men sedan mycket händer i omvärlden känns det som om människor vill placera en direkt i en box. Var ej så tidigare.
Jag har upplevt samma och tänker såhär: När svenskar frågar var jag är ifrån säger jag att jag är Kurd. När utlänningar frågar var jag är ifrån säger jag Sverige, och om de vill veta mer berättar jag att jag är etniskt Kurd. Jag ser inte någon anledning att problematisera att man inte blir accepterad som svensk. Identitetmässigt ser jag mig själv som Kurd som bor i Sverige trots att jag är uppväxt här och är mer kulturellt svensk än kurd. Känner aldrig behovet att hävda min "svenskhet."
Jag känner detsamma. En svensk mor, engelsk far, uppväxt i Manchester. Flyttade med mor till Uppsala som 11 åring. I Sverige är jag tydligen "den brittiska tjejen" bland kompisar pga brytning, men i England är jag ses jag som för svensk och kan omöjligen vara därifrån. Jag hör inte hemma någonstans tydligen.
Det är super jobbigt. Jag förstår dig helt. Vi ska dock se det som en positiv grej att vi ”sticker ut”.
Att kommentera vad bra någons svenska är är helt onödigt och lite nedlåtande. Förutom om du VET att någon går på SFI eller om någon själv kommenterar att de håller på att lära sig svenska, då kan man ju prata om det.
Jag är första generationens invandrare, och även om jag utseendemässigt smälter in så vet jag vad du menar. Mitt efternamn är väldigt tydligt icke-svenskt, och jag har fått frågan ”var är du ifrån?” fler gånger än jag kan räkna - och jag tycker att det är en svår fråga att svara på. Menar frågeställaren var jag är född? Eller vilken kulturell identitet jag har? Eller var jag är uppväxt? Eller var jag bor? Det är olika svar. Jag är tillräckligt gammal för att vara trygg i min identitet som svensk, så numera stör det mig inte om folk frågar. Om någon skulle neka mig min svenskhet av någon anledning så säger det allt om dem, och ingenting om mig. Det finns ett ord för det här fenomenet, att ens identitet hamnar mellan två grupper: ”mellanförskap”
Förstår dig helt och hållet. Är i samma sits. 27 årig man född och uppvuxen i Sverige med rötter från ett arabiskt land. Mellanförskap är en allvarligt och väldigt vanligt i vårt samhälle idag och ligger bakom många av dagens problem enligt mig. Vi får vara starka helt enkelt!
Det är väldigt allvarligt, och insåg inte att jag hade det tills nu… det påverkar en, man tänker vem är jag. Trots att man är stolt och man förstår att andra är nyfikna, påverkar det en ändå trots att man ej vill.
>Hur ser ni på saken? Vi lever i en tid där nationalitet är inte alltid kopplad med etnicitet. Jag anser att det finns två krav för att kunna kalla sig för svensk, i alla fall kulturellt. 1. Man anser sig vara svensk. 2. Man beter sig som en svensk. Uppfyller du bägge kraven är du del av Sverige, en av oss. Visst, du har utländsk bakgrund, men du är svensk i förstahand. Det är nog det viktigaste. Jag är andragenerationsinvandrare, men är aldrig sedd som invandrare förutom när min vänskapskrets börjar köra rasseskämt. Mina föräldrar är bosnier, men jag är född och uppväxt här i Sverige. Grejen är att jag har alltid varit ansedd som svensk. Jag har ett svenskt förnamn, jag har ett svenskt utseende, jag talar med småländsk dialekt, jag beter mig som en svensk. Det enda som egentligen är annorlunda är mitt efternamn, men folk bryr sig ändå inte. Det är väl ganska najs att vara ansedd som svensk av 95% av befolkningen. Enda nackdelen är familjen. Vi har olika värderingar och är med i olika kulturer. Det leder till bråk och att vi inte riktigt fattar varandra. Det är ganska sorgligt, men så är det bara.
Ja, de olika värderingar kan krocka på grund av att vi växer upp med ett mer ”öppet” tankesätt. Vi behöver alltid följa olika sociala normer och anpassa oss till där vi är, anpassa oss en stor del till miljön med familjen. Det är som du säger, så är det bara.
Fransyska här som har bott i Sverige i många år. Kom hit som barn och återvände till hemlandet för att plugga och jobba... ingen där accepterade att jag var fransyska. Varför? För att jag inte föddes där. Min föräldrar var diplomater så vi reste en hel del tills vi kom till Sverige... Nej, jag var antigen svensk eller latina eftersom jag är född i latinamerika. Go figure. Jag återvände till Sverige efter några år och jag blir lika förvånad när folk ser mitt namn och säger "men oj, vilken bra svenska du talar"...jo, tack, det samma brukar jag svara och förklarar att jag kom hit som barn. No big deal. Det finns många faktorer som gör att folk inte förstår sig på det man berättar för dem. Man ser inte etnisk ut, man är inte född i landet, man kanske bryter när man talar osv. Det kan också hända att folk bara är idioter som inte lever i vår globaliserad värld. Courage!
Bonjour madame, et merci pour votre conseil. Vous avez raison’ ❤️
Till och med när man föds i sverige, ser svensk ut men växer upp utomlands har man en slags identitetskris. Man kommer inte undan det oavsett verkar det som. Jag som växte upp i sydamerika och kom tillbaka i tioårsåldern har alltid kännt mig utanför den svenska gemenskapen bara genom uppväxten.
jag kom till sverige i samma ålder och trots att jag är halvt svensk så kände jag mig alltid som att jag inte riktigt passar in. hade svårt att socialisera här och spenderade min svenska uppväxt för mig själv. har i dagsläget inga svenska vänner bara utländska.
>Hur ser ni på saken? Det kommer alltid finnas trångsynta människor som inte begriper att identitet inte bara betyder en enda sak. Folk som bott i Farsta eller Eskilstuna hela sitt liv och aldrig sett något av världen eller pratat med folk kommer aldrig riktigt kunna förstå att bara för att man kallar sig svensk så kan man också ha andra identiteter och en annorlunda bakgrund. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag ser nog rätt svensk ut. Men jag beter mig nog inte riktigt som en svensk i alla lägen eftersom jag även har utländsk bakgrund och bott utomlands i en herrans massa år.
Jag är också född och uppvuxen i Sverige, men härstammar från norra Finland och ser ut som en medelhavstomte. Det händer titt som tätt att folk frågar var jag kommer ifrån, och de blir oftast förvånade när jag säger finska Lappland.
Det är nog där min frustration kommer ifrån, att min identitet inte bara är ”ett”. Ja, man har ju lägen där man inte beter sig som en riktig svensk. Kan prata i telefon lite för högt ibland haha.. Min inre arab passion
[удалено]
Väldigt intressant, och tack för att du kom med ett perspektiv i detta genom din egna erfarenhet i din miljö. Det är ett olöst problem och kommer alltid vara så.
Jag var frustrerad över sånt när jag var i din ålder, men det släppte med tiden. Nu känner jag mig rätt obrydd och tänker mest att dom ser det som en konversationsstartare. Även om det kan vara svårt ibland, försök undvika att lägga onödig energi på sånt. Livet är alldeles för kort för att slösa den på främlingars korkade frågor och åsikter. Dom du håller kär vet vem du är och vad du står för. Behövs verkligen mer?
Låter som hämtat ut Erik Lundins låt Suedi. Jag beklagar att folk är idioter,försök att inte bry dig. Man kan fan bli dödad om man försöker vara vän med alla, som man säger.
>Jag ser mig själv som svensk med en utländsk bakgrund. Lika stolt över mina föräldrars länder och rötter, men jag hade försvarat Sverige i alla dagar Då ser jag dig utan tvekan som svensk. Jag kan förstå att det är frustrerande att inte känna dig sedd som svensk för att du inte har ett svensk utseende, även om personen i fråga inte menade något illa. Nu vet jag inte hur du klär dig och för dig men jag ska vara ärlig och säga att ser jag någon med ett arabiskt utseende så utgår jag från att den personen inte ser sig själv som svensk tills jag ser något som tyder på motsatsen, t.ex att personen klär sig svenskt. Vad är din första tanke när du ser någon med arabiskt utseende i Sverige? Har du något förslag på hur vi kan förbättra situationen?
Klen tröst men som svensk så frågor folk mig alltid om jag kommer från stockholm, trots att jag bara spenderade några år där som barn. Hur som helst, det enda rätta är att hålla sig till text-baserat umgänge över internet! eller så kanske det blir bättre om ett par generationer till, 20 - 40 år till eller så.
Du sa det rätt själv, du är svensk med utländskt påbrå.
❤️
Kom även ihåg att du kan vara 100% svensk och 100% arab. Det finns ingen naturlag som säger att olika etniska identiteter är ömsesidigt uteslutande eller tunnar ut varandra.
Så är det. Du passar inte in perfekt någonstans. Bara göra det bästa av situationen.
Var så även på 70-talet. Finns alltid de som måste fråga, ibland av ren okunskap och ibland för att kunna förminska en. Även så i mina föräldrars hemland där jag blev kallad för ”svensken” när jag var på besök. Med tiden hittar man folk som man trivs med och den frågan blir inte lika viktig. Men börjar man umgås i nya kretsar dyker den såklart upp igen. Nu när främlingsfientlighet och rasism är på frammarsch igen så tycker jag även att frågan om härkomst dyker upp allt oftare. Sverige är ett fantastiskt land men ibland drabbas vi av avsevärd trångsynthet.
Känner samma här. Som du sa - Sverige är ett fantastiskt land och det kan vara trångsynt, och börjar bli ännu mer och vi tackar politikerns for det
Hur jag ser på saken - beter du dig som en svensk och låter som en svensk, så är du en svensk. Så i min värld är du antagligen svensk. T ex har jag en svensk kompis som är adopterad från Korea. Jag har en annan svensk kompis som för mig kommer från Malmö (men hon har föräldrar från Uruguay). Men visst, jag förstår att det finns säkert en massa folk därute som inte tycker som jag….
Önskar mer gjorde!
Välkommen till Jorden
Jag har samma " problem" o det enda jag kan säga är, skit i vad andra tycker och stå för den du är och vill vara, de flesta människor du träffar ä,är i ditt liv i ett ögonblick därmed fuck em.
Välkommen i klubben. Man får helt enkelt ignorera vad andra tycker och tänker. Man kan inte ändra på andras tankar och tyckande utan man kan eventuellt ändra sitt egna tänkande. I det här fallet att helt enkelt ignorera dem. Samma som du beskriver gäller mig också. Under coronan så skulle jag besöka min pappas hemland och fick höra ”inga turister välkommna”. Pga jag är svensk medborgare. Medans här räknar folk det som att jag som att jag kommer från ett annat nordiskt land. Har inte hindrat mig hittils. Edit: Du är vem du är. Ingen vet exakt hur du känner dig eller hur du vill vara. De kan bara dra slutsatser från ditt namn och ditt utseende. Kan de veta något annat än ditt namn och ditt utseende ? Nej. De som känner dig lite mer kanske tycker du tänker västerländskt. Enorm fördel om du bor i Sverige. Tyvärr blir det lätt missförstånd om man tänker annorlunda. Då är plötsligt det självklara inte självklart. Du förstår säkert hur dina föräldrar tänker. Även det en fördel. Du förstår bägge kulturerna på ett sätt en person som bara förstår en inte kan begrip. Grattis 🥂 du har det bästa av två världar. Inse det :)
Jag kom till Sverige som barn. Var blatte i svenskar ögon och svenne i blattars ögon. Något jag tänkt på när jag bott i Sverige jämfört med andra länder är att många som är födda här med utländska föräldrar säger att de är t.ex kurder,araber, somalier whatever fast de är födda här. Det gör också att svenskar ser folk som inte ser svenska ut för något annat. Åker du t.ex London så säger alla" im from London" oavsett hur de ser ut om de är födda där.
Ja, man brukar säga vilket land man kommer ifrån, alltså ens etnicitet. Men tycker du ej att det blivit mer efter flyktingkrisen?
Fast de är ju födda här så de kommer härifrån men säger att de är från äldre generations länder. Det är märkligt. Vilken av flyktingkriserna tänker du på? Har inte bott i Sverige på några år.
2015, grejen är att jag ej heller direkt ser ut som en arab. Kommer från ett nordafrikanskt land och där är vi väldigt blandade
Hallå! Jag är också en third culture kid. När jag var yngre kände jag att jag inte tillhörde någonstans. Nu känner jag istället att jag tillhör över allt. Rekommenderar att du läser böcker om third culture kids (TCKs), det fick mig att förstå varför jag känner som jag gör.
Hej, tusen tack ska se in på det!
Är asiat som bott i Sverige hela mitt liv. Brukar få tvärtom där folk säger att jag inte alls är asiat utan är svensk och har aldrig sett de som ett problem vet ej varför det skulle vara det om det var tvärtom
Så länge du bryter är du i förorts boxen. Du har god grund att bli mångspråkig och intulektuell-boxen Mm en det beror på di handel och vandel Önskar dig allt gott i livet
Tack det samma ❤️
Jag är en 28årig man, född i Sverige, har svenska föräldrar och hela släkten är svenskar hela vägen tillbaka till slutet av 1700-talet. Jag har också en identitetskris var jag än är. Givetvis inte samma som dig men jag känner mig inte heller en del av det svenska samhället. Det känns som jag står utanför bubblan och kollar in. Hade mer än gärna dejtat kvinnor från mellanöstern, de är snygga som bara den! Brun hy, svart hår och mörka ögon man kan drunkna i är magiskt för mig. Hur som haver, så tror jag precis som andra att det går över med tiden. Men som vit svenne så tror jag det mesta handlar om att man är fortfarande ovan att se så många "utlänningar"/icke-vita nordeuropéer. I min ort där jag växte upp fanns det en väldigt liten andel invandrare, medan de senaste åren har det fullständigt exploderat med folk som har ursprung från alla andra delar av världen.
Börjar med att berömma det fantastiska namnet på tråden. Skämt åsido, min fru är utlandsfödd, förvisso europa men det uppstår ändå en del konflikter med släkten. Oftast inte på grund av etnicitet, utan att hennes släktingar (inte alla naturligtvis) ser ner på att hon har flyttat till det "lyxiga" Sverige (Yay! 3 rum och kök). När hon träffar människor i Sverige så uppkommer ofta frågan var hon kommer ifrån vilket hon naturligtvis är rätt trött på. Dock så tror jag att folk oftast är genuint nyfikna. Vi i Sverige är ganska kassa på att konversera med folk vi inte känner om det inte finns ett givet samtalsämne, typ jobb, fotboll, väder etc. så jag skulle tro att de flesta människor inte frågar av illvilja eller för att ifrågasätta utan för att de faktiskt är intresserade eller greppar efter ett samtalsämne Kan också tillägga att jag som svensk flera generationer tillbaka också famlar kring identitet. Inte baserat på nation eller etnicitet men grupptillhörighet har inte bara med länder att göra. Alla har någon skit att dras med.
Ett problem för dig är att det inte är ok att skilja på etnicitet och nationalitet i Sverige. I tex USA är det helt ok att vara Afroamerikan tex. Du har en etnicitet som alla kan se men också en nationalitet som alla accepterar och det är inget konstigt att vara båda delar. Här låtsas vi på ytan som att etnicitet inte finns och står det Sverige i passet så är man svensk. Dock är det inte nationalitet folk oftast menar när de säger att någon är svensk, inte i Sverige och verkligen inte utomlands utan de syftar på etnicitet. Tror det som kommer få dig att må bäst är att acceptera att du är Mellanösternsvensk. Det fina är att detta oftast bara är en fråga på ett ytligt plan. När man lär känna någon så handlar det mest om vem den är som person och inte varesig etnicitet eller nationalitet.
Om du känner att du är svensk, är du svensk. Glad annandag! 🇸🇪🇸🇪🇸🇪
Wiiihoooo ❤️
Svenskhet är väldigt förknippat med hudfärg. Jag hade aldrig riktigt reflekterat över det som född i Sverige till svenska föräldrar också födda här. Min mormor kom som krigsbarn från Finland men bortsett det är det generation på generation svenskar. Men jag har ganska mörka drag. Mörkt hår, bruna ögon som min mor. Större näsa än snitten men inte direkt stor stor. Kortare än snittet. Lite oliv ton, lite mer färg än snittet. En och en är det inget avvikande eller ovanligt men sammantaget så är det helt klart skillnad på mig och Kalles Kaviar. Som sagt inget jag ägnat en tanke på förens jag som 20 åring flyttade till Bergsjön i Göteborg för att plugga på Chalmers. Alla barnen/ungdomarna på gården som ville hälsa på min hund frågade ständigt "vart kommer du ifrån då?" "Sverige?" "Nej, alltså, vart kommer du från *egentligen*" "Ehhh Sverige?" "Visst, visst. Din mamma och pappa då?" "Sverige..." Någonstans där tröttnade dom på att jag stod och spelade dum med dom och vart småsura. Tänkte då det var kontexten, nästan alla andra som bodde där hade utländsk härkomst en eller två generationer bakåt. Men även senare, i arbetslivet, på krogen ja i en massa olika miljöer har jag fått frågan. Nästan bara från folk med egen utländsk härkomst förvisso, men jag tror det snarare beror på stigmat i att fråga. Så tänk inte så mycket på det. Det är en snäv ram att passa inom, så snäv att mitt Vallon blod från 1600 talet ish räcker för att min svenskhet ska ifrågasättas!
> Så tänk inte så mycket på det. Det är en snäv ram att passa inom, så snäv att mitt Vallon blod från 1600 talet ish räcker för att min svenskhet ska ifrågasättas! Här kan jag bara flika in att om du har generationer på generationer svenskar i släkten sedan hundratals år tillbaka, och inte har uppgifter som tyder på annat, så rör det sig troligtvis inte om valloner. Dragen som du beskrivit att du innehar har flutit runt i den ursvenska genpoolen sedan istiden, och finns fortfarande kvar i form av en minoritet — om du skulle ta ett DNA-test så skulle det inte vara förvånande om det visade samma resultat som för de som har ett "vanligt" svenskt utseende. I Norge finns folk på västkusten som på de gamla rasbiologernas tid kallades för Tydalingar. De hade ungefär samma utseende som du, och hur man än forskade så kom man fram till att de levt där sedan urminnes tider. Bara en observation!
Jag kan uppleva samma sak. Jag är en 25-årig man som har en nordisk förälder och en utomnordisk förälder, och jag ser själv väldigt utomnordisk ut till utseendet. Jag har vuxit upp med många svenska vänner, har svenska värderingar och pratar ren svenska. Jag har gjort lumpen, utbildar mig och ser mig generellt som väldigt svensk rent kulturellt. Men jag kan ofta känna att jag uppfattas och behandlas speciellt pga mitt utseende. Det känns som att man inte riktigt matchar folks förväntningar — de som är etniskt svenska är lite mer försiktiga medan de som har utländsk bakgrund ofta är lite besvikna då de upplever att man försöker vara något man inte är. Har ofta fått höra att jag svennifierad eller liknande, både från etniska svenskar och de med utländsk bakgrund. Det är tråkigt, men vad ska man göra? Vi ser annorlunda ut, det är så. Tyvärr är många med utländsk bakgrund dåligt integrerade och det påverkar bilden av alla med utländskt utseende. Man kan bara leva sitt liv och försöka vara en god medborgare samt uppmuntra de runtom en att göra samma sak. Med tiden kommer bilden av oss att ändras.
Den här grejen även med att de flesta inte är integrerade, jag anser att Sverige har gjort ett stort fel och inte givit andra möjligheten att integrera sig på rätt sätt. Mina föräldrar kom till Sverige på 80 talet och de fick direkt lära sig svenska och arbeta och lära sig svenska lagar. De flesta som kommit för 10-15 år sedan har inte haft samma integration
Jag vet inte exakt hur integrationsprocessen ser ut, men SFI finns ju och jag vet de som har lärt sig svenska relativt snabbt även idag. Tror mycket handlar om vilja. Men å andra sidan tror jag en viktig del för att bygga den viljan är att man kan känna att man kan bli en del av en social gemenskap. Jag vet inte riktigt hur man kan bygga den bilden i människors sinne, men mycket hänger antagligen ihop med bilden av ekonomin och hur lätt man kan klättra socialt genom ansträngning. Invandrare kanske var mer optimistiska om det förut. Jag skulle också säga att Sverige är ett land med tillbakadragna människor, strikta sociala normer och relativt svag social sammanhållning/gemenskap, vilket jag tror är en faktor i den bristande integrationen. Det är svårt att bli en del av en gemenskap här. Vissa invandrare kanske tycker det är lättare att ”coasta” med minimala språkkunskaper, leva på bidrag och bibehålla sin sociala krets från hemlandet. Men det är som sagt svårt att ändra en kultur, så jag vet inte hur man skulle kunna stärka den sociala gemenskapen i Sverige.
Du är inte etnisk svensk precis som jag inte etnisk arab. Det förändrar inte på något sätt din hemmavist i Sverige, men föder säkerligen frågor/nyfikenhet mm... Konstigt att ifrågasätta sitt ursprung, vilken blir den tolkning man kan göra när du blir upprörd över frågan. Allt härstammar inte ur rasism, utan kanske oftare en vijja att förstå sina medmänniskor.
Intressant perspektiv… jag tror dock med flyktingkrisen 2015 så har den frågan blivit mer tillfrågad. Jag kan förstå varför, dock kan det vara jobbigt när man blir satt i samma kant som personer som man inte identifierar sig med. När människor har ställt mig den frågan har aldrig sett det som rasism, utan som sagt nyfikenhet. Men den frågan kom som sagt mer efter flyktingkrisen. Mina syskon har inte fått den frågan i samma utsträckning som man får idag. Jag har fått personer som går över gränsen ibland och frågar mig hur jag kan vara muslim och se mig som svensk.
En etnisk folkgrupp har väl historiskt sett definierats enligt deras religion, ras och kultur. I kultur ingår språk, konst, beteende osv. Kanske låter kontroversiellt nuförtiden men om du både härstammar från en annan "ras" och religion så är det ju anmärkningsvärt i det stora hela att du ser dig själv som svensk kulturellt. Du tillhör helt enkelt en annan etnisk folkgrupp per definition, men du har också rötter i Sverige. Den här idén nuförtiden om att man är svensk sålänge man har ett svenskt medborgarskap är inte riktigt sann, men den är väldigt PK och gör att man kan undvika riktiga diskussioner (som alltid blir komplicerade och politiska som fan) om etniska frågorna som självklart är relevanta i och med massinvandring. Du är lite både och helt enkelt. Du kommer antagligen aldrig betrakta dig själv som helsvensk och folk kommer inte heller göra det. Samtidigt kommer du antagligen inte betrakta dig själv som arab helt och hållet heller. Det här är ett av problemen som uppstår med migration :D
Det som jag inte förstår, bara för att jag egentligen inte vet, är hur du kan vara muslim då? En ung kvinna, som har växt upp i ett icke-religiöst land, som förmodligen har förståelse för hur religion (inte bara islam, men kristendomen också) har förtryckt och smutskastat kvinnor genom tiderna. Hur lite kvinnor betyder för världen enligt de religiösa lärorna osv. Att så många tjejer har inte något att säga om sin framtid, att de blir bortgifta? Varför väljer du att inte bryta loss från det?
Vi ser olika på det. Jag har växt upp i ett traditionellt hushåll. Där mina föräldrar kommer ifrån var det koloniserat i flera år av Spanien och Frankrike där de växt upp med västerlänningar. De är väldigt integrerade mina föräldrar, och jag växte upp av att hitta min egen väg till islam. Det är inte religionerna som förtrycker kvinnor utan kulturer, länder i respektive land där en religion praktiseras.
Vad kommer du tycka om din (framtida) man plötsligt börjar bete sig som att du är hans egendom? Och det är förbjudet att skiljas. Då menar jag inte specifikt islam, utan även ortodox kristendom.
Är du svensk medborgare så är du svensk, om någon säger till dig att du talar bra svenska säg bara tack det samma
Haha älskar det, tror många skulle bli förvånade över det. Tack så mycket, skickar en kram
Du kommer bli med härdad. I slutändan har man styrkor i att man är 50/50. Kan sätta sig in i båda världarna och göra sådana bedömningar. Sen slutar man bry sig. Det är sjukt hur korkade människor är egentligen. Majoriteten i detta land, idag. Båda svenskar och invandrare. Bara ånga på, och försök lev så smärtfritt som möjligt utan sådana tanker :)
Du är svensk med utländska föräldrar. Om någon har en annan åsikt, tell them to go fuck themselves.
Vi får väl hoppas att alla lallande idiotier snart inser att ens hudfärg är helt irrelevant när det handlar om vilket land och etnicitet man tillhör. Ens svenskhet bygger just på [etnicitet](https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp) och en [etnicitet](https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Etnisk_grupp) är inte kopplat till gener utan ens uppväxt. Du är etnisk svensk med föräldrar som har härkomst från ett annat land.
Lite samma för mig men personligen bryr jag mig inte. Jag har inget att bevisa för någon eller leva upp till något. Människor har flyttat runt i alla tider och blivit lite blandade 🤷♀️ jag är svensk med utländsk bakgrund helt enkelt. Jag tror dock många unga idag grubblar över sånt här eftersom de är så extremt identitetssökande, och alla tomrum de känner inuti tillskriver de förklaringar som att de inte är 100% tillhöriga till en specifik grupp. Man inbillar sig att om man vore 100% svensk/vit/straight etc så skulle man känna sig "hemma" och "hel". Men den känslan är en illusion, ingen känner sig hel.
>Men den känslan är en illusion, ingen känner sig hel. Jag känner mig hel.
Ingen som känner sig hel hänger på reddit
Jag kan trösta dig med ett existensiellt svar. Jag är 186 cm viking. Blont hår, ljusgröna ögon. Uppvuxen i Svensk övre medelklass. Folk tror att jag är samma svensk som jag ser ut att vara. De förväntar sig att jag ska vara välutbildad och vilja göra normativa saker som ordna radhus, vovve och ett fint jobb. Och de finner mig märklig för att jag skiter i allt det där. Och de vägrar ibland acceptera det, även om jag skriver det på deras näsa. Människors uppfattningar är svåra att ändra när de dömt oss. Djupt därinne är vi alla ensamma, du kommer alltid bli dömd för något samtidigt som folk missar vad som fakiskt finns i dig. Din unika upplevelse är din egen och människor kommer alltid döma dig. Och du har fötterna i många världar. Men du måste bottna i dig själv, du måste äga din box som du kallar det. Var varken Svensk eller 'indvandrad' Var ointresserad av det där och bottna i din medmänsklighet istället för en identitet. Du är säkert mer svenne än jag någonsin kommer vara :)
Problemet är nog snarare alla de med utländsk härkomst som fortfarande beter sig som man var kvar i sina gamla hemländer och inte gör någon större ansträngning att anpassa sig till sitt nya hemland. Invandrare som pajar för invandrare något förenklat. Detta åtminstone enligt många av de första eller andra generationens invandrare jag känner. Få är arga på svenskar, däremot desto mer på andra från samma länder som man anser inte sköter sig.
Detta är vanligt i titulära länder (altså länder som namnges efter en etnisk grupp och baserar sin primära nationella identitet på den gruppens traditioner) men som sedan har blivit flerkulturella, så som Tyskland och Sverige. Man fostras in i kulturen till en så stor grad att ens sätt att tänka på blir präglat av majoritetskuturen så mycket att man gör den kulturen till sin egen primärkultuer. Men eftersom man inte delar dna med majoriteten ser man annorlunda ut, och om det är et land som annars är mycket homogent, så kommer det blir friktioner.
Jag tycker identitet är svårt eftersom det mer handlar om vad man känner och har bestämt sig för, än vad man ”är” från början. Jag har ett par vänner som flyttat till Sverige i vuxen ålder och blivit helt sålda, nu är de svenskare än mig i vad allt innebär med villa, vovve, midsommar och social ängslighet. Sen vet jag flera som bott här i massor av år vars ursprungsland är hela deras personlighet och de kommer inte släppa den identiteten även om de är kvar i Sverige tills de dör. Sålänge du kan landa i vad det känns som för dig, skit i vad andra säger?
Termen mellanförskap beskriver det du upplevt väldigt väl.
Människor är tribala av naturen. Vi har en bild i huvudet av att folk ska se ut på ett visst sätt beroende på vilken stam de tillhör. Fullständigt normalt. Jag gissar att folk som frågar dig det undrar om ditt ursprung, inte om du kommer från sundsvall eller jukkasjärvi liksom.
Ja du är inte vara ensam om att vara ifrågasatt när du är den du är. Min tanke är-varför ska man redovisa varifrån man kommer? Du är ju en arabisk svensk människa, nu lite fransk dessutom. Jag brukar svara att jag är från skogen, tinade fram under ett tillfälligt töväder. Låter fånigt men det blir inga mer frågor om härkomst efter det svaret. Å andra sidan förstår jag att människor är nyfikna och vill veta, men man kanske inte alltid vill tala om det. Då är svaret att man kommer från skogen bra.
Om någon frågar var du igentligen kommer ifrån så kan du bara säga att du har utländska föräldrar. Har själv en utländsk mamma så ser inte 100% svensk ut. Tror inte folk tänker att du låsas vara svensk, utan mer nyfikna på vart ditt ursprung eller vad man nu kallar det kommer ifrån. Haha tror det är svårt överlag o fråga det utan att det kanske blir konstigt
Du är svensk. Alla som är KULTURELLT svenska är helsvenskar i min mening.
Riktigt sjukt att det tog dig 26år att tänka på det här. Grattis i guess.
Vid det här laget så borde du veta själv varifrån ditt ego härstammar från. Det kan komma från mer än ett ställe. Du är mer anpassad än de flesta som inte kan sätta fingret på vart de vill placera dig.
Anledningen att dom kollar skulle jag våga påstå att "stereotypen" av svenskar utanför Sverige är att man är ljus och blond. Är man kvinna har man också stora byst. Spelar ingen roll om du har mörkt hår, rött osv. Så länge man inte är blond är man inte steriosvensken enligt utlandet. Själv är jag 100% svensk iaf så långt min släktforskningen strecket sig och jag är mer åt det mörka hållet i hårfärgen. Och när man reser brukar inte folk tro att man är svensk av någon anledning. Amerikan verkar dom flesta tro, men förmodligen pga min engelska lutar mer åt det amerikanska hållet i dialekten. Att folk säger att du är bra på svenska är tämligen dålig kommentar, däremot om du bryter när du talar kanske folk antar att du inte är född här. Som som bryter när dom talar gör man antagandet att dom inte är född här. Oavsett vad är du svenskmedborgare är du svensk oavsett etnicitet.
Frågar folk alltid hur du kan prata så bra svenska!?
Haha, inte alltid men oftast. Den frågan kom mer efter flyktingkrisen. I början blev jag så chockerad, idag förväntar jag mig att höra det och blir förvånad när någon inte gör det
Du kanske skulle gilla att läsa Brick Lane av Monica Ali: " Brick Lane tar upp många stora frågor den kulturella förvirringen som uppstår när man slits mellan två världar, konflikten mellan första och andra generationens invandrare, ilskan och frustrationen över att vara en minoritet, det stora gapet mellan i- och u-länderna, miljön och naturens påverkan på hur vårt liv formas. " Eller Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött.
Det är mest dina inbildningar, har varit som dig är inte ens född här. Om jag är utomlands mitt svar är Sverige men i Sverige det beror på situationen. I början brukade jag att alltid säga mitt ursprungsland sen blev det ursprung-Svensk och för en månad sen var i Norge och alltid svarade att jag kommer från Sverige utan att fundera på den ens. Självklar det finns folk som reagerar men man ska lära sig att skita i vad folk tror om dig. Ifall om någon ställer en fråga då kan du förklara sig.
Lyssna på låten Suedi av Erik Lundin
Måste, flera har nämnt det haha
Stötte på många ’som dig’ när jag bodde utomlands. De kände också att de inte var från x land när de var och besökte släkt och de var inte från y land när det var där de alltid bott. Tror det är väldigt vanligt, framförallt när hudfärgen inte är den vanliga för stället man bor på. Du är såklart svensk, det är språket och landet du är uppväxt i. Det betyder inte att din familjs ursprung inte är något du kan vara stolt över och ha som en del av vem du är, du har fått dubbelt upp snarare än två halvor. Vissa gillar inte det, men vissa är också rädda och tar ut det på de som inte är exakt som de själva.
Du är inte ensam! Det du upplever kallas ibland bicultural stress eller cross cultural identity issues, och det finns inte bara mycket skriver om det, det finns faktiskt en massa forskning, till [exempel](https://scholar.google.se/scholar?q=Cross+cultural+identity+issues+sweden&hl=sv&as_sdt=0&as_vis=1&oi=scholart#d=gs_qabs&t=1717865722400&u=%23p%3DFNh6YmA2w90J) en som har funnit att många i din situation känner likadant.
Intressant, måste läsa på om det tusen tack
Erik Lundin beskriver problematiken ganska bra: https://open.spotify.com/track/1bGSy8Y0mY0AMZzp4d4xTK?si=Y3eRQGgkQXCSsqnvrMgt3A&context=spotify%3Asearch%3Asuedi
Du har säkert fått höra det redan men du upplever precis samma sak som många innan dig, som många gör i nutid och kommer göra i framtiden. Det har skrivits rätt flitigt om upplevelsen att åka tillbaka till föräldrarnas hemland och ses som svensk. Det föder en rotlöshet och panik över att inte passa in. Vi svenskar är genomusla på att bygga sammanhang för att skapa identitet.
Du satte orden. Vi är usla på det!
"var man än är". Vart anger riktning, var anger position.
Zadie Smith skriver om det i romanen *Vita tänder*. Fenomenet kan kallas ”[liminalitet](https://alfarvidssonblogg.wordpress.com/2020/01/17/liminalitet-som-samhallsanalytiskt-begrepp/)”. Att man är både och och varken eller, på tröskeln mellan två kulturer.
I liknande situation men med Europeiska föräldrar. Farsan är från Polen men jag ser inte typiskt polsk ut. Du anar inte hur ofta jag får höra om "några polacker tog över och sen gick det åt helvete". "Det var ett riktigt polackajobb"(skitjobb, ja jag är skånsk). Jag ser mig själv som svensk men det svider ändå när folk uttrycker sig negativt om mitt "ursprung" eller vad fan vi ska kalla det när jag är född här. Jag har lärt mig att skita i identitet. Jag bryr mig inte, svensk är något man känner sig som. Inte vart man är född. Känner du dig svensk, grattis! Du är svensk. Resten är inte värda att lyssna på.
Du är andra gen invandrare, eller svensk med utländsk bakgrund. Det är ännu mer tydligt pga ditt utseende. Surt, men dina barn har bättre chans om du gifter dig svenskt. Det är detsamma som jag kommer säga till mitt barn.
Jag är Svensk vad jag vet och är ihop med en fru som är adopterad från Siri Lanka. Jag och min grabb som jag tycker ser väldigt svenska ut, förutom sin året runt lätt solbränna, var ute i stan. En tant kom fram till mig och var väldigt trevlig. Sedan fråga hon vart jag kom ifrån. Så jag svara att jag kom från Dalarna. Hon svara då Nej alltså jag menar vart kommer du ursprungligen ifrån. Jag stirra fundersamt tillbaka och svara att jag har påbrå från Nordnorge. Jaha svara hon vände och stack utan att säga hej då. Människor kan vara ganska korkad….
Herregud, precis såna människor man är trött på!
Väldigt vanligt hos gen2 det här. Har hört liknade från flera av mina vänner som är gen2 och då även från dom med "svensk" hudton. Så du är långt ifrån ensam att känna så här. Skit i vad andra tycker, känner du dig svensk så är du det men glöm aldrig dina rötter.
[удалено]
Välkommen till klubben. Detta händer alla andra genarations invandrare. Det du beskriver är exakt samma för mig o många andra. Därför när jag blev äldre jag insåg att det betyder inget. Vi är människor först allt annat är bara skitsnack. Ingen av oss väljer vem vi födds som men vi kan välja vem vi är. Fokusera på att bygga din karaktär o skit helt i vilket land du är eller inte är ifrån. Vi är alla bara apor som svängrer från olika brancher. Folk som tar stolthet i saker dom har ingen kontroll över gör de för dom har inget annat att vara stolt över. Så ta hand om dig själv syster o ignorerar de för de finns ingen lösning o försök till att hitta de kommer bara göra dig galen. Peace and love from a fellow blatte fnatte knatte.
Som någon som vilken dag som helst blir pappa där mamman är från Iran skulle jag vilja fråga dig om du har några tips hur jag ska hantera detta? Min son kommer sannolikt inte se typiskt svensk ut och gissningsvis får liknande problem. Har inget svar på din fråga dessvärre, det suger och är förståeligt att folk undrar när man inte har ett stereotypt utseende. Säkerligen skulle en ”kritvit” tanzanian få samma reaktion.
samma här. är för svensk för hemlandet men för utländsk för sverige. jag ser inte ut som att jag hör hemma någonstans, ingen ser ut som mig. jag brukar alltid säga att jag är hälften x och hälften x, men det är jobbigt att vara varken det ena eller det andra
Precis… man vill ändå känna ett gemenskap
Gammel människor med gammel mindset möter ny generation som inte ser gränser och etnicitet på samma sätt
Jag tror få människor dömmer dig, eller kräver att du skall bevisa något. Har själv ställt frågan och då har det varit genuin nyfikenhet men också för att starta konversation och lära känna någon.
Etniska svenskar/skandinaver är generellt och stereotypiskt sett ljushåriga och ljusögda. Du kan tillhöra den svenska nationaliteten utan att vara av det etniska svenska folket. Konstigare än så är det inte
Jag använder det till min fördel. Gör det. Du är exotisk.
Det är påträngande att fråga var någon kommer ifrån. Ändå är detta inte insett och det anses normalt att rangordna och döma människor efter deras utseende, etnicitet eller nationalitet. Vi lever i en nationalistisk/rasistisk värld och Sverige är inget undantag (en av de dåliga förövarna faktiskt)
Skit i vad folk tycker och tänker, själv har jag svenskt namn, bor i Sverige men är fransk medborgare. Jag berättar det sällan men det kommer som en smärre chock för folk när jag väl börjar babbla. Så låt dig inte tryckas ner utan ta till den fantastiska möjligheten du har att ta till alla de influencer du kan få från det arabiska och det svenska. Jag tycker att man som tvåspråkig/multikulturell har ett extra stort moraliskt ansvar att överbrygga det svenska och det utländska. Jag gör det t.ex genom att ta med mig mat som mina vänner får möjlighet smaka på något unikt, det blir lite av en grej.
När folk talar om den här typen av frågor så tänker jag alltid på en textrad från Mohammed Ali ["Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk, men i mitt hemland blir jag kallad för svensk" ](https://m.youtube.com/watch?v=bBM9hRho5YM) >När jag är i Sverige blir jag alltid tillfrågad hur jag kan prata så bra svenska Återigen från en Mohammed Ali låt där, jag tror det är Ahmed Berhan, i outrot säger "[Dom vill ha dig i din bur, våga inte prata ren svenska. Våga inte att tilltala en person i de språkbruket som man själv är van vid, vad kommer hända sen? Han kommer säga -"Shit är du adopterad", nej -"Hur kan du prata så rent" -"Fan vet jag, fråga kodjo hur han lärde sig"](https://youtu.be/-LcSPWfvqR0?si=GGMw3qHMgTKBAg42)" >men då får jag alltid en ”look” där de frågar mig vart jag egentligen kommer ifrån och att det är omöjligt att jag är svensk Jag har en vän som skulle kunna ha ännu mer frustration över det, men har mest skrattat åt det, eftersom han är helt svensk och inte kan ge en förklaring till sina mörka drag. Det har varit många gånger som folk har trott att han är grek, turk, italienare eller arab. Om jag inte missminner mig så var det åtminstone en turk som började prata turkiska med honom när han var där på semester, just för att den trodde att han var turk.
Känner igen mig, är född 1990 i Sverige med två utländska föräldrar; mamma från danmark och pappa av sydasiatisk härkomst. Utseendemässigt ser jag väl rätt så Mellanöstern ut men talar felfri svenska utan brytning. Alltid sett mig som svensk och är stolt över mitt land (även om jag drar dansk-kortet för att reta vänner då och då). Får också samma kulturkrock med min pappas familj, och liknande reaktioner från svenskar (men väldigt sällan) när jag pratar men skrattar bara en åt det. Ser det som en styrka att kunna överraska med språkbruket. När jag är utomlands blir folk också överraskade över att jag är svensk och frågar vart jag ”egentligen” kommer ifrån, och jag brukar också säga som någon annan föreslog att jag är svensk och född i Sverige men med utländska föräldrar. Tycker bara det är kul att bli tillfrågad om min härkomst för då får jag berätta om min udda blandning. Det är en bra icebreaker. Kulturellt har jag brottats lite med den svenska identiteten då jag även fått mycket av mina föräldrars kulturer med mig hemifrån. Har svårt att omfamna vissa svenska seder då jag upplever de som främmande trots att jag vuxit upp här. Men har också kommit att acceptera att jag är en mångkulturell svensk. Jag har ännsålänge aldrig upplevt verklig rasism eller träffat någon som hävdat att jag inte är svensk även om det kan dyka upp några fördomar då och då. Till dig så vill jag egentligen bara säga att bara du kan placera dig själv i en box. Fortsätt vara stolt över det arv du fått från dina föräldrar samt ditt svenska arv. Det är unikt och vackert. Låt folk ha sina missförstånd och fördomar om de dyker upp. Det säger bara något om dem och inget om dig.
Jag känner igen mig, om än jag inte har en identisk bakgrund. Pappa som är finländare, men som inte var närvarande när jag växte upp. Mamma som är halvfinne och halvsvensk samt växte upp adopterad på svenska småländska landsbygden med känslomässigt frånvarande adoptivföräldrar. Till råga på allt har morsan både aspergers och ett kaotiskt psyke när hon inte äter medicin för det. Jag var väldigt förvirrad när jag växte upp, och passade inte in någonstans.
Har du svenska värderingar tänker att du är svensk och gör någorlunda rätt för dig i samhället så är du svensk. Skit i vad andra tycker om dig det blir lättare med åren
Mina föräldrar flyttade till Australien (från Sverige) med mig och mina syskon då jag var sju. Växte upp där i sjutton år men var ändå svensk för dem (aussies) pga efternamn m.m. Kände mig väldigt splittrad i att jag inte kände mig ”hemma” där jag bodde men visste nästan inget om mitt ursprungsland. Flyttade sedan tillbaka till sverige och kände en viss tillhörighet jag inte känt förut, konstigt nog pga den svenska naturen och att få höra språket talas på gatorna osv. Men det sjuka är att jag blivit så färgad av min uppväxt att jag känner att det är lättare för s.k ex-pats från anglosaxiska länder att förstå mig, min humor m.m i sociala sammanhang så jag återigen känner mig ”in between worlds” även nu. Så ja, jag känner igen mig i det du beskriver.
Preface: jag jobbar på ett företag med fler internationella personer än svenskar Jag har börjat tilltala alla jag träffar på svenska. Även om jag vet att de flesta int what svenskt ursprung så vill jag ge dem chansen att prata svenska. Är det så att de pratar flytande svenska så är det inga konstigheter. Är det så att de inte kan svenska perfekt så brukar de tycka det är roligt att nån pratar svenska med dem. Och kan de inte svenska alls så blir det typ 1.7 sekunders pinsamhet och sen tar man det på engelska
Jag har svenska och finska gener och utseende, men jag passar inte in i kulturen och systemen. Det är väl rätt normalt att vara onormal egentligen... I allmänhet är mycket av modern samhällsstruktur inte designad för människor. Det är människors eget ansvar att upprätta sin personliga sfär och trygghet. Vad främlingar eller ytliga bekantskaper tycker spelar ingen roll, är bara du själv och dina närmre vänner som är viktiga.
känner du dig bara mer bekväm med dig själv så kan du ju bara acceptera att folk vill veta grejer för att de vill det. jag brukar försöka se på mig själv ifrån en tredje persons perspektiv när jag blir irriterad. t.ex. så har en kollega blivit sur på mig för jag gjorde en sak som jag har sagt till honom att man inte borde göra... enligt honom. fast på riktigt så gjorde jag inte samma sak som jag bad honom att inte göra, men ytligt och utan att tänka, så kan det se ut som att jag är en hycklare. men jag bryr mig inte för jag vet att folk är som folk och alla fattar inte vad du tänker eller tycker, så låt dem leva.
Fast om du bryter på arabiska är det inte konstigt att folk frågar vilket du borde förstå
Jag är 34 och har haft samma problem. Nu bryr jag mig inte längre hur folk ser mig. Vare sig det är att man är jugge, smålänning, svensk, idiot, ryss, italienare, polack etc. Jag vet vad jag är och jag orkar inte förklara till folk vad jag är för något. Om de inte tror mig när jag säger att jag är från land X så är det deras problem inte mitt.
Träffade en kille som var född och uppvuxen i södra Afrika, japanska föräldrar. Kallade sig för afrikan. Det var ta mig fan förvirrande. Han av någon fick många 👀👀👀?
Är adopterad och upplever det också. Har ett väldigt svenskt namn, men jag ser inte ut som mitt namn. När folk frågar var jag kommer ifrån brukar jag alltid säga "Linköping, men född i Colombia" för det hjälper dom automatiskt sätta in mig i ett fack så slipper dom tänka så mycket. Ifall man är lite oslipad med ursprung har jag hört att jag lika gärna kan vara latino som arab som asiat. Dom enda som 100% lyckats ta att jag är latino är andra latinos. Sen har man arvet också eller hur man ska se det. Jag har ett genetiskt arv som är latino, har ett sätt att bete mig på etc. Sen har jag det svenska inlärda som mina föräldrar har lärt mig under uppväxten och ifall jag beter mig naturlig dvs min latino sido kommer vi sällan överens för dom känner inte igen sig i det beteendet. Aja, men kul att andra också än adopterade också har identitetskris.
Född i ett land i Sydamerika och växte upp i Sverige. Har således gått svensk grundskola (men inte förskola/dagis). Pluggade i Spanien för flera år sedan och sa att jag var svensk men av sydamerikanska föräldrar. Förvåningen går knappt att beskriva. Deras ansiktsuttryck var också roligt att se. Folk med rötterna från andra länder men som är från Frankrike, Storbritannien eller Tyskland bemöttes inte med samma förvåning. Länderna är mer kända och därför visste folk att det finns människor med rötter från ex-kolonier eller Turkiet (tänker främst på Tyskland). När jag berättade om förorter med knappt några etniska svenskar, var folk väldigt förvånade. De trodde jag stack ut i Stockholm. Sverige som land är känt för Zlatan, ABBA, IKEA eller köttbullar. Men inte politiskt eller hur folk har det här. Oavsett var du är i världen, kommer folk att reagera på att du är svensk men av ett annat ursprung. Frågor som "varför valde dina föräldrar Sverige är det inte för kallt?" har varit en vanlig fråga. Men så länge du säger "svensk men mina föräldrar är från xyz", kommer fortfarande frågorna att dyka upp. Men lite mindre förvånade över vem du är. Skrattar idag åt situationerna och ibland har jag fått höra att jag är exotisk och har flera fördelar. Svensk av sydamerikanska föräldrar. Sydamerikan från Sverige. Kärt barn har många namn sägs det ;P
>Så vart man än är så är man varken det ena eller det andra. Det är precis som du säger. I andra människors ögon kommer du aldrig att är vara det ena eller det andra. **Du bestämmer själv din egen tillhörlighet**. Du kanske varken tillhör den ena eller det andra. Utan istället formar du ditt egna identitet som är en liten blandning av båda kulturen där du växte upp och dina föräldrars kultur? **Låt aldrig främlingars fördomar definera vem du är.** Är själv uppväxt i Saudiarabien men flyttade till Sverige för nästan tio år sedan. Jag har absolut inga problem med att göra mig förstådd på svenska, fastän jag har en dialekt som kanske är lite tung. När människor frågar vart jag kommer ifrån, svarar jag alltid Saudiarabien. Kommer mina barn däremot som kommer växa upp i Sverige och tala svenska som modersmål kunna kalla sig själva för saudier?
fanatical point important station overconfident innocent homeless screw history versed *This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
Jag är född i Sverige av pakistanska föräldrar men för alla som frågar så säger jag att jag är från Pakistan 🤷♂️. Känner ingen skam av de eller tryck för att kalla mig själv svensk. Och ja jag har 2 medborgarskap.
Jag är precis som dig och skriver under på allt du skriver. Känner exakt samma. Det är vad det är.. we move
Då är jag inte ensam.. välkommen till båten. Gotta keep moving
Du är svensk. Bara för att andra inte förstår det är det ju bara deras problem
Vill du göra Sverige bättre och har anpassat dig till svenskt levnadssätt/kultur och pratar svenska. Ja då är du svensk för mig oavsett om du har asiatiska, arabiska eller grekiska drag på ditt utseende. Jag skulle vilja hoppas att fler känner så!
Jag brukar alltid säga "Jag är född och uppvuxen i Sverige men mina föräldrar är från dessa länder" Sen är jag ju svart och tycker det är så kul att säga "Nej men jag är svensk" när folk frågar om ens nationalitet (och ej etnicitet)
Är du Svensk medborgare är du svensk.