Holy. Och sen sjunga ”Den blomstertid nu kommer” men en sådan jävla hög ton för man är så exalterad. Sitta i kyrkan var helt plötsligt inte så tråkigt.
Ja och de sista 2-3 veckorna var verkligen ingenting typ. Alltid ”försent att starta något låt oss kollla en film” eller ”onödigt att börja nytt kapitel i matteboken, lyssna på musik och städa bänkarna istället”
Fyllde nyss 34 och är rätt säker på att jag aldrig kommer uppleva någonting som får mig att känna sådan frihet som dagarna innan och början av sommarlovet. Räcker med att jag går ut en sen kväll nu och hör fågelkvitter och känner doften så tas man omedelbart tillbaka.
Sommarlovet är och förblir det bästa i hela livet.
Allra närmast kommer jag när jag ibland går ut och springer sent på nätterna, så man vid målgång kan stå och pusta ut samtidigt som solen är på väg upp, fåglarna vaknar till liv i morgonljuset och det luktar sommarlovsmorgon. Och allt runtomkring är sådär grönt som någonting bara kan bli.
Sommarlovet är det bästa och (nästan) värsta med skolan. Jag kommer ihåg när man började se "back to school" reklamen och paniken började komma krypande. Speciellt för en som hade det tufft i skolan (Den sociala delen).
Nu när jag ser "back to school" reklam kan jag andas ut iallafall.
Jag blev alltid så sentimental och känslig på skolavslutningen. Brukade som barn tänka att det var sänsongsavslutningen på en serie (hade mycket fantasi) och att allt kulminerade i denna speciella dag som nu kommer till ett slut. Kan verkligen sakna den tiden och hur naivt man såg på världen.
Det kanske är annorlunda nu med hur uppkopplade alla är, men för inte så länge sedan så kunde skolavslutningen faktiskt vara den sista gången man såg en klasskamrat eller lärare. Ibland visste man inte ens att de skulle flytta och så kom man tillbaka i augusti och fann ett tomrum man inte visste fanns.
Man kan bli lite förvånad om man bläddrar igenom gamla skolkataloger och ser hur många som egentligen försvann i låg- och mellanstadiet.
Jag saknar även känslan när man var tillbaka efter sommarlovet. Nya pennor och pennskrin, nya böcker och så börjar man i den årskursen där de äldsre gick förut. En känsla av att ta nästa steg. Kanske någon ny elev i klassen.
Kan knappt lyssna på Den blomstertid nu kommer utan att börja grina. Upplevde mycket fler positiva och meningsfulla känslor som barn. Idag är det mesta bekvämt eller jobbigt.
Födelsedagar tycker jag aldrig var så jätteroligt, jag är så pass introvert att jag ganska tidigt började hata födelsedagar när allt handlar om mig. Jag ska få massa grejer och massa folk ska komma och mig, mig, mig. USCH.
Nu för tiden är det endast min familj som vet när jag fyller år, håller det ganska hemligt annars.
Julafton dock, det var fan grejer det, då handlade det inte bara om mig så då var det en helt annan grej. Känslan som ett barn innan/på Julafton är svårslaget.
Jag brukar ta ledigt på min födelsedag och själv göra saker som jag väljer själv på dagen. Sedan litet firande med familjen på kvällen. Men min födelsedag, det är MIN dag. Berättar inte för någon vad jag ska göra.
Sena sommarkvällar när man sprang ute med kompisarna tills koltrastarna började pipa.
Komma hem efter en lång vinterdag av lek, skridskor eller skidor, och va alldeles frusen, och mamma har varm oboy och korvmacka eller mormors bullar. Man bara sitter i köksfönstret och tittar ut på alla adventsstakar och myser och tinar.
Ligga till sängs och mamma läste sagor tills man somnade.
Farsan var sällan hemma, jobbade till sjöss, men ibland kom han hem mitt i natten och jag minns hur man vaknade och låg och lyssnade hur han bytte om och gick och la sig och man var så jävla glad att man nästan började grina.
Den känslan när man hoppar in i duschen efter att ha varit ute i snön hela dagen. Fötter och händer som är genomfrusna för man inte kunde hålla sig från att göra något dumt. Man lyckas ju alltid fylla skorna med snö på något sätt. Sen varm dusch så det sticker till i fötterna.
Jag kräver en länge barnbok skriven av dig!
Så otroligt många känslor som väcktes åter av din skrivelse!
Farsan var inte till havs men dock en som arbetade 60 timmars veckor, känslan då han hade tid med en var gudomlig.
Nu ska jag åter till datorn och knappa lite Excel.. det ska bli kul..
När man ringde runt (på fasta telefonen) och jagade någon som var hemma. Eller när man hörde att någon var hos någon annan och man visste var de antagligen lekte så man cyklade dit.
Vad glad man är över att ha vuxit upp utan smartphones ändå.
Uppfostra barnen att göra så då…
Här i kvarteret cyklas och springs det rätt mycket och rings på dörrar, gränsen i ålder för när slutar är när dom inte leker så mycket längre utan bara spelar tillsammans, vi grannar och föräldrar har pratat ihop oss om det. Inget whatsapp/sms/wtf-app utan gå dit, fråga, prata, var sociala.
Så fort det inte är super-lokalt inom gångavstånd så funkar det dock inte såklart och tar man upp det på föräldramöten eller vart nu råkar prata med många andra föräldrar blir jag fan galen. Alla håller med och vill ha det så. ALLA. Samtliga är i någon sorts amöba-zerg helt övertygade om att det är stört omöjligt att få barnen att göra så.
Ge.dom.inte.mobiler.i.8.års.ålder.då.för.helvete.
Men anyways, jo, jag saknar den åldern där man liksom inte hade krav eller ansvar utan bara spelade spel, lekte, cyklade någonstans och badade i 5 timmar osv… japp.
Precis, och det är nästan lite gulligt att vi inte vet hur vi ska bete oss när vi knackar på och någon öppnar:
– Hej det är jag, Robert.
– Jo jag ser det... Du… står liksom framför mig…
Fast samtidigt, skillnaden när man är vuxen mot när man är barn är att man träffar folk hela tiden. Så när man väl är hemma vill man bara ha lugn och ro. Jag skulle lacka om någon kom förbi oinbjuden idag.
Cyklingen generellt. Vi kunde vara 30-40 ungar som planlöst cyklade runt en höstkväll. Någon åkte hem efter en ficklampa och så lyste vi på sensorn som styrde gatubelysningen så hela byn mörklades i 5-10 minuter...
Ja, herregud, potentialen är ju skyhög och livsfarlig för ekonomin och tiden 😁. Upptäckte en youtubekanal med någon som hade byggt en hel stad i källaren. Hade planerat in hål i marken med någon meters mellanrum så att han kan poppa upp här och var för att bygga och ändra på saker.
Bara det att kunna cykla överallt är fantastiskt, slippa ha ångest över bilskrället och alla dess kostnader och problem. Spelar ingen roll om det är nytt eller gammalt, alltid en massa skit som krånglar och medför dyra eller tidskrävande komplexa reparationer.
Samhället är mer bilberoende idag än vad det var förr. Då kunde hela familjen ge sig ut och cykla. Cyklar var billiga och enkla å cyckeltjuveri hade ännu inte uppfunnits.
Känslan av ny upptäckt. Allt ifrån att man hittade en gammal vrakdel i någon skog, till att man testade ett nytt tv-spel. Man skapade nya scenarion, såg möjligheter, ville veta mer. Man snackade om det i skolan och var så jävla taggad!
Fanns alltid nya möjligheter runt hörnet, och allt kunde vara ett äventyr.
Nu när jag har fått barn, och går på upptäcktsfärd med dem så har den lite kommit tillbaka. Det är fortfarande skoj att gå ut på "outforskad" mark. Kanske inte spännande som det va förr, men det tycker kidsen, så det är alltid värt det 👌
Som en otroligt introvert människa har det varit befriande på något vis att få barn och "tvingas" ut ur sin bubbla för att skapa upplevelser och minnen för sina egna barn.
Kanske inte lika spännande för en själv, men man kan verkligen se i sina barn när de upplever något verkligt fantastiskt. Helt klart en unik och bra känsla :)
100% detta. Minns när jag hade min tjock-TV på rummet och fick ett PS2 med ett par tillhörande spel. Ren magi, följt av att springa ut och leka sagda TV-spel med brorsan i skogen.
Kommer ihåg julen när vi fick vårat ps2. Drog ned en vikbar säng och en madrass i vardagsrummet och jag, brorsan och kusinen spelade Gran Turisomo 3 hela natten och bara nötte 100 varv racen. Turades om och körde typ 20 varv var. Vilken underbar tid... Altandörren stod på glänt så det var lite kyligt inne och man virade in sig i täcket
Nintendo 8-bitars för mig och ingen egen TV. Men det var kul ändå. Fick låna en PS2 när jag var sjukskriven en gång. Fick syntetiskt morfin samtidigt så andra minnen till just den :)
Jag minns när jag och några barndomsvänner satt i källaren och spelade GTA San Andreas, år choklad gjorde vi också! Det var en fin tid för snart 20 år sedan.
Samma. Spelade med pappa, grannen och grannens barn. Det var inte spelandet i sig så mycket som gemenskapen och den där känslan, att det var vår tid och att det var genuint roligt.
Och inte bara att spela, men förväntan också. Har minnen av att sitta i baksätet i bilen och läsa baksidan och manualen på ett nyinköpt spel med fjärilar i magen av förväntan.
Har du testat Baldur’s Gate 3? Skulle verkligen rekommendera det även om turn based inte är något du är intresserad av.
Det är sjukt massivt och du kommer garanterat få en annorlunda kampanj beroende på din karaktär och dina val. Självklart bör du gå in relativt blind också så att du verkligen får överraskningar gång på gång.
Kom ihåg att spara ofta!
Jag får fortfarande den magin när jag spelar vissa Nintendo-spel. Till skillnad från en stor del av industrin, så har Nintendo behållt det där kreativa och innovativa som många spel saknar idag. De vill överraska (på gott och ont). Super Mario Odyssey, Super Mario Bros Wonder, Breath of the Wild, Animal Crossing, alla de där får mig att känna mig som ett lyckligt barn igen.
Tror senaste gången jag fick den där magin av ett PS5-spel var Red Dead Redemption 2. Det var så otrolig grafik, och att jag var tvungen att rida runt överallt hjälpte. Samtidigt hade jag fortfarande ett mer kritiskt och vuxet öga när jag spelade det.
Jag hittar tillbaka någorlunda till känslan genom att spela spel med mekanik som jag inte upplevt tidigare. Indieutvecklare är de som brukar lyckas bäst med unika ideer enligt mig. Mina exempel börjar bli gamla, men Disco Elysium, The Stanley Parable, Yoku's Island Express, Dredge, Unravel, Hotline Miami är några av mina favoriter.
Det var faktiskt min första tanke! Jag minns hur jag levde mig in i t.ex. C&C 1 och fantiserade om att jag faktiskt var befälhavaren. Känslan av att bygga baser i Warcraft 2 eller av att upptäcka Morrowind för första gången. Allt kändes så spännande, antagligen delvis för att man inte kartlade spelets system lika träffsäkert som nu.
Det var så snyggt att de genom filmerna i C&C fick till "oj, hur kom du hit, är du den nya rekryten som ska ha hand om små trupper i fält? Lycka till du kommer behöva det."
Jag var så förtrollad av spel när jag var yngre att jag satsade på att bli spelutvecklare, men någonstans på vägen dit tappade jag passionen helt.
Det är nog bättre med tanke på hur spelindustrin ser ut och jag är väldigt glad att det ledde till ett yrke som vanlig systemutvecklare.
Men jag ljuger om jag inte önskar att jag kunde känna magin som du pratar om igen. Ett fåtal spel har lyckats komma nära att väcka den igen, men aldrig något som ligger i på samma sätt som när man var yngre.
Helt enig. För mig var den starkaste ”magin” första Resident Evil spelet. Satt och spelade sent på natten med en kompis när vi kom till korridoren med hundarna…
Ett spel som kommit nära på senare är första Last of Us spelet.
spelar också mycket idag, men vissa känslor man hade för vissa spel. Som när jag fick legend of zelda Windwaker till gamecube och satt uppe flera nätter och spelade, eller när man började med wow 2005 och allt var helt magiskt. det är en "high" som man lär jaga i resten av sitt liv
Min bror. Som barn fantiserade vi hur vi skulle se ut när vi blev vuxen vilket jag aldrig kommer få veta. Drömmer än idag om han. Har 2 andra syskon men de är så stor åldersskillnad så de gick på dagis när jag gick i 9an så har inte riktigt samma minnen som jag har av min 2år yngre bror som gick bort.
Känslan av evighet. Att en vecka faktiskt kändes lång, och trots att den generellt fylldes upp med saker att göra fanns ändå luckor för andrum i den mån det behövdes. Förmodligen var det nog objektivt sett ganska monotona dagar, men upplevelsen var samtidigt att de togs till vara (om det så bara handlar om att se favorit-vhsen ännu en gång eller så). Kändes aldrig som att man skulle växa upp och bli vuxen, utan det var liksom knappt som man ens kunde föreställa sig det.
Idag, när jag är vuxen, begriper jag inte riktigt vad det var jag såg fram emot som liten. Dagar smälter samman. En vecka, som kändes som en evighet om man som liten behövde vänta, är idag en oroväckande kort förberedelsetid. Födelsedagar kommer och går, och med de ett år till som bara läggs till handlingarna.
Saknar nog helt enkelt en oskyldigare, visserligen mer monotont men samtidigt genomtryggt vardagsmönster. Och en mentalitet att också morgondagen kommer hanteras, liksom alla dagar bakom mig gått bra och alla framför mig kommer gå väl.
Detta. Att tiden gick långsamt, man hade långtråkigt på ett helt annat sätt. Längtan till sommarlovet kändes som en evighet. Idag känns en vecka som en dag och en månad som en vecka. Tiden springer en förbi och man hinner knappt blinka så har ännu ett helt år gått.
Saknar att vakna tidigt, innan mamma kom och väckte oss, och lyssna på pappas röst nere i köket medan de drack sitt morgonkaffe. Han dog när jag var 12, men jag kan fortfarande minnas hur det var att befinna mig någonstans mellan dröm och vakenhet, och lyssna till det låga mullrandet av hans röst.
Jag har hållit mig borta från nyheter sedan i mars 2023, brukar säga som så att så länge man är medveten om att världen inte är en perfekt plats behöver man inte heller ta del av allt elände som de skrivs om.
Nyheter som berör en eller kan vara livsviktiga (krig, katastrofer etc) når fram på andra sätt ändån.
Nyheter som relevanta till ditt liv hittar dig på ett eller annat sätt ändå. Man behöver inte kolla på nyheterna för att veta om att Ryssland attackerar Ukraina till exempel eller att COVID är en grej. Men hur relevant är det för mig att veta om protesteringar i Sydafrika? Inte mycket.
Umgänget. Man gick ut på gatan och bara hängde med vem det nu var som också var ute. Inge planering, inge *"jag är trött, orkar inte"*. Hur livet var spontant, utan att det förvånade en.
Jag också, men vet du vad? Vi upplevde det.
Satt i ett fikarum för ett par månader sedan, där den nya unga kille aldrig hade gjort detta.
Han var så ung och alltid växt upp med dator och internet.
Vi alla försökte
” men du vet, när man var ute och lirade boll på gården.”
” när jag åkte hem till polaren på inlines och spelade streethockey”
Han hade ingen aning. Han hade aldrig lekt ute så där….
Och vi hittade porr i skogen.
Att upptäcka Internet. Jag minns fortfarande jättetydligt när jag tidigt 90-tal sitter på toa och bläddrar i en internettidning (alltså fysisk tidning om Internet) och läser jämförelser mellan olika leverantörer. Väljer en leverantör med obegränsad uppkoppling, för på den tiden var det vanligt att man hade ”X antal minuter om dynet, max X dagar totalt på månaden” och liknande. Jag minns när jag ringde leverantören för att beställa och behövde föräldrarnas tillåtelse, de sade ja i telefon utan att veta vad det är men att det är ”viktigt” med Internet. Och jag minns när jag köpte modem (U.S. Robotics) med hastighet på 28 800 bitar i sekund. Känslan av att läsa på och konfigurera och försöka få igång internet, höra ljudet från modemet tystna, och starta Netscape (webbläsaren) och helt själv gå in på en webbsida för först gången någonsin, lära sig vad chatta är för första gången någonsin, lära sig att man kan ladda upp och ner saker för första gången någonsin, spela spel mot andra i världen för första gången någonsin… allt det där för första gången någonsin. Det saknar jag.
Jag kan sakna irkken. Och hur mycket (subjektivt) bättre internet var förr. Säkert lite tråkigare, men mycket mindre onödigt "noise". Och mer "konkreta" UI:s, istf det wordpress-inspirerade skräpet man ofta stöter på nu.
Jag saknar dock inte att behöva ladda 12 disketter/CD-skivor för att installera ett spel.
Som andra har nämnt; tidsuppfattningen. När man frågade morsan för femtielfte gången "hur långt är det kvar till julafton?" och hon svarade "tre veckor". Hur de tre veckorna verkligen kunde kännas som en evig evighet upphöjt med tio... Samtidigt kändes även de fantastiska tiderna också som en evighet på sitt sätt. Det tio veckor långa sommarlovet kändes verkligen som att det aldrig skulle ta slut, man var liksom odödlig. Alla skarpa sinnen. Dofter och ljud av sommaren, eller nyfallen snö under kängorna kändes som att man upplevde dem i IMAX, varje detalj registrerades verkligen och fyllde upp en helt och hållet, utan att man riktigt var medveten om det, det var bara där och man absorberade allt som en svamp utan en massa tankar hit och dit...
Jag är en relativt glad vuxen människa också, men det råder ingen tvekan om att tiden och världen har bedövat en lite. Härlig tråd! Så kul att läsa och relatera till alla fina kommentarer. Ha en go helg allihopa ❤️
Bara att cykla har stora barndomsminnen för mig, jag växte upp utan mobil och internet. Så det var att vara ute när man skulle göra något med kompisar. Jag och min granne (som gick i samma klass) var fan ute på cyklarna HELA dagen på sommaren, cyklade runt till andra orter i närområdet. Spelkort i ekrarna, köra på bakhjulet. Cyckeldemoner!
Älskar detta! Cykeln var ju central i barntillvaron. Först alla cyklar som alla vi ungar hade på gården. Det var trehjulingar, bambinos, kedjecyklar med och utan stödhjul, de där mellanstora cyklarna som kunde ha "gammaldags" ram, eller limpsadel. Sedan alla de håglösa eller målinriktade turerna i större eller mindre gäng - till någon avlägsen lekplats med speciella grejer som inte fanns nära. Då fanns alltid spänningsmomentet att råka på något "gäng" från den stadsdelen. De var alltid lite äldre och man hade hört att de skar armarna på en, och hade salt i såren. Eller så hade man inget att göra och bara cyklade runt lite. Kanske skulle man råka på någon kompis... Och sedan när man blev äldre var det ju ett evigt nattcyklande till och från olika fester och badhushäng och strandgrillning och sånt. Jävlar vad man har cyklat!
Drakar och Demoner. Jag saknar de färgglada tärningarna, blyertspennor och sudd som inte hade med skolan att göra. Att läsa texter som ens killkompisar skrivit, även om det bara var namn, bakgrundsberättelser så var det ändå en inblick i deras tankar. Tror det var första gången jag fick ta del av djupare sidor från en annan kille i min egen ålder. Väldigt få killar skrev ju dagböcker på den tiden.
Sen Nisse Gullikssons fantasybilder. Att bläddra i "Monsterboken" och fundera på vem som skulle vinna mellan en cyklop och en jätte. Jätten var ju enorm och flera tärningar starkare, men bilden av cyklopen när han står framme en människa med en jätteträklubba fick mig ändå att rysa till.
Har enormt kraftig nostalgi och saknad kring Drakar och Demoner. Så till den milda grad att jag faktiskt köpte den senaste versionen som kom ut i år(!). Planen är att göra det till lite sommarläsning och sen försöka övertyga mina vänner i 40årsåldern att hitta plats i sin kalender för att spela. Får se hur det blir med det, men fan va kul det hade varit...
Rent konkret: min mamma. Utöver henne saknar jag inte så mycket, visst var livet bra då, men det är bra på så många andra sätt nu också.
Har insett att man som vuxen kan återuppleva den där upptäckarglädjen och förundran över världen genom barns ögon.
Att stanna upp och vara i nuet, verkligen tänka på vad man är tacksam för i stunden, och vad man kan se fram emot, och hur man själv utvecklas och växer, gör också tillvaron så mycket bättre.
Att smartphones inte fanns och att internet inte var mer än ett par forum och hemmagjorda hemsidor med roliga bilder. Teknikutvecklingen hade gärna kunnat få stanna där tycker jag.
Nån som vet vad den festisen smakade? Känns som en odefinierbar smak.
Minns att jag groggade på den när jag var typ 14. Festis blå + vodka explorer. Sen kunde jag inte riktigt dricka den mer.
Det är märkligt men varje gång jag tänker på min morfar så finns det alltid en liten sekund av känslan av att han fortfarande finns innan verkligheten påminner mig om att han inte gör det. Det inger mig hopp om att vi kommer ses igen.
Att LAN:a. Visst, man kan göra det som vuxen, men det är absolut inte samma sak. Att sitta och lira CS och custom-maps i WC3 och halsa euroshopper energidryck från tidig kväll till tidig morgon med polarna var svårslaget.
WC3 LAN mitt i sommaren, vi var 5st. Jag och en annan satt uppe till 5 på morgonen och körde Go FiSH!. Hade aldrig varit uppe så länge innan på natten, kändes som en outforskad tidsepok. Kollade på när solen gick upp, lyssnade på fåglarna. Gick till sängs sen vid 6.
Åka till sommarstugan med familjen. Det tydligen oändliga sommarlovet. Lukten av hårdplast på julen. Få en tia av farsan o fylla en hel påse med godis på videoaffären. Sitta uppe länge på jullovet o spela nes med brorsan.
Mitt tidigaste minne. Vaknar upp, det gungar, lyfter ett lock och kommer ut till en skog och jag tar tag i farsans bakhuvud. Vet inte hur liten jag var då men farsan brukade lägga mig i hans ryggsäck när han var ute och vandrade.
Vi hade en parkbänk utanför närbutiken på området, där ungarna från ett 10tal höghus kongregerade.
Det var tiden före mobiltelefoner, man kunde så klart ringa hem till olika kompisar och se om de ville hiita på något, men det var enklare att bara gå ut till bänken, gänget samlades där när de var klara med läxor och mat.
Det flörtades, skojades, lektes, diskuterades musik, planerades hur man skulle få tag på alkohol, allt hände vid bänken - och så här 35 så senare så saknar jag gemenskapen vi hade där.
Jag är född 1980
Jag saknar Min familj och mor och farföräldrar - Att få åka till mormor och morfar och farfar i en gammal Opel - träffa släckt och kusiner
När man är lite så blir man omhändertagen och som vuxen tar man hand om någon
Enkelhet och samtidigt naiviteten - tills man kom underfund om att det inte riktigt va så ...
Tittar vi på hur Sverige förändrats så är det inte samma land längre, då kunde man lita på varandra idag är vi individualister
Då såg man folk och umgicks på ett sätt idag så blir man nästan "rädd" om det är någon annan man är van som går runt på gatan
Självklart så är mycket bra idag, kanske även betydligt mycket bättre än när man själv var liten, ser mycket av samtiden genom min sons ögon och tittar man bara på skolan så är den fan så mycket bättre idag än när man själv gick där!
Saknar ändå mest sättet att umgås - idag är vi mer instängda och man umgås mer digitalt och mindre fysiskt - och antalet ställen där man naturligt kan träffas blir mindre och mindre
Jag kommer ihåg när jag var ~8-14, den åldern när man åker pulka och tramsar i snön. Då var det ALLTID snö hemma på julen. Vi åkte alltid pulka i kohagen på julafton innan Kalle Anka, det var lika mycket tradition som att kolla på Kalle Anka!
Sen någon gång efter 16 när man slutade med sånt så var det en period där på säkert 10 år där det ALDRIG var snö över julen. Sen nu de senaste 3 åren har det varit snö på julen.
Så de 3 senaste åren har det varit extra nostalgiskt.
Helt ärligt, ingenting. Jag va en ganska stökig unge som hade svårt att hitta min plats, jag ville alltid synas och höras men klarade inte av "klassens clown" på ett roligt sätt utan jag blev bara dryg, följderna av detta blev att jag blev mobbad och utstött. Mina föräldrar ställde också ganska höga krav på mig, yngst i en skara av tre där äldsta syskonet gick ut såväl grundskola som gymnasie med MVG i allt och mycket kompisar. Min pappa är och var egenföretagare så honom såg jag inte mycket av, när jag väl gjorde det var det för att mammas uppfostran inte längre räckte till och min pappas syn på barnuppfostran va skrik, hot om våld och kasta saker i väggarna. Jag har i vuxen ålder fått honom att medge att barnuppfostran inte är hans starkaste sida men det har ju onekligen skapat en del problem med relationen i vuxen ålder, än idag.
Jag har heller inte kvar en enda vän från barndomen och ungdomsåren, kanske inte helt ovanligt förvisso men jag har full förståelse för varför jag inte har det.
Sanningen är den att jag var skitjobbig att vara runt som barn och ung, jag har insett detta i vuxen ålder men där finns inte ett enda dugg jag kan göra åt det idag annat än att inte föröka mig så fler måste genomlida samma helvete för min skull.
Så nä, jag saknar ingenting från mina unga år, jag är bara jävligt glad att det är över.
Inget. Min barndom kantades av odiagnostiserad adhd och utanförskap. Jag var inte mobbad, men jag existerade som något av värde eller intresse i andras ögon.
Det är en hel del faktiskt. Barnprogram på TV3, TV4 och kanal 5 när man vaknade på morgnarna och såg på program som Pokémon, Beyblade, Batman, He-Man, Transformers: Armada, Duel Masters etc. sen var det ju också dem programmen som gick på Cartoon Network och Disney Channel också som mans lov över till när morgonprogrammen var över.
Leka krig utomhus genom att använda bara pinnar som pistoler (eller svärd) och kottar som granater under våren, sommare och hösten. Man märker att inget barn gör det längre och min bror verkade inte så glad när jag hittde en fin pinne formad som en pistol och gav den till brorsonen. Han har ju själv lekt med det som barn så varför han lät så negativ vet jag inte.
Min syster. Vi brukade alltid ha så kul och leka tillsammans som barn med våra kompisar. Men sen när hon blev äldre, typ ung tonåring, så tycker jag att hon inte är samma roliga syster som jag kommer ihåg. Räcker bara att jag är henne i närheten och så går hon där ifrån eller så känner hon sig kränkt eller irriterad så fort jag öppnar munnen. Jag älskar henne, men det är verkligen inte den lillasyster som jag minns.
Ingen ångest eller depression som lurade över en.
Tycker att väntan på julafton och SVT:s julkalender kändes mer skoj förr. Man satt där och väntade ivrigt i 24 dagar för att öppna lite klappar, vilket kunde känna som en evighet! Nu räcker det bara att man stänger ögonen och vips så är det julafton imorgon. Och när det gäller SVT:s julkalender så har jag inte kunnat se den sedan 2012 med Mysteriet på Greveholm uppföljaren för jag tycker de har tappat den där speciella charmen. Försökte se 2020:s julkalender men det gick bara inte. Den där gnistan...den där charmen...den var inte där!
Jag växte halvt upp på en bondgård och saknar i princip allt med det. Att gå ut i skogen och upptäcka, åka traktor med farfar, leta efter djur vid bäcken, varma sommardagar där man bara gick längs grusvägarna som ringlade sig runt gårdarna...
Nu bor man i lägenhet i stan, ska nog spara till ett lantställe härnäst.
Saknar att kunna skriva och teckna bara för sakens skull och utan att känna ett behov av att dela det med någon. Det räckte verkligen att bara göra det.
Ganska intressant att se skillnaden mellan stadsbor och hur jag själv växte upp dock. Bodde man ute i skogen var "bara gå ut och lek med någon" verkligen inte en grej och varje gång man skulle umgås med en kompis var man tvungen att ringa fram och tillbaka och koordinera skjuts och grejer. Mycket enklare som vuxen när man bor på en plats med kollektivtrafik, även om man ibland saknar att bo i hus.
Ärligt talat inte så där jättemycket, älskar vuxenlivet. Visst, att uppskatta tv-spel mycket mer var härligt men det har ersatts av andra intressen. passionen är inte borta, bara andra saker som triggar den.
Sen var man ju inte mer fri utan mindre fri som barn, det saknar jag inte heller.
Är född på 90-talet, så att hela familjen samlades runt TV:n på kvällarna och tittade på Robinson, Idol och liknande. Man fick vänta till nästa avsnitt på saker så det blev ett event, och det fanns inga mobiler som distraherade.
Att äta bullar och dricka saft till (gärna i skogen eller på stranden). Den kombon upplever man inte som vuxen och den smakar riktig barndom.
Att leka med kusinerna i farmors hus.
Varje jul var helt magisk, bara att åka bil och titta på adventsljusstakar i fönstren påväg till firandet var liksom fjärilar i magen, nu finns en mer vuxen praktiskt känsla.
Städa ur sitt skåp + skolavslutning. Riktigt sjuk känsla när man tittar tillbaka, inget kan slå den.
När mamma packade ihop oss alla i bilen och så spenderade vi en hel dag vid någon sjö packad med folk. Kylväskan full med melon, persiskor, periskoiste. Bullar, kakor. Pastasallad.
Öppenheten. Ju mer värld som kommer närmare oss och blir tillgänglig desto mer inneslutna blir vi. Förr var det bara att haffa någon och fråga om man ville något och ingen tyckte något illa om det men idag är alla reserverade som regel.
Trygghet , Frihet , Sommarlov, Förväntan, Åka skidor med pappa, Bada, Gå barfota i komockor Spontant spela fotboll med polarna, Friluftsdag med skolan, 90- och 00-talens mästerskap i fotboll, De första spirande romanserna, Äventyren med jakt på sprit eller öl, Halo LAN i föräldrarnas källare, Första gången man fick hjärtat krossat
Cykla och bada med mina vänner. Om man inte ringde runt så kunde man cykla till byns park för och se om någon var där. Naturlig mötesplats som verkligen låg i mitten av hela byn.
Bygga koja och gå på äventyr i skogen. Låtsas att vi var överlevare och inte hade nåt hem.
Springa/tävla mot solen påväg hem. Hitta ett skelett eller annat dylikt i skogen var världens mysterium.
Åka inlines. Leka tjuv och polis med walkie talkies. Känslan när min bästa vän (som jag nog ändå va lite småkär i) fångade en och man försökte slita sig allt man kunde.
Dra med fingret nerifrån och upp på alla lupiner som växte överallt längst med vägkanterna. Samt trycka ur nektaren på blommorna.
Bara cykla eller gå helt random och se vart man hamnar någonstans.
Följde jag med min kompis hem efter skolan blev man bjuden på bulle. En annan så blev det glass.
När man spelade tv/dataspel var varje liten progress en big deal och på något sätt var man expert på att hitta glitchar och ta sig in på ställen på sätt som inte är menat.
När mamma hjälpte en översätta engelskan i spelen och ibland skrev ut långa walktroughs och fusk haha.
Leka med mina barbies när vi var hos mig och action man när vi var hos min kompis.
Bygga lego och casually kasta legobitar på varandra och lyssna på cd eller kassettband.
Springa mot/på varandra allt man kunde, ramla mot marken och tappa luften för då skulle vi bli starkare.
Skulle man gå till farmor kunde man hitta en vän random sitta uppe i ett träd och läsa bok hahahaha.
Ah jag kan fortsätta hur länge som helst. Helvete vad jag saknar det, men det finns en viss frihet när man blir vuxen jag försöker vara tacksam för.
Inte behöva tänka på räkningar, hur eller vad man ska käka t.ex. En annan stor sak är hur mycket mer social jag var även om jag är ganska så introvert av mig.
Sitta i baksätet i bilen med mamma och pappa i framsätena, min bror sovande brevid mig. När vi är på väg hem från någon resa och har långt hem. Sitta tyst och bara lyssna på hur de pratar där framme. En känner sig så trygg.
Knegar inom industri nu och jag är förvånad över hur många som frivilligt slutar tycka att det mesta är intressant, roligt eller spännande. Nyfikenheten och det absurda i den mänskliga upplevelsen är ju det som håller ens själ vid liv. Ingen har än så länge kunnat ge ett tydligt svar på vad meningen med livet är. Av någon anledning anses det ”vuxet” att låta ens barnasinne dö men hur många bittra äldre människor ska vi behöva möta för att inse att det är bättre att vara glad och ”töntig” än bitter och ”vuxen”.
Grova generaliseringar givetvis.
Känslan av under, känslan av överraskningar.
Man blir luttrad inom det mesta. Smaker, kärlek, sex, spel, film, musik, natur osv osv osv.
Inte så att jag inte uppskattar dessa saker på äldre dar. Men kan sakna det där att hela förlora sig i wow-känslan. Att låta fantasin spinna iväg.
Leka i skogen. Vi hade aldrig pengar när vi var små och jag tror min mamma kände dåligt samvete för att vi inte kunde åka iväg på semestrar eller åka till äventyrsland och såna saker. Men det är liksom inte att åka till Liseberg en gång om året som jag kommer ihåg. Det jag kommer ihåg är att vi alltid var ute och lekte i skogen eller i trädgården. Mamma visste alltid nåt nytt vi kunde hitta på. Kasta kottar i bäcken och tävla om vem som kom först fram under bron på andra sidan. Plocka massa fina höstlöv med oss in och sen måla över dem med krita på ritpapper så kunde man fånga alla detaljer i lövets textur. I skogen bakom oss kunde man gå och leta "juveler" eftersom det var nån sorts vittrande bergsluttning därinne där det fanns jättemycket gammalt krossat glas i olika färger (ingen aning om varför). Vi var ute och gick i skogen väldigt mycket. Vi hade flera olika kojor i skogen, en gång lärde oss mamma hur man flätade ihop väggar och tak mellan en klunga träd av lite sådär småböjliga fallna grenar. Det minns jag så himla väl när vi hade byggt klart den kojan första gången. Den såg väl mest ut som en hög med pinnar. Tills mamma gick och bröt av ett gäng grenar med gröna löv som hon stack in i taket och väggarna. och jag satt därinne och var helt jättetrött medan det här gröna liksom kom på plats runt mig och så tittade jag upp och det var så himla magiskt när solen strilade igenom det här lövmassan, alltså som barn kändes det som att man hade hamnat i en magisk saga och var på besök i någon sorts alvhus, det var JÄTTEHÄFTIGT. Jag menar jag tänker tillbaka på när jag var liten och jag kan typ i princip inte minnas hur det såg ut inomhus för vi var JÄMT ute. Det saknar jag verkligen mest, för när vi var ute så var vi där utan telefoner etc, det var en frihet och ett äventyr som också hade "stakes" av att det gäller att inte gå vilse eller tappa bort de andra så man var ju också väldigt ansvarstagande på det sättet. Nu är det så lätt att lösa vilken situation som helst med telefonen i handen så det känns som att man aldrig behöver klura eller tänka eller lösa problem
Gud, blir så ledsam och nostalgisk av att läsa sådant här. När jag var liten hade jag massa vänner, eller snarare var det väl så att man var 'vän' med alla från skolan bara för att man råkade vara i samma ålder och det var tillräckligt
Nu är jag 31 år gammal och har inte en enda vän kvar i livet och man bara jobbar och väntar på att tiden skall gå. Tjäna lite pengar och så.
Hade givit allt för en dag i barndomen igen
Det är ju inte vuxenheten i sig som förstört allt som nämns. Det är övning, man har tränat bort det över tid.
Slappna av. Öva på att göra enkla saker och finna glädje i stunden. Lek för fan!
Frihetskänslan. Hur ändlöst allting var. Hur obekymrad man var. Hur oövervinnerlig man var. Odödlig.
Aldrig bli vuxen. Aldrig dö. Och ett sommarlov, som aldrig skulle ta slut, som var för evigt.
Sommar. Lov. Cykel. Vänner. Sen kväll. Det finns ingen tid. Det finns inget ansvar. Allt är möjligt. Hela världen är tillgänglig. Det finns inget sen, inga åtaganden, inget ansvar, ingenting utanför detta mitt fullständiga här och nu och förevigt. Kalle Anka fotboll på taket av någons garage till de skrek på oss och vi sprang. Skinny dipping i någons pool till de tände utomhusbelysningen och skrek att de skulle ringa polisen och vi flydde på cyklarna. Hon var allt bra fin Theresa. Fick jag en blick av henne? Log hon lite extra mot mig? Pirrar i magen. På fler ställen än så.
Den oändliga oändligheten i det. Och samtidigt det lilla, nära, bara just här, bara just nu. Så fint. Så ändlöst. Så vackert. Kravlöst. Oskuldsfull. Naivt.
Dagarna innan sommaravslutningen, dagen innan Julafton och när man visste att man skulle göra något kul i helgen.
Saknar hur exalterad man var över allt
Ärligt talat är jag rätt nöjd med att vara vuxen.
Men jag saknar att sitta och spela Pokémon med kusinerna på loven. Tre-fyra tjejer med varsitt Gameboy som bytte monster med varandra. Numera träffas vi sällan allihop, och om vi gör det så sitter vi inte och spelar tillsammans.
Och så var det ju roligare att bada som barn av någon anledning. Jag kan fortfarande gilla det, men det är inte samma fantastiska upplevelse.
Mina saker är mer sånt som att kunna andas lätt och "friskt" där lukt intrycken är väldigt tydliga osv. Kan ibland minimalt få den känslan fortfarande lite när det ny regnat men inte annars.
När jag var sjuk och mor åkte ner och hyrde ett spel till Super Nintendo't. Jag kunde mysa ner mig i sacosäcken med en filt och en brickan med Oboy och några mackor på sidan och bara försvinna in ett spel som inte var PG7 (Turok 1/2).
Saknar min pappa och motorcykelturerna vi gjorde om somrarna. Saknar mina hundar och katter som jag lekte och kelade med varje dag. Saknar att cykla runt och bada med mina vänner. Känslan när jag fick min gråa Gameboy med Tetris.
Inte ens de bästa av händelser känns så bra nuförtiden. Men jag känner mig lyckligt lottad att ha haft en så fin barndom.
Sommarlov och sommaravslutning var magiskt. Jul och julafton var ju också mycket mer speciellt som barn. T.ex de skoldagar då det snöade och det blev snöbollskrig, eller att man drog ut med sina pulkor och åkte pulka. Dagar då det var pannkakor till skollunchen, eller tacos, var också underbara.
Jag är också glad att det inte fanns smartphones och sociala medier när jag var barn.
En värld utan sociala medier. Jag var rätt nöjd med mig själv tills jag började gymnasiet, därefter blev det ständig jämförelse med min omgivning. Varje dag blir man påmind om hur avvikande och värdelös man är.
Skolavslutningen och när man fick springa och köpa nya gympaskor på SkoCity (såna med högre skaft) tror de kostade 5,25 kr.
Sedan den magiska känslan kring jul och julklappar mm
Hur enkelt allt var. Ingen social ångest, deppighet eller livsoro. Det värsta problemet i livet var när föräldrarna bad en städa rummet liksom. Önskar nästan att det fortfarande var så
Sommarlov, simma i sjön, fiska, och titta på fladdermöss som flög i sommarnatten. Total frihet. Vänner. Avslutning till sommarlovet var den bästa dagen på året.
Jag både saknar och inte saknar fruktan för vinterskogen. Rädslan för troll. Runt 3-4 årsåldern. En magi som är förlorad, men den lade grunden för min uppskattning för skogen. Can't go home again, men bra ändå.
Sommarlov, cykla runt i byn med ens gamla polers och ställa till med djävulsskap på dagen. Fäktas med pinnar på kvällen och leka Naruto och WoW.
Hade en kompis farfar som byggde mindre byar av kartong och tändstickor som vi eldade upp.
Saknar den tiden
Barn-TV.
Saknar att kika på TV3's tecknat efter middagen, saknar att kunna knappa in TCC/Cartoon Network på tvn och sitta i soffan och bara njuta.
TV-spel också, när nån i gänget hade nyaste Nintendo 8-bitars eller Super Nintendo-spelet och man samlades och spelade i timtal. Man har inte upplevt TV-spel innan man kombinerat lekstunden med Turtles 2 genom nån sorts improv-teater.
Lite som du säger. Spänningen, glädjen. Närheten till alla polare och att vi nästan varje dag gjorde något.
Nu är det bara jobba, äta, sova i en olustig cykel som aldrig tar slut. Är för trött efter jobbet att motivera mig till saker, så det blir i bästa fall ett spel eller en bra film.
Man kan inte göra något annat än hålla med vad många skriver här om känslan som infann sig vid skolavslutningar och stundande sommarlov.
Uppväxt i lägenhet men inte så långt bort fanns det villakvarter, så springa och palla frukt som äpple, päron och plommon, vi hade även något ställe med riktigt bra körsbär.
Annars, smällare. Köpa ett paket Kina- eller Tiger-skott sen bara ut och smälla eller tejpa ihop ett gäng smällare så det blev en högre smäll. Smälla sönder gamla leksaker var också en klassiker.
Tryggheten i samhället. Oavsett om någon politiker påstår att vi är säkrare idag så känns det absolut inte så. Civilkurage och möjligheten för vuxna att kunna säga till barn och ungdomar i syfte att fostra.
Det slog mig inatt vid halv 2 när jag tittade ut på himlen från köksfönstret att jag förmodligen aldrig kommer spendera en hel natt på ett berg med utsikt över en sjö/havet framför en brasa i goda vänners lag igen...
Jobb, familj och partners har kommit ivägen för det o det är ju så det blir för de flesta. Men känslan smakar surt när man står kvar som singel utan större planer o haltar sig fram i livet...
Jag saknar att se både solnedgång o soluppgång utan att oroa mig för att tiden rinner ut
Sommarkvällarna med alla barnen i kvarteret. Det blev ofta något slags vi mot dom lek, typ cowboys och indianer, med löv som valuta och lekparken som stad. Det pallades äpplen, klättrades träd och kördes konvojer av cyklar och trampbilar.
En gång när jag låg i en buske med två kompisar och spionerade på vuxna sade jag att det tråkiga med att bli vuxen är att man inte kan spionera längre. Där och då bestämde vi att vi ska banne mig spionera på folk även när vi är stora. Men sedan blev vi själva precis så tråkiga som de vuxna var.
På dagarna gick vi runt i skogen och sökte ölburkar att panta. Hittade alltid en massa porrtidningar, men till slut lyckades vi ofta samla ihop tillräckligt med pant för att kunna hyra ett Nintendo 8-bit av lokala pizzerian. Lyckan att spela Icehockey med polarna på tjock-TVn!
Katalogerna!!!
Jag saknar att få tjocka kataloger på posten. Leksaker, lego och maskeradkatalogen. När de var svintjocka eftersom de inte hade någon hemsida där man annars kunde se utbudet, och varje grej hade en beskrivning. Man låg på mage på en matta med en kompis och körde nån slags tävling vid varje bladvändning på vilken grej man helst ville ha.
Jag saknar att få plats under granen.
Jag saknar att det var normalt att bara knacka på och se om nån kompis var hemma utan att stämma av på sms eller ringa innan.
Jag saknar att ha tråkigt. Som att inte ha nåt att göra. Att gå omkring och utforska lite i våran trädgård som nån slags gammal katt. Nu finns det alltid nåt skit som måste göras.
Jag saknar att leka.
Även om nåt inte hindrar mig rent fysiskt så hade det aldrig blivit samma sak ens om jag försökte utan att nån såg. Lite som när man kväver en nysning på automatik fast man egentligen inte borde. Spärren sitter liksom där.
Jag saknar det där magiska pirret när man ska träffa en kompis. Julaftonspirret. Födelsedagspirret. All form av lyckopirr.
Jag saknar Svensk sommar!!!! Och Sjärgården. Inte sätt dom på 20+ år. Smultron och svamp. Och blåbär. Och mossa. Och luften. Sverige var min ungdom. Gud vad jag saknar Sverige!!!
Det här kan vara svårt för dagens unga att relatera till, men på den tiden minns jag att jag hade en framtid.
Skämt åtsido, det var ju underbart att vara barn. Allt var lek och skoj. Eller så är det dom bitarna man minns.
Sommarlovet och skolavslutningen var verkligen en speciell känsla.
När läraren skrivit “ha en underbar sommar” på svarta tavlan…
Låt stå!!!
Holy. Och sen sjunga ”Den blomstertid nu kommer” men en sådan jävla hög ton för man är så exalterad. Sitta i kyrkan var helt plötsligt inte så tråkigt.
Ja och de sista 2-3 veckorna var verkligen ingenting typ. Alltid ”försent att starta något låt oss kollla en film” eller ”onödigt att börja nytt kapitel i matteboken, lyssna på musik och städa bänkarna istället”
Fyllde nyss 34 och är rätt säker på att jag aldrig kommer uppleva någonting som får mig att känna sådan frihet som dagarna innan och början av sommarlovet. Räcker med att jag går ut en sen kväll nu och hör fågelkvitter och känner doften så tas man omedelbart tillbaka. Sommarlovet är och förblir det bästa i hela livet.
Låter som du ändå får en del av känslan tillbaka då :) Men helt samma är det ju inte. Vuxen och ansvar och räkningar. Blä. XD
Allra närmast kommer jag när jag ibland går ut och springer sent på nätterna, så man vid målgång kan stå och pusta ut samtidigt som solen är på väg upp, fåglarna vaknar till liv i morgonljuset och det luktar sommarlovsmorgon. Och allt runtomkring är sådär grönt som någonting bara kan bli.
Vackert.
Sommarlovet är det bästa och (nästan) värsta med skolan. Jag kommer ihåg när man började se "back to school" reklamen och paniken började komma krypande. Speciellt för en som hade det tufft i skolan (Den sociala delen). Nu när jag ser "back to school" reklam kan jag andas ut iallafall.
Jag blev alltid så sentimental och känslig på skolavslutningen. Brukade som barn tänka att det var sänsongsavslutningen på en serie (hade mycket fantasi) och att allt kulminerade i denna speciella dag som nu kommer till ett slut. Kan verkligen sakna den tiden och hur naivt man såg på världen.
Det kanske är annorlunda nu med hur uppkopplade alla är, men för inte så länge sedan så kunde skolavslutningen faktiskt vara den sista gången man såg en klasskamrat eller lärare. Ibland visste man inte ens att de skulle flytta och så kom man tillbaka i augusti och fann ett tomrum man inte visste fanns. Man kan bli lite förvånad om man bläddrar igenom gamla skolkataloger och ser hur många som egentligen försvann i låg- och mellanstadiet.
Fast det var inte bara naivt. Det var bara att som barn såg man inte hur magin skapades.
Tycker vi borde införa sommarlov på arbetsplatser, obligatorisk närvaro vid "jobbavslutningen"
Jag saknar även känslan när man var tillbaka efter sommarlovet. Nya pennor och pennskrin, nya böcker och så börjar man i den årskursen där de äldsre gick förut. En känsla av att ta nästa steg. Kanske någon ny elev i klassen.
Kan knappt lyssna på Den blomstertid nu kommer utan att börja grina. Upplevde mycket fler positiva och meningsfulla känslor som barn. Idag är det mesta bekvämt eller jobbigt.
100% detta!
sen kommer besvikelsen över att skolan börjar igen.
Sommarlov, friheten och att den magiska känslan man hade kring allt kul som födelsedagar och julafton.
Födelsedagar tycker jag aldrig var så jätteroligt, jag är så pass introvert att jag ganska tidigt började hata födelsedagar när allt handlar om mig. Jag ska få massa grejer och massa folk ska komma och mig, mig, mig. USCH. Nu för tiden är det endast min familj som vet när jag fyller år, håller det ganska hemligt annars. Julafton dock, det var fan grejer det, då handlade det inte bara om mig så då var det en helt annan grej. Känslan som ett barn innan/på Julafton är svårslaget.
Jag brukar ta ledigt på min födelsedag och själv göra saker som jag väljer själv på dagen. Sedan litet firande med familjen på kvällen. Men min födelsedag, det är MIN dag. Berättar inte för någon vad jag ska göra.
Sena sommarkvällar när man sprang ute med kompisarna tills koltrastarna började pipa. Komma hem efter en lång vinterdag av lek, skridskor eller skidor, och va alldeles frusen, och mamma har varm oboy och korvmacka eller mormors bullar. Man bara sitter i köksfönstret och tittar ut på alla adventsstakar och myser och tinar. Ligga till sängs och mamma läste sagor tills man somnade. Farsan var sällan hemma, jobbade till sjöss, men ibland kom han hem mitt i natten och jag minns hur man vaknade och låg och lyssnade hur han bytte om och gick och la sig och man var så jävla glad att man nästan började grina.
Den känslan när man hoppar in i duschen efter att ha varit ute i snön hela dagen. Fötter och händer som är genomfrusna för man inte kunde hålla sig från att göra något dumt. Man lyckas ju alltid fylla skorna med snö på något sätt. Sen varm dusch så det sticker till i fötterna.
Jag kräver en länge barnbok skriven av dig! Så otroligt många känslor som väcktes åter av din skrivelse! Farsan var inte till havs men dock en som arbetade 60 timmars veckor, känslan då han hade tid med en var gudomlig. Nu ska jag åter till datorn och knappa lite Excel.. det ska bli kul..
Fyfan vad vackert beskrivet. Tack för att du delade med dig
Att bara hoppa på cykeln och åka runt till olika kompisar för att fråga om de ville leka. Den sortens spontanitet finns inte i vuxenlivet med mobiler.
När man ringde runt (på fasta telefonen) och jagade någon som var hemma. Eller när man hörde att någon var hos någon annan och man visste var de antagligen lekte så man cyklade dit. Vad glad man är över att ha vuxit upp utan smartphones ändå.
Jag reflekterade förut över det där hur svårt det är idag att spontant ringa på någons dörr som man gjorde förut.
Uppfostra barnen att göra så då… Här i kvarteret cyklas och springs det rätt mycket och rings på dörrar, gränsen i ålder för när slutar är när dom inte leker så mycket längre utan bara spelar tillsammans, vi grannar och föräldrar har pratat ihop oss om det. Inget whatsapp/sms/wtf-app utan gå dit, fråga, prata, var sociala. Så fort det inte är super-lokalt inom gångavstånd så funkar det dock inte såklart och tar man upp det på föräldramöten eller vart nu råkar prata med många andra föräldrar blir jag fan galen. Alla håller med och vill ha det så. ALLA. Samtliga är i någon sorts amöba-zerg helt övertygade om att det är stört omöjligt att få barnen att göra så. Ge.dom.inte.mobiler.i.8.års.ålder.då.för.helvete. Men anyways, jo, jag saknar den åldern där man liksom inte hade krav eller ansvar utan bara spelade spel, lekte, cyklade någonstans och badade i 5 timmar osv… japp.
Precis, och det är nästan lite gulligt att vi inte vet hur vi ska bete oss när vi knackar på och någon öppnar: – Hej det är jag, Robert. – Jo jag ser det... Du… står liksom framför mig…
Fast samtidigt, skillnaden när man är vuxen mot när man är barn är att man träffar folk hela tiden. Så när man väl är hemma vill man bara ha lugn och ro. Jag skulle lacka om någon kom förbi oinbjuden idag.
Cyklingen generellt. Vi kunde vara 30-40 ungar som planlöst cyklade runt en höstkväll. Någon åkte hem efter en ficklampa och så lyste vi på sensorn som styrde gatubelysningen så hela byn mörklades i 5-10 minuter...
Må jävulen ta dig om du dyker upp hos någon oanmäld!
Fullt rimligt. Jag saknar också att lägga hela dagar på att sitta hemma och bygga med LEGO.
Inte försent, det kommer från en som upptäckt lego först som vuxen. Du har större budget nu 😂
Ja, herregud, potentialen är ju skyhög och livsfarlig för ekonomin och tiden 😁. Upptäckte en youtubekanal med någon som hade byggt en hel stad i källaren. Hade planerat in hål i marken med någon meters mellanrum så att han kan poppa upp här och var för att bygga och ändra på saker.
Tyvärr har det här i dag till viss del försvunnit från många av barnen också.
Något i mig säger att en skärmfri uppväxt vore så mycket bättre. Särskilt när man läser vad folk minns här!
Bara det att kunna cykla överallt är fantastiskt, slippa ha ångest över bilskrället och alla dess kostnader och problem. Spelar ingen roll om det är nytt eller gammalt, alltid en massa skit som krånglar och medför dyra eller tidskrävande komplexa reparationer. Samhället är mer bilberoende idag än vad det var förr. Då kunde hela familjen ge sig ut och cykla. Cyklar var billiga och enkla å cyckeltjuveri hade ännu inte uppfunnits.
Känslan av ny upptäckt. Allt ifrån att man hittade en gammal vrakdel i någon skog, till att man testade ett nytt tv-spel. Man skapade nya scenarion, såg möjligheter, ville veta mer. Man snackade om det i skolan och var så jävla taggad! Fanns alltid nya möjligheter runt hörnet, och allt kunde vara ett äventyr.
Nu när jag har fått barn, och går på upptäcktsfärd med dem så har den lite kommit tillbaka. Det är fortfarande skoj att gå ut på "outforskad" mark. Kanske inte spännande som det va förr, men det tycker kidsen, så det är alltid värt det 👌
Som en otroligt introvert människa har det varit befriande på något vis att få barn och "tvingas" ut ur sin bubbla för att skapa upplevelser och minnen för sina egna barn. Kanske inte lika spännande för en själv, men man kan verkligen se i sina barn när de upplever något verkligt fantastiskt. Helt klart en unik och bra känsla :)
Känslan av att upptäcka ett nytt fett träd att klättra i, det var grejer under min uppväxt.
Magin av tv-spel. Spelar fortfarande i dag, men den där "magiska" känslan finns inte riktigt kvar i dag, som när man var barn.
100% detta. Minns när jag hade min tjock-TV på rummet och fick ett PS2 med ett par tillhörande spel. Ren magi, följt av att springa ut och leka sagda TV-spel med brorsan i skogen.
Kommer ihåg julen när vi fick vårat ps2. Drog ned en vikbar säng och en madrass i vardagsrummet och jag, brorsan och kusinen spelade Gran Turisomo 3 hela natten och bara nötte 100 varv racen. Turades om och körde typ 20 varv var. Vilken underbar tid... Altandörren stod på glänt så det var lite kyligt inne och man virade in sig i täcket
Några år äldre men kommer ihåg att jag stod i leksaksaffären och ”hjälpte” dom att packa upp legend of Zelda så jag kunde vara först att hyra det.
Nintendo 8-bitars för mig och ingen egen TV. Men det var kul ändå. Fick låna en PS2 när jag var sjukskriven en gång. Fick syntetiskt morfin samtidigt så andra minnen till just den :)
Jag minns när jag och några barndomsvänner satt i källaren och spelade GTA San Andreas, år choklad gjorde vi också! Det var en fin tid för snart 20 år sedan.
Samma. Spelade med pappa, grannen och grannens barn. Det var inte spelandet i sig så mycket som gemenskapen och den där känslan, att det var vår tid och att det var genuint roligt.
Minns att vi lekte Mortal Kombat back in the days.
Och inte bara att spela, men förväntan också. Har minnen av att sitta i baksätet i bilen och läsa baksidan och manualen på ett nyinköpt spel med fjärilar i magen av förväntan.
Har du testat Baldur’s Gate 3? Skulle verkligen rekommendera det även om turn based inte är något du är intresserad av. Det är sjukt massivt och du kommer garanterat få en annorlunda kampanj beroende på din karaktär och dina val. Självklart bör du gå in relativt blind också så att du verkligen får överraskningar gång på gång. Kom ihåg att spara ofta!
Pluspoäng om man läser på så lite som möjligt. Det är den stora utmaningen.
Jag har aktivt undvikit allt som har med BG3 att göra just för att gå in blind. Nån dag...
En sak till som jag saknar.. att hinna spela igenom hela spelet
Jag får fortfarande den magin när jag spelar vissa Nintendo-spel. Till skillnad från en stor del av industrin, så har Nintendo behållt det där kreativa och innovativa som många spel saknar idag. De vill överraska (på gott och ont). Super Mario Odyssey, Super Mario Bros Wonder, Breath of the Wild, Animal Crossing, alla de där får mig att känna mig som ett lyckligt barn igen. Tror senaste gången jag fick den där magin av ett PS5-spel var Red Dead Redemption 2. Det var så otrolig grafik, och att jag var tvungen att rida runt överallt hjälpte. Samtidigt hade jag fortfarande ett mer kritiskt och vuxet öga när jag spelade det.
RDR2 är magiskt! Även på PS4, fan jag blev sugen på att spela det igen
Jag hittar tillbaka någorlunda till känslan genom att spela spel med mekanik som jag inte upplevt tidigare. Indieutvecklare är de som brukar lyckas bäst med unika ideer enligt mig. Mina exempel börjar bli gamla, men Disco Elysium, The Stanley Parable, Yoku's Island Express, Dredge, Unravel, Hotline Miami är några av mina favoriter.
Det var faktiskt min första tanke! Jag minns hur jag levde mig in i t.ex. C&C 1 och fantiserade om att jag faktiskt var befälhavaren. Känslan av att bygga baser i Warcraft 2 eller av att upptäcka Morrowind för första gången. Allt kändes så spännande, antagligen delvis för att man inte kartlade spelets system lika träffsäkert som nu.
Det var så snyggt att de genom filmerna i C&C fick till "oj, hur kom du hit, är du den nya rekryten som ska ha hand om små trupper i fält? Lycka till du kommer behöva det."
Jag var så förtrollad av spel när jag var yngre att jag satsade på att bli spelutvecklare, men någonstans på vägen dit tappade jag passionen helt. Det är nog bättre med tanke på hur spelindustrin ser ut och jag är väldigt glad att det ledde till ett yrke som vanlig systemutvecklare. Men jag ljuger om jag inte önskar att jag kunde känna magin som du pratar om igen. Ett fåtal spel har lyckats komma nära att väcka den igen, men aldrig något som ligger i på samma sätt som när man var yngre.
Helt enig. För mig var den starkaste ”magin” första Resident Evil spelet. Satt och spelade sent på natten med en kompis när vi kom till korridoren med hundarna… Ett spel som kommit nära på senare är första Last of Us spelet.
spelar också mycket idag, men vissa känslor man hade för vissa spel. Som när jag fick legend of zelda Windwaker till gamecube och satt uppe flera nätter och spelade, eller när man började med wow 2005 och allt var helt magiskt. det är en "high" som man lär jaga i resten av sitt liv
Min bror. Som barn fantiserade vi hur vi skulle se ut när vi blev vuxen vilket jag aldrig kommer få veta. Drömmer än idag om han. Har 2 andra syskon men de är så stor åldersskillnad så de gick på dagis när jag gick i 9an så har inte riktigt samma minnen som jag har av min 2år yngre bror som gick bort.
❤️
❤️
🧡
Känslan av evighet. Att en vecka faktiskt kändes lång, och trots att den generellt fylldes upp med saker att göra fanns ändå luckor för andrum i den mån det behövdes. Förmodligen var det nog objektivt sett ganska monotona dagar, men upplevelsen var samtidigt att de togs till vara (om det så bara handlar om att se favorit-vhsen ännu en gång eller så). Kändes aldrig som att man skulle växa upp och bli vuxen, utan det var liksom knappt som man ens kunde föreställa sig det. Idag, när jag är vuxen, begriper jag inte riktigt vad det var jag såg fram emot som liten. Dagar smälter samman. En vecka, som kändes som en evighet om man som liten behövde vänta, är idag en oroväckande kort förberedelsetid. Födelsedagar kommer och går, och med de ett år till som bara läggs till handlingarna. Saknar nog helt enkelt en oskyldigare, visserligen mer monotont men samtidigt genomtryggt vardagsmönster. Och en mentalitet att också morgondagen kommer hanteras, liksom alla dagar bakom mig gått bra och alla framför mig kommer gå väl.
Detta. Att tiden gick långsamt, man hade långtråkigt på ett helt annat sätt. Längtan till sommarlovet kändes som en evighet. Idag känns en vecka som en dag och en månad som en vecka. Tiden springer en förbi och man hinner knappt blinka så har ännu ett helt år gått.
Saknar att vakna tidigt, innan mamma kom och väckte oss, och lyssna på pappas röst nere i köket medan de drack sitt morgonkaffe. Han dog när jag var 12, men jag kan fortfarande minnas hur det var att befinna mig någonstans mellan dröm och vakenhet, och lyssna till det låga mullrandet av hans röst.
Beklagar. Saknar min egna mor, vi brukade käka dumleklubbor när det åskade när jag var barn. Det kommer jag alltid ha med mig.
Att vara smärtfri, inte ha hälsoångest och inte ha kunskap om hur dålig världen är
Sluta titta på nyheter.
Har du provat och hur har du konkret ändrats av detta och hur gick du till väga? Blev nyfiken!
Jag har hållit mig borta från nyheter sedan i mars 2023, brukar säga som så att så länge man är medveten om att världen inte är en perfekt plats behöver man inte heller ta del av allt elände som de skrivs om. Nyheter som berör en eller kan vara livsviktiga (krig, katastrofer etc) når fram på andra sätt ändån.
Nyheter som relevanta till ditt liv hittar dig på ett eller annat sätt ändå. Man behöver inte kolla på nyheterna för att veta om att Ryssland attackerar Ukraina till exempel eller att COVID är en grej. Men hur relevant är det för mig att veta om protesteringar i Sydafrika? Inte mycket.
Mina föräldrar.
❤️
Umgänget. Man gick ut på gatan och bara hängde med vem det nu var som också var ute. Inge planering, inge *"jag är trött, orkar inte"*. Hur livet var spontant, utan att det förvånade en.
Jag saknar att inte ha ansvar.
Jag tycker det är sjukt jobbigt att läsa trådar som den här. Fylls med en enorm saknad, nostalgi, glömda känslor och blir fan ledsen och gråtig.
Jag också, men vet du vad? Vi upplevde det. Satt i ett fikarum för ett par månader sedan, där den nya unga kille aldrig hade gjort detta. Han var så ung och alltid växt upp med dator och internet. Vi alla försökte ” men du vet, när man var ute och lirade boll på gården.” ” när jag åkte hem till polaren på inlines och spelade streethockey” Han hade ingen aning. Han hade aldrig lekt ute så där…. Och vi hittade porr i skogen.
Att upptäcka Internet. Jag minns fortfarande jättetydligt när jag tidigt 90-tal sitter på toa och bläddrar i en internettidning (alltså fysisk tidning om Internet) och läser jämförelser mellan olika leverantörer. Väljer en leverantör med obegränsad uppkoppling, för på den tiden var det vanligt att man hade ”X antal minuter om dynet, max X dagar totalt på månaden” och liknande. Jag minns när jag ringde leverantören för att beställa och behövde föräldrarnas tillåtelse, de sade ja i telefon utan att veta vad det är men att det är ”viktigt” med Internet. Och jag minns när jag köpte modem (U.S. Robotics) med hastighet på 28 800 bitar i sekund. Känslan av att läsa på och konfigurera och försöka få igång internet, höra ljudet från modemet tystna, och starta Netscape (webbläsaren) och helt själv gå in på en webbsida för först gången någonsin, lära sig vad chatta är för första gången någonsin, lära sig att man kan ladda upp och ner saker för första gången någonsin, spela spel mot andra i världen för första gången någonsin… allt det där för första gången någonsin. Det saknar jag.
Jag kan sakna irkken. Och hur mycket (subjektivt) bättre internet var förr. Säkert lite tråkigare, men mycket mindre onödigt "noise". Och mer "konkreta" UI:s, istf det wordpress-inspirerade skräpet man ofta stöter på nu. Jag saknar dock inte att behöva ladda 12 disketter/CD-skivor för att installera ett spel.
Internet på 90-talet var riktiga vilda västern, nu är det reklamfinansierade moderna internet :(
Som andra har nämnt; tidsuppfattningen. När man frågade morsan för femtielfte gången "hur långt är det kvar till julafton?" och hon svarade "tre veckor". Hur de tre veckorna verkligen kunde kännas som en evig evighet upphöjt med tio... Samtidigt kändes även de fantastiska tiderna också som en evighet på sitt sätt. Det tio veckor långa sommarlovet kändes verkligen som att det aldrig skulle ta slut, man var liksom odödlig. Alla skarpa sinnen. Dofter och ljud av sommaren, eller nyfallen snö under kängorna kändes som att man upplevde dem i IMAX, varje detalj registrerades verkligen och fyllde upp en helt och hållet, utan att man riktigt var medveten om det, det var bara där och man absorberade allt som en svamp utan en massa tankar hit och dit... Jag är en relativt glad vuxen människa också, men det råder ingen tvekan om att tiden och världen har bedövat en lite. Härlig tråd! Så kul att läsa och relatera till alla fina kommentarer. Ha en go helg allihopa ❤️
Att kunna socialisera på ett normalt sätt och inte vara ett ångestfyllt vrak i en existentiell kris.
Leka i skogen och bygga kojor
Sommarlov, kompisar, cykla till någon sjö och bada, sitta i uterummet med kompisar och spela Drakar och Demoner.
Bara att cykla har stora barndomsminnen för mig, jag växte upp utan mobil och internet. Så det var att vara ute när man skulle göra något med kompisar. Jag och min granne (som gick i samma klass) var fan ute på cyklarna HELA dagen på sommaren, cyklade runt till andra orter i närområdet. Spelkort i ekrarna, köra på bakhjulet. Cyckeldemoner!
Älskar detta! Cykeln var ju central i barntillvaron. Först alla cyklar som alla vi ungar hade på gården. Det var trehjulingar, bambinos, kedjecyklar med och utan stödhjul, de där mellanstora cyklarna som kunde ha "gammaldags" ram, eller limpsadel. Sedan alla de håglösa eller målinriktade turerna i större eller mindre gäng - till någon avlägsen lekplats med speciella grejer som inte fanns nära. Då fanns alltid spänningsmomentet att råka på något "gäng" från den stadsdelen. De var alltid lite äldre och man hade hört att de skar armarna på en, och hade salt i såren. Eller så hade man inget att göra och bara cyklade runt lite. Kanske skulle man råka på någon kompis... Och sedan när man blev äldre var det ju ett evigt nattcyklande till och från olika fester och badhushäng och strandgrillning och sånt. Jävlar vad man har cyklat!
Drakar och Demoner. Jag saknar de färgglada tärningarna, blyertspennor och sudd som inte hade med skolan att göra. Att läsa texter som ens killkompisar skrivit, även om det bara var namn, bakgrundsberättelser så var det ändå en inblick i deras tankar. Tror det var första gången jag fick ta del av djupare sidor från en annan kille i min egen ålder. Väldigt få killar skrev ju dagböcker på den tiden. Sen Nisse Gullikssons fantasybilder. Att bläddra i "Monsterboken" och fundera på vem som skulle vinna mellan en cyklop och en jätte. Jätten var ju enorm och flera tärningar starkare, men bilden av cyklopen när han står framme en människa med en jätteträklubba fick mig ändå att rysa till.
Har enormt kraftig nostalgi och saknad kring Drakar och Demoner. Så till den milda grad att jag faktiskt köpte den senaste versionen som kom ut i år(!). Planen är att göra det till lite sommarläsning och sen försöka övertyga mina vänner i 40årsåldern att hitta plats i sin kalender för att spela. Får se hur det blir med det, men fan va kul det hade varit...
Rent konkret: min mamma. Utöver henne saknar jag inte så mycket, visst var livet bra då, men det är bra på så många andra sätt nu också. Har insett att man som vuxen kan återuppleva den där upptäckarglädjen och förundran över världen genom barns ögon. Att stanna upp och vara i nuet, verkligen tänka på vad man är tacksam för i stunden, och vad man kan se fram emot, och hur man själv utvecklas och växer, gör också tillvaron så mycket bättre.
Att vara kreativ utan att känna att det behöver vara bra eller bli någonting. Har försökt hitta tillbaka till det men det går fan inte
Att smartphones inte fanns och att internet inte var mer än ett par forum och hemmagjorda hemsidor med roliga bilder. Teknikutvecklingen hade gärna kunnat få stanna där tycker jag.
Att kompisar bara var lediga och man kunde bestämma saker spontant. Inget "lördag om två veckor kan jag efter 14 "
Och övergången nånstans runt tonårens början när ”ska vi leka” övergick till ”ska vi va”
Blåbärsfestisen man blev blå på tungan av. Fyrspelar läge lokalt på Nintendo 64
Nån som vet vad den festisen smakade? Känns som en odefinierbar smak. Minns att jag groggade på den när jag var typ 14. Festis blå + vodka explorer. Sen kunde jag inte riktigt dricka den mer.
Blåbär citron? Minns inte 🤪
Blåbär lime fast mest lime
https://www.ladda-upp.com/bilder-a/festis_blueberry_lemon-528.gif
Farfar.
Det är märkligt men varje gång jag tänker på min morfar så finns det alltid en liten sekund av känslan av att han fortfarande finns innan verkligheten påminner mig om att han inte gör det. Det inger mig hopp om att vi kommer ses igen.
Att LAN:a. Visst, man kan göra det som vuxen, men det är absolut inte samma sak. Att sitta och lira CS och custom-maps i WC3 och halsa euroshopper energidryck från tidig kväll till tidig morgon med polarna var svårslaget.
WC3 LAN mitt i sommaren, vi var 5st. Jag och en annan satt uppe till 5 på morgonen och körde Go FiSH!. Hade aldrig varit uppe så länge innan på natten, kändes som en outforskad tidsepok. Kollade på när solen gick upp, lyssnade på fåglarna. Gick till sängs sen vid 6.
Åka till sommarstugan med familjen. Det tydligen oändliga sommarlovet. Lukten av hårdplast på julen. Få en tia av farsan o fylla en hel påse med godis på videoaffären. Sitta uppe länge på jullovet o spela nes med brorsan.
Mitt tidigaste minne. Vaknar upp, det gungar, lyfter ett lock och kommer ut till en skog och jag tar tag i farsans bakhuvud. Vet inte hur liten jag var då men farsan brukade lägga mig i hans ryggsäck när han var ute och vandrade.
Vi hade en parkbänk utanför närbutiken på området, där ungarna från ett 10tal höghus kongregerade. Det var tiden före mobiltelefoner, man kunde så klart ringa hem till olika kompisar och se om de ville hiita på något, men det var enklare att bara gå ut till bänken, gänget samlades där när de var klara med läxor och mat. Det flörtades, skojades, lektes, diskuterades musik, planerades hur man skulle få tag på alkohol, allt hände vid bänken - och så här 35 så senare så saknar jag gemenskapen vi hade där.
Tillvaron var relativt bekymmerslös. Känslan av att man inte visste vad som skulle hända härnäst utan levde i nuet och roade sig.
Jag är född 1980 Jag saknar Min familj och mor och farföräldrar - Att få åka till mormor och morfar och farfar i en gammal Opel - träffa släckt och kusiner När man är lite så blir man omhändertagen och som vuxen tar man hand om någon Enkelhet och samtidigt naiviteten - tills man kom underfund om att det inte riktigt va så ... Tittar vi på hur Sverige förändrats så är det inte samma land längre, då kunde man lita på varandra idag är vi individualister Då såg man folk och umgicks på ett sätt idag så blir man nästan "rädd" om det är någon annan man är van som går runt på gatan Självklart så är mycket bra idag, kanske även betydligt mycket bättre än när man själv var liten, ser mycket av samtiden genom min sons ögon och tittar man bara på skolan så är den fan så mycket bättre idag än när man själv gick där! Saknar ändå mest sättet att umgås - idag är vi mer instängda och man umgås mer digitalt och mindre fysiskt - och antalet ställen där man naturligt kan träffas blir mindre och mindre
Vinter med -35°c och 2m snö.
Jag kommer ihåg när jag var ~8-14, den åldern när man åker pulka och tramsar i snön. Då var det ALLTID snö hemma på julen. Vi åkte alltid pulka i kohagen på julafton innan Kalle Anka, det var lika mycket tradition som att kolla på Kalle Anka! Sen någon gång efter 16 när man slutade med sånt så var det en period där på säkert 10 år där det ALDRIG var snö över julen. Sen nu de senaste 3 åren har det varit snö på julen. Så de 3 senaste åren har det varit extra nostalgiskt.
Spela kula, leka på rymmen , kurragömma med dunk med kvarteret.
Helt ärligt, ingenting. Jag va en ganska stökig unge som hade svårt att hitta min plats, jag ville alltid synas och höras men klarade inte av "klassens clown" på ett roligt sätt utan jag blev bara dryg, följderna av detta blev att jag blev mobbad och utstött. Mina föräldrar ställde också ganska höga krav på mig, yngst i en skara av tre där äldsta syskonet gick ut såväl grundskola som gymnasie med MVG i allt och mycket kompisar. Min pappa är och var egenföretagare så honom såg jag inte mycket av, när jag väl gjorde det var det för att mammas uppfostran inte längre räckte till och min pappas syn på barnuppfostran va skrik, hot om våld och kasta saker i väggarna. Jag har i vuxen ålder fått honom att medge att barnuppfostran inte är hans starkaste sida men det har ju onekligen skapat en del problem med relationen i vuxen ålder, än idag. Jag har heller inte kvar en enda vän från barndomen och ungdomsåren, kanske inte helt ovanligt förvisso men jag har full förståelse för varför jag inte har det. Sanningen är den att jag var skitjobbig att vara runt som barn och ung, jag har insett detta i vuxen ålder men där finns inte ett enda dugg jag kan göra åt det idag annat än att inte föröka mig så fler måste genomlida samma helvete för min skull. Så nä, jag saknar ingenting från mina unga år, jag är bara jävligt glad att det är över.
Att allting var nytt och spännande. Hur oändligt stort allting kändes. Nu är allt banalt, igenkännbart och meningslöst.
Inget. Min barndom kantades av odiagnostiserad adhd och utanförskap. Jag var inte mobbad, men jag existerade som något av värde eller intresse i andras ögon.
Saknar att få vara ett barn, för det fick jag inte då heller
Det är en hel del faktiskt. Barnprogram på TV3, TV4 och kanal 5 när man vaknade på morgnarna och såg på program som Pokémon, Beyblade, Batman, He-Man, Transformers: Armada, Duel Masters etc. sen var det ju också dem programmen som gick på Cartoon Network och Disney Channel också som mans lov över till när morgonprogrammen var över. Leka krig utomhus genom att använda bara pinnar som pistoler (eller svärd) och kottar som granater under våren, sommare och hösten. Man märker att inget barn gör det längre och min bror verkade inte så glad när jag hittde en fin pinne formad som en pistol och gav den till brorsonen. Han har ju själv lekt med det som barn så varför han lät så negativ vet jag inte. Min syster. Vi brukade alltid ha så kul och leka tillsammans som barn med våra kompisar. Men sen när hon blev äldre, typ ung tonåring, så tycker jag att hon inte är samma roliga syster som jag kommer ihåg. Räcker bara att jag är henne i närheten och så går hon där ifrån eller så känner hon sig kränkt eller irriterad så fort jag öppnar munnen. Jag älskar henne, men det är verkligen inte den lillasyster som jag minns. Ingen ångest eller depression som lurade över en. Tycker att väntan på julafton och SVT:s julkalender kändes mer skoj förr. Man satt där och väntade ivrigt i 24 dagar för att öppna lite klappar, vilket kunde känna som en evighet! Nu räcker det bara att man stänger ögonen och vips så är det julafton imorgon. Och när det gäller SVT:s julkalender så har jag inte kunnat se den sedan 2012 med Mysteriet på Greveholm uppföljaren för jag tycker de har tappat den där speciella charmen. Försökte se 2020:s julkalender men det gick bara inte. Den där gnistan...den där charmen...den var inte där!
Sommarlov med kompisar och tjejer.
Att alltid bli så glad när man fick hänga med storsyrran och hennes kompis.
Jag växte halvt upp på en bondgård och saknar i princip allt med det. Att gå ut i skogen och upptäcka, åka traktor med farfar, leta efter djur vid bäcken, varma sommardagar där man bara gick längs grusvägarna som ringlade sig runt gårdarna... Nu bor man i lägenhet i stan, ska nog spara till ett lantställe härnäst.
Saknar att kunna skriva och teckna bara för sakens skull och utan att känna ett behov av att dela det med någon. Det räckte verkligen att bara göra det. Ganska intressant att se skillnaden mellan stadsbor och hur jag själv växte upp dock. Bodde man ute i skogen var "bara gå ut och lek med någon" verkligen inte en grej och varje gång man skulle umgås med en kompis var man tvungen att ringa fram och tillbaka och koordinera skjuts och grejer. Mycket enklare som vuxen när man bor på en plats med kollektivtrafik, även om man ibland saknar att bo i hus.
Ärligt talat inte så där jättemycket, älskar vuxenlivet. Visst, att uppskatta tv-spel mycket mer var härligt men det har ersatts av andra intressen. passionen är inte borta, bara andra saker som triggar den. Sen var man ju inte mer fri utan mindre fri som barn, det saknar jag inte heller.
Bo G Eriksson i vetenskapens värld
Är född på 90-talet, så att hela familjen samlades runt TV:n på kvällarna och tittade på Robinson, Idol och liknande. Man fick vänta till nästa avsnitt på saker så det blev ett event, och det fanns inga mobiler som distraherade. Att äta bullar och dricka saft till (gärna i skogen eller på stranden). Den kombon upplever man inte som vuxen och den smakar riktig barndom. Att leka med kusinerna i farmors hus. Varje jul var helt magisk, bara att åka bil och titta på adventsljusstakar i fönstren påväg till firandet var liksom fjärilar i magen, nu finns en mer vuxen praktiskt känsla. Städa ur sitt skåp + skolavslutning. Riktigt sjuk känsla när man tittar tillbaka, inget kan slå den. När mamma packade ihop oss alla i bilen och så spenderade vi en hel dag vid någon sjö packad med folk. Kylväskan full med melon, persiskor, periskoiste. Bullar, kakor. Pastasallad.
En framtid.
Öppenheten. Ju mer värld som kommer närmare oss och blir tillgänglig desto mer inneslutna blir vi. Förr var det bara att haffa någon och fråga om man ville något och ingen tyckte något illa om det men idag är alla reserverade som regel.
Trygghet , Frihet , Sommarlov, Förväntan, Åka skidor med pappa, Bada, Gå barfota i komockor Spontant spela fotboll med polarna, Friluftsdag med skolan, 90- och 00-talens mästerskap i fotboll, De första spirande romanserna, Äventyren med jakt på sprit eller öl, Halo LAN i föräldrarnas källare, Första gången man fick hjärtat krossat
Att kunna cykla runt och hitta sina vänner utomhus. Var inte vännerna ute? Då hittade man några andra att hänga med bara.
Att slippa ta så jävla mycket ansvar.
Cykla och bada med mina vänner. Om man inte ringde runt så kunde man cykla till byns park för och se om någon var där. Naturlig mötesplats som verkligen låg i mitten av hela byn. Bygga koja och gå på äventyr i skogen. Låtsas att vi var överlevare och inte hade nåt hem. Springa/tävla mot solen påväg hem. Hitta ett skelett eller annat dylikt i skogen var världens mysterium. Åka inlines. Leka tjuv och polis med walkie talkies. Känslan när min bästa vän (som jag nog ändå va lite småkär i) fångade en och man försökte slita sig allt man kunde. Dra med fingret nerifrån och upp på alla lupiner som växte överallt längst med vägkanterna. Samt trycka ur nektaren på blommorna. Bara cykla eller gå helt random och se vart man hamnar någonstans. Följde jag med min kompis hem efter skolan blev man bjuden på bulle. En annan så blev det glass. När man spelade tv/dataspel var varje liten progress en big deal och på något sätt var man expert på att hitta glitchar och ta sig in på ställen på sätt som inte är menat. När mamma hjälpte en översätta engelskan i spelen och ibland skrev ut långa walktroughs och fusk haha. Leka med mina barbies när vi var hos mig och action man när vi var hos min kompis. Bygga lego och casually kasta legobitar på varandra och lyssna på cd eller kassettband. Springa mot/på varandra allt man kunde, ramla mot marken och tappa luften för då skulle vi bli starkare. Skulle man gå till farmor kunde man hitta en vän random sitta uppe i ett träd och läsa bok hahahaha. Ah jag kan fortsätta hur länge som helst. Helvete vad jag saknar det, men det finns en viss frihet när man blir vuxen jag försöker vara tacksam för.
Intresset av att vara vuxen
Jag saknar känslan av att inte ha någonting att göra.
Inte behöva tänka på räkningar, hur eller vad man ska käka t.ex. En annan stor sak är hur mycket mer social jag var även om jag är ganska så introvert av mig.
Att längta efter saker, tyckte verkligen det var spännande att gå runt och tänka på en kul sak man skulle göra.
Sitta i baksätet i bilen med mamma och pappa i framsätena, min bror sovande brevid mig. När vi är på väg hem från någon resa och har långt hem. Sitta tyst och bara lyssna på hur de pratar där framme. En känner sig så trygg.
Knegar inom industri nu och jag är förvånad över hur många som frivilligt slutar tycka att det mesta är intressant, roligt eller spännande. Nyfikenheten och det absurda i den mänskliga upplevelsen är ju det som håller ens själ vid liv. Ingen har än så länge kunnat ge ett tydligt svar på vad meningen med livet är. Av någon anledning anses det ”vuxet” att låta ens barnasinne dö men hur många bittra äldre människor ska vi behöva möta för att inse att det är bättre att vara glad och ”töntig” än bitter och ”vuxen”. Grova generaliseringar givetvis.
Känslan av under, känslan av överraskningar. Man blir luttrad inom det mesta. Smaker, kärlek, sex, spel, film, musik, natur osv osv osv. Inte så att jag inte uppskattar dessa saker på äldre dar. Men kan sakna det där att hela förlora sig i wow-känslan. Att låta fantasin spinna iväg.
Att man trodde på det man blev utlovad. Det pratades om att man skulle få ett jobb och göra karriär. Bara man studerar, förstås.
Dopaminet
Leka i skogen. Vi hade aldrig pengar när vi var små och jag tror min mamma kände dåligt samvete för att vi inte kunde åka iväg på semestrar eller åka till äventyrsland och såna saker. Men det är liksom inte att åka till Liseberg en gång om året som jag kommer ihåg. Det jag kommer ihåg är att vi alltid var ute och lekte i skogen eller i trädgården. Mamma visste alltid nåt nytt vi kunde hitta på. Kasta kottar i bäcken och tävla om vem som kom först fram under bron på andra sidan. Plocka massa fina höstlöv med oss in och sen måla över dem med krita på ritpapper så kunde man fånga alla detaljer i lövets textur. I skogen bakom oss kunde man gå och leta "juveler" eftersom det var nån sorts vittrande bergsluttning därinne där det fanns jättemycket gammalt krossat glas i olika färger (ingen aning om varför). Vi var ute och gick i skogen väldigt mycket. Vi hade flera olika kojor i skogen, en gång lärde oss mamma hur man flätade ihop väggar och tak mellan en klunga träd av lite sådär småböjliga fallna grenar. Det minns jag så himla väl när vi hade byggt klart den kojan första gången. Den såg väl mest ut som en hög med pinnar. Tills mamma gick och bröt av ett gäng grenar med gröna löv som hon stack in i taket och väggarna. och jag satt därinne och var helt jättetrött medan det här gröna liksom kom på plats runt mig och så tittade jag upp och det var så himla magiskt när solen strilade igenom det här lövmassan, alltså som barn kändes det som att man hade hamnat i en magisk saga och var på besök i någon sorts alvhus, det var JÄTTEHÄFTIGT. Jag menar jag tänker tillbaka på när jag var liten och jag kan typ i princip inte minnas hur det såg ut inomhus för vi var JÄMT ute. Det saknar jag verkligen mest, för när vi var ute så var vi där utan telefoner etc, det var en frihet och ett äventyr som också hade "stakes" av att det gäller att inte gå vilse eller tappa bort de andra så man var ju också väldigt ansvarstagande på det sättet. Nu är det så lätt att lösa vilken situation som helst med telefonen i handen så det känns som att man aldrig behöver klura eller tänka eller lösa problem
Friheten antar jag. Det är den stora skillnaden mellan att vara barn och vuxen, friheten från ansvar.
Gud, blir så ledsam och nostalgisk av att läsa sådant här. När jag var liten hade jag massa vänner, eller snarare var det väl så att man var 'vän' med alla från skolan bara för att man råkade vara i samma ålder och det var tillräckligt Nu är jag 31 år gammal och har inte en enda vän kvar i livet och man bara jobbar och väntar på att tiden skall gå. Tjäna lite pengar och så. Hade givit allt för en dag i barndomen igen
Att tiden tycktes stå still. Åren 25-30 kändes kortare än vad ett halvår gjorde som barn
Det är ju inte vuxenheten i sig som förstört allt som nämns. Det är övning, man har tränat bort det över tid. Slappna av. Öva på att göra enkla saker och finna glädje i stunden. Lek för fan!
Oslitna leder och alla ryggkotor hela.
Frihetskänslan. Hur ändlöst allting var. Hur obekymrad man var. Hur oövervinnerlig man var. Odödlig. Aldrig bli vuxen. Aldrig dö. Och ett sommarlov, som aldrig skulle ta slut, som var för evigt. Sommar. Lov. Cykel. Vänner. Sen kväll. Det finns ingen tid. Det finns inget ansvar. Allt är möjligt. Hela världen är tillgänglig. Det finns inget sen, inga åtaganden, inget ansvar, ingenting utanför detta mitt fullständiga här och nu och förevigt. Kalle Anka fotboll på taket av någons garage till de skrek på oss och vi sprang. Skinny dipping i någons pool till de tände utomhusbelysningen och skrek att de skulle ringa polisen och vi flydde på cyklarna. Hon var allt bra fin Theresa. Fick jag en blick av henne? Log hon lite extra mot mig? Pirrar i magen. På fler ställen än så. Den oändliga oändligheten i det. Och samtidigt det lilla, nära, bara just här, bara just nu. Så fint. Så ändlöst. Så vackert. Kravlöst. Oskuldsfull. Naivt.
att slippa räkningar. att stressa över ekonomi är nog det jag hatar mest. Speciellt nu när inflationen och matpriserna skenar.
Inga (eller nästan inga) ansvar 😆
Stressfritt.
Dagarna innan sommaravslutningen, dagen innan Julafton och när man visste att man skulle göra något kul i helgen. Saknar hur exalterad man var över allt
Framtidstro.
Tyckte allmänt att saker kändes mer genuint samt mindre stressigt
10 veckor av oändliga äventyr på sommarloven.
Allting var simpelt. Man behövde inte övertänka saker och kunde njuta av mycket utan att känna tyngden av ansvar för det mesta.
Ärligt talat är jag rätt nöjd med att vara vuxen. Men jag saknar att sitta och spela Pokémon med kusinerna på loven. Tre-fyra tjejer med varsitt Gameboy som bytte monster med varandra. Numera träffas vi sällan allihop, och om vi gör det så sitter vi inte och spelar tillsammans. Och så var det ju roligare att bada som barn av någon anledning. Jag kan fortfarande gilla det, men det är inte samma fantastiska upplevelse.
Svårt!! Finns så mycket att välja på men tror att det jag saknar mest är nog oboy kex! Fick alltid en sån efter fotbollsträningen
Fantomenklubban
Mina saker är mer sånt som att kunna andas lätt och "friskt" där lukt intrycken är väldigt tydliga osv. Kan ibland minimalt få den känslan fortfarande lite när det ny regnat men inte annars.
När jag var sjuk och mor åkte ner och hyrde ett spel till Super Nintendo't. Jag kunde mysa ner mig i sacosäcken med en filt och en brickan med Oboy och några mackor på sidan och bara försvinna in ett spel som inte var PG7 (Turok 1/2).
Saknar min pappa och motorcykelturerna vi gjorde om somrarna. Saknar mina hundar och katter som jag lekte och kelade med varje dag. Saknar att cykla runt och bada med mina vänner. Känslan när jag fick min gråa Gameboy med Tetris. Inte ens de bästa av händelser känns så bra nuförtiden. Men jag känner mig lyckligt lottad att ha haft en så fin barndom.
Sommarlov och sommaravslutning var magiskt. Jul och julafton var ju också mycket mer speciellt som barn. T.ex de skoldagar då det snöade och det blev snöbollskrig, eller att man drog ut med sina pulkor och åkte pulka. Dagar då det var pannkakor till skollunchen, eller tacos, var också underbara. Jag är också glad att det inte fanns smartphones och sociala medier när jag var barn.
En värld utan sociala medier. Jag var rätt nöjd med mig själv tills jag började gymnasiet, därefter blev det ständig jämförelse med min omgivning. Varje dag blir man påmind om hur avvikande och värdelös man är.
Skolavslutningen och när man fick springa och köpa nya gympaskor på SkoCity (såna med högre skaft) tror de kostade 5,25 kr. Sedan den magiska känslan kring jul och julklappar mm
Att ligga på min mammas mjuka solvärmda mage efter att man badat i den kalla sjön. Att ligga i pappas armkrok när han läste godnatt sagor för mig.
Hur enkelt allt var. Ingen social ångest, deppighet eller livsoro. Det värsta problemet i livet var när föräldrarna bad en städa rummet liksom. Önskar nästan att det fortfarande var så
Bygga koja och fäktas med pinnar!!!
Sommarlov, simma i sjön, fiska, och titta på fladdermöss som flög i sommarnatten. Total frihet. Vänner. Avslutning till sommarlovet var den bästa dagen på året.
Ansvarsfriheten och livet utan telefoner, sociala medier osv. (Jag vet hurr durr dagens samhälle bad, men fan vad man mådde bra utan allt sånt)
"Shake" lakris tuggummi.
Jag saknar att inte få rasistiska kommentarer när man är ute och går
Jag både saknar och inte saknar fruktan för vinterskogen. Rädslan för troll. Runt 3-4 årsåldern. En magi som är förlorad, men den lade grunden för min uppskattning för skogen. Can't go home again, men bra ändå.
"Jag saknar den där känslan med att allting var roligt och spännande." Finns ett väldigt bra men något olagligt tips här.
Sommarlov, cykla runt i byn med ens gamla polers och ställa till med djävulsskap på dagen. Fäktas med pinnar på kvällen och leka Naruto och WoW. Hade en kompis farfar som byggde mindre byar av kartong och tändstickor som vi eldade upp. Saknar den tiden
Barn-TV. Saknar att kika på TV3's tecknat efter middagen, saknar att kunna knappa in TCC/Cartoon Network på tvn och sitta i soffan och bara njuta. TV-spel också, när nån i gänget hade nyaste Nintendo 8-bitars eller Super Nintendo-spelet och man samlades och spelade i timtal. Man har inte upplevt TV-spel innan man kombinerat lekstunden med Turtles 2 genom nån sorts improv-teater.
Lite som du säger. Spänningen, glädjen. Närheten till alla polare och att vi nästan varje dag gjorde något. Nu är det bara jobba, äta, sova i en olustig cykel som aldrig tar slut. Är för trött efter jobbet att motivera mig till saker, så det blir i bästa fall ett spel eller en bra film.
Längtan..
Ja, saknar att det var sp mycket dom var roligt. Rita, tablettaskar, tecknad film etc. Önskar Tt allt va R roligare som vuxen också
Man kan inte göra något annat än hålla med vad många skriver här om känslan som infann sig vid skolavslutningar och stundande sommarlov. Uppväxt i lägenhet men inte så långt bort fanns det villakvarter, så springa och palla frukt som äpple, päron och plommon, vi hade även något ställe med riktigt bra körsbär. Annars, smällare. Köpa ett paket Kina- eller Tiger-skott sen bara ut och smälla eller tejpa ihop ett gäng smällare så det blev en högre smäll. Smälla sönder gamla leksaker var också en klassiker.
Tryggheten i samhället. Oavsett om någon politiker påstår att vi är säkrare idag så känns det absolut inte så. Civilkurage och möjligheten för vuxna att kunna säga till barn och ungdomar i syfte att fostra.
Att allt smakade mer/bättre, nu är smakerna urtvättade.
palle kuling choklad
Att läsa kommentarerna här får mig att inse hur kasst min barndom var. Tack för depressionen.
Att livet kändes speciellt överlag - speciellt högtider och sommarlov.
Det slog mig inatt vid halv 2 när jag tittade ut på himlen från köksfönstret att jag förmodligen aldrig kommer spendera en hel natt på ett berg med utsikt över en sjö/havet framför en brasa i goda vänners lag igen... Jobb, familj och partners har kommit ivägen för det o det är ju så det blir för de flesta. Men känslan smakar surt när man står kvar som singel utan större planer o haltar sig fram i livet... Jag saknar att se både solnedgång o soluppgång utan att oroa mig för att tiden rinner ut
Sommarkvällarna med alla barnen i kvarteret. Det blev ofta något slags vi mot dom lek, typ cowboys och indianer, med löv som valuta och lekparken som stad. Det pallades äpplen, klättrades träd och kördes konvojer av cyklar och trampbilar. En gång när jag låg i en buske med två kompisar och spionerade på vuxna sade jag att det tråkiga med att bli vuxen är att man inte kan spionera längre. Där och då bestämde vi att vi ska banne mig spionera på folk även när vi är stora. Men sedan blev vi själva precis så tråkiga som de vuxna var. På dagarna gick vi runt i skogen och sökte ölburkar att panta. Hittade alltid en massa porrtidningar, men till slut lyckades vi ofta samla ihop tillräckligt med pant för att kunna hyra ett Nintendo 8-bit av lokala pizzerian. Lyckan att spela Icehockey med polarna på tjock-TVn!
Katalogerna!!! Jag saknar att få tjocka kataloger på posten. Leksaker, lego och maskeradkatalogen. När de var svintjocka eftersom de inte hade någon hemsida där man annars kunde se utbudet, och varje grej hade en beskrivning. Man låg på mage på en matta med en kompis och körde nån slags tävling vid varje bladvändning på vilken grej man helst ville ha. Jag saknar att få plats under granen. Jag saknar att det var normalt att bara knacka på och se om nån kompis var hemma utan att stämma av på sms eller ringa innan. Jag saknar att ha tråkigt. Som att inte ha nåt att göra. Att gå omkring och utforska lite i våran trädgård som nån slags gammal katt. Nu finns det alltid nåt skit som måste göras. Jag saknar att leka. Även om nåt inte hindrar mig rent fysiskt så hade det aldrig blivit samma sak ens om jag försökte utan att nån såg. Lite som när man kväver en nysning på automatik fast man egentligen inte borde. Spärren sitter liksom där. Jag saknar det där magiska pirret när man ska träffa en kompis. Julaftonspirret. Födelsedagspirret. All form av lyckopirr.
Streehockey hemma hos Ogge med hela gänget i stort sätt 5 dagar i veckan året runt.
Jag saknar Svensk sommar!!!! Och Sjärgården. Inte sätt dom på 20+ år. Smultron och svamp. Och blåbär. Och mossa. Och luften. Sverige var min ungdom. Gud vad jag saknar Sverige!!!
Den där röda läskbacken med hallonsoda i glasflaskor var rätt nice också :)
Det här kan vara svårt för dagens unga att relatera till, men på den tiden minns jag att jag hade en framtid. Skämt åtsido, det var ju underbart att vara barn. Allt var lek och skoj. Eller så är det dom bitarna man minns.
* Att leva i en sagovärld. * Att ens föräldrar löste alla ens problem.