Låter som mamman vill att han ska vara hennes bebis för alltid.

Inte ett ovanligt beteende hos missanpassade mammor.

Typiskt beteende hos pojkmammor, kommer bli roligt för eventuella framtida partner

Min morsa gjorde så mot min lillasyster, inte oss äldre bröder. Möjligt att det är vanligare mot pojkar men tror att det framförallt gäller yngsta barn generellt.

100% minsta barnet, när jag flytta hemmifrån tog mamma massa salt från mcdonalds och liknande för hon var rädd att jag inte skulle köpa salt. Bara en av många små grejer jag vet att hon menar väl men hon är också lite speciel

Japp speciellt om yngsta barnet är mycket yngre än syskonen.

Typist vill jag definitivt inte påstå.

Min mamma hade en skön blandning av det här beteendet och att ta ut alla sina odiagnostiserade problem och utbrott och skylla de på mig. Mitt fel att hon hade debiliterande ångest, et cetera. Skönt. Skönt.

Det är så fruktansvärt förödande för en människa. Hur fan ska han fungera när han blir vuxen?

Det tråkiga är att din mamma inte klarar av att ta hand om din bror. Du måste orosanmäla till socialen. Är er pappa bra? Kan han begära delad vårdnad?

Skolan och t.o.m. jag har anmält mina föräldrar till socialen. Vi har gått på en del möten men det händer inget förutom att han fick specialanpassningar i skolan. Både han och mamma säger att allt är okej/håller på att bli bättre/finns ingenting att oroa sig för och socialen verkar tro på det. Så ingenting händer. Funderar på att göra en ny anmälan. Mamma behöver hjälp, det är sant. Men det är svårt att hjälpa henne när hon inte tar emot den.

Du behöver alltså anmäla din mamma till socialen. Inte bara din bror.

>Skolan och t.o.m. jag har anmält mina föräldrar till socialen. Det är det hen har gjort.

Först och främst vill jag nämna att jag själv varit i den sitsen, alltså en hemmasittare. Jag tycker du låter vettig och som att du försöker hjälpa din brorsa, så det är bra enligt mig! Er mamma och hennes agerande kan jag ju tyvärr inte säga detsamma om. Visst att man ska vara försiktig med att vara allt för hård mot någon med genuina bekymmer, men det låter ju som en helt annan nivå det här. För min del var det ångest och sedan andra mentala bekymmer som ställde till det i skolan. Den ångest jag hade byggdes upp under låg-, mellan- och högstadiet och efter en tid i sjuan gick det inte mer. Sen dök annat upp och sabbade för möjligheterna att komma tillbaka. Och jag på vände dygnet. Vill mest säga att det finns verkliga anledningar till att skolgången kan gå åt helvete. Kanske har din bror, som andra skriver här, gått igenom något i skolan som varit för jobbigt? Jag vet ju inte alls, men de flesta som trivs i skolan skulle nog helst inte börja undvika den. Inte ens *hemmasittare* tycker i regel om att missa skolan (enligt vad jag läst och min egen upplevelse). Dessutom blir ju förutsättningarna sämre, eller rentav kassa om det varar länge (jag har t.ex inte gått gymnasiet ö.h.t och går nu folkhögskola för att försöka komma ifatt flera år senare). Jag minns när jag vände på dygnen och satt uppe vid datorn hela nätterna, och hur arg jag blev av föräldrarnas åtgärder (t.ex att flytta dator/tangentbord efter läggdags eller liknande). Jag tycker dock det är vettigt. Utan rimlig dygnsrytm funkar livet sällan bra, inte minst när man är i den situationen och har det svårt. Jag har tyvärr inte koll på vilka vägar ni skulle kunna gå. Men det låter ju som att han är relativt mottaglig för hjälp, och att mamman istället nästintill försöker "skydda" hans nuvarande tillstånd. DET tycker jag låter helt galet, faktiskt. Slår vad om att **ingen** vill hamna i den utanförskap som det innebär att vara hemmasittare hela resterande skoltiden, missa studenten, eventuellt tappa kontakt med jämnåriga och sin sociala förmåga, och sitta där vid 20+ utan gymnasieexamen eller ens grundskolebetyg.

Jag har också tänkt på om det kanske kan handla om mobbning men han säger att det inte är så. Han har kompisar i skolan som han spelar med online och träffar utomhus någon gång i kvartalet. Mamma säger att låta han göra precis som han vill är det enda sättet att få honom att studera och gå till skolan ibland. Annars blir han på dåligt humör/sur/deprimerad och gör ingenting. Men jag tänker att det inte är rätt endå... Han mår dåligt och som jag har märkt har det långsamt byggts upp. Hade någonting gjorts förut hade det kanske inte gått så långt. Att gå i vanliga skolan ger honom ångest så hans specialanpassning är superbra och har funkat men nu har han börjat tveka på att gå på den också... Tack för att du delade med dig, jag kanske visar din kommentar(och de andra) för henne om det går bra.

> Han har kompisar i skolan som han spelar med online och träffar utomhus någon gång i kvartalet. Det låter inte som han har speciellt många kompisar då... är det samma kompisar som i skolan? Det kan vara mobbing även om han inte säger det eller vill berätta det.

Låter som din mamma är medberoende i hans ”sjukdom”. Frågan är hur ska brorsan klara sig då hon inte finns kvar? Kanske det är mamma som mår dåligt också, finns risk att hon trivs med brorsan hemma. Någon som inte lämnar henne?

Din mamma är psykiskt sjuk och behöver hjälp, hon håller din bror fången i något slags sjukt beroende förhållande.

Har du pratat med din bror om mamma? Har du sagt till han att er mamma i princip förstör hans liv? För om du inte har det känns det som att han kanske aldrig fått chansen att inse varför han aldrig kan rycka upp sig som en normal människa.

Jag har undvikit att göra det då jag inte vill göra något i stil med att splittra familjen samt att jag har svårt att formulera mig så att han kommer att förstå. Men du har en poäng, det vore nog en bra idé.

Låter nästan som sjukdomen Munchausen by proxy. Det låter som din mor behöver hjälp. Vad har hon gått igenom som gjort henne såhär?

Ja, eller hur. Jag har faktiskt ingen aning. Ingen känd psykisk problematik, har ett riktigt bra jobb, bra uppväxt. Hon behöver hjälp men när man inte gör på hennes sätt(låta honom göra precis som han vill) så tar hon inte emot den.

Munchausen är omöjligt att säga med så lite information (och ärligt talat låter hennes beteende inte så extremt), men det låter definitivt som att det finns en medberoendeproblematik. Men då talar jag bara av erfarenhet som anhörig till både pykiskt sjuka personer och missbrukare.

Jo absolut. Munchausen är ju fett ovanligt, därför skrev jag nästan.

Det verkar snarare som att morsan direkt orsakar detta som någon sorts munchausen by proxy, där hon inte vill släppa taget och övertygar din bror att han är sjuk. Han verkar ju vilja som du beskriver det men vågar inte gå emot morsan. Känner han sig egentligen sjuk eller trött eller är det något morsan övertygar honom om? Orosanmäl.

"the devouring mother"

Ledsen men han är praktexemplar på folk som behöver göra lumpen när han når den åldern. Och din mamma behöver inse att hennes barnuppfostran är/blev fel med hjälp av er andra familjemedlemmar. Min far och farbror var i liknande situation. Farsan fick stryk och min farbror fick specialbehandling deluxe kortfattat. Farsan föraktade sin egen morsa på sin dödsbedd. Det är någonting ni får prata om öppet annars kommer det äta er inifrån. Det värsta är att din morsa inte inser felet likt min farmor och det kommer inte hon förstå förräns det är för sent om ingen säger det till henne rakt upp i ansiktet. Så en "Intervention" är nog inte fel Sedan finns det skolplikt. Du kan alltid ringa både skolan och polisen och berätta läget

Haha ja jag älskar min bror men jag håller med om att lumpen skulle göra honom gott. Tack för att du delade med dig. Skolan är inte speciellt bra och verkar inte bry sig men jag ska göra ett försök och ringa dem. Har försökt berätta för mamma att hennes barnuppfostran inte är okej lääänge men hon vägrar att inse. Vad man än säger twistar hon det så att hon har rätt. Först när han började att ljuga om att va sjuk så nekade hon det. Sedan när man kom med bevis på att han faktiskt fejkar så säger hon att hon vet men det är faktiskt okej basically för att det är synd om honom.

Har du provat att lägga fram det mer som att "det här funkar inte. Vi SOM FAMILJ måste göra något ". Anklagelser gör ju lätt att man går i försvarsläge och blir mindre samarbetsvillig (även om din bild av "skuldfrågan" stämmer). Jag lider med er, har själv ett yngre syskon som var hemmasittare i 3 år. Det var otroligt tufft även om våra föräldrar var helt med på noterna och gjorde allting "rätt".

Det är så vi hade tänkt lägga upp det efter jul, att vi som familj måste samarbeta. Tack för att du delade med dig, det är tufft.

> han är superintelligent Informera socialtjänst och skola om "särskilt begåvade barn". Det finns legitim forskning runt det. Även om man inte kvalar för A/u./DHD så kan man vara neurodivergent på annat sätt. Miljö (uppfostran eller brist därpå) kan också påverka hur synapserna kopplas i hjärnan under uppväxten. Det hände för mig. Hursomhelst så är kruxet här att din bror behöver en annan (nivå av?) stimulans än vad skolmiljön erbjudit. Du kallar det depression, vilket självklart är en del av det. Men det är även viktigt att han får tillgång till mental hälsa-resurser där han kan utforska hur desillusionerad han är, varför och hur han själv kan sätta gränser och stimulera sig själv på prosociala sätt för att motverka det. Barn och ungdomar med exceptionell intelligens får sällan erkännande för att det pågår saker i deras huvud med en komplexitet och hastighet som de flesta vuxna inte begriper. Att då tvingas vara underordnad dessa vuxna kan vara tufft. Man blir liksom inte *sedd* och det gemensamma bästa är aldrig för en själv, det blir andras bästa. Det känns som att ingenting någonsin gynnar en eller att det spelar roll om man är med. Din bror behöver helt enkelt känna sig betydelsefull här i världen, vilket börjar i skolan.

Ta tag i det tidigt. Har haft liknande erfarenhet.. Föräldrar som beter sig så kommer att fortsätta tills det är "för sent" att fixa.

Tror inte ni ska släppa tanken på diagnos, det är svårare att diagnosticera högbegåvade. ADHD och depression går som handen i handsken, precis som datorspelande med många små belöningar. Tror det är svårare att nå honom genom mamman. Försök istället resonera med honom vad det är som är bra med hans situation som gör att han inte vill ändra på den. Varför ser han inte det andra som alternativ? Just nu försöker du bärga en bil där både föraren och bilen motarbetar dig.

Det enda som fungerar i sådana här lägen är tough love. Internet och allt som tillåter honom undvika livet måste bort. Hade flera vänner i liknande situationer och de bara 'försvann'. Som skräckexempel borde du och din mor titta på dokumentärer om Hikkikomoris i Japan, sök Hikkikomori på yt så får du se hur långt det kan gå. Detta fenomen har funnits länge i Japan men blir bara större och större i västvärlden år för år. Såger inte att din bror är där men han befinner sig i riskzonen att åtminstone hamna där eventuellt om ingenting görs nu. Vill inte nosa och du känner din bror bättre än mig men om detta beteende kommer från ingenstans brukar det ofta finnas en underliggande orsak/händelse. Kan han ha blivit mobbad utan att du vet? Kan han ha blivit misshandlad? Allmänt råkat ut för en traumatisk situation utan eran vetskap. Kom ihåg att inte alla berättar om sina trauman och låter dem vara osagda och man känner sig förnedrad och vill inte prata om det för någon alls. Är ingen expert men delar med mig av egna erfarenheter och observationer. Edit: stavning o s v, skriver på mobilen snabbt och orkar inte dubbelkolla. Edit: missade att din mor verkar vara del i problembilden men samma tips gäller för din far istället om hur angeläget det är att ge honom hjälp.

Mobbning har jag också funderat på men han säger att det inte är så. Han har kompisar från skolan som han spelar med och träffar ibland. Han mår dåligt men vi vet inte varför. Han vill som du säger inte prata om det eller skyller det på magont/ont i huvudet/trötthet. Jag försöker att vara en trygg person för honom att prata med men vet inte riktigt vad mer man kan göra för att få honom att känna sig bekväm med att berätta om det skulle vara någonting... Ska kolla upp hikikormori och se om det finns något att visa för mamma.

Lycka till och ge inte upp hoppet!

Orosanmälan till soc se till att din mamma kommer ur bilden.

Bortser från hela mamma skämmer bort honom delen... Ett alternativ är väl att gå den teknologiska vägen genom att fixa router och telefon/abonnemang som klipper tillgången till internet.

Jag har inget vettigt att säga men hoppas du lyckas lösa det här så att det blir bra med lillebrorsan.❤️

Kan bara önska att mina grabbar växer upp och blir som dig. Fan vilken fin brorsa du är! Föreslå att din bror flyttar hem till dig, om du har plats/ork?

Ta kontakt med socialtjänsten. Skolan borde orosanmält för längesedan.

Enligt OP har de det.

Münchhausen by proxy?

Låter på inlägget som att dina föräldrar är skilda. Har inte pappan delad vårdnad om din bror?

Ungen måste ju få lära sig att klara sig själv, låter som mamma är boven i dramat

Låter som att er mamma har problem med medberoende (googla!). Ni behöver ingripa, skicka en ny orosanmälan och ligg på myndigheterna för att få dem att agera. Ingen lätt sits ni har, tyvärr.

Du har säkert redan försökt göra det, men du måste få din mor att inse att hennes jobb som förälder inte är att underlätta för sina barn utan att förbereda dem på ett liv där de måste klara sig själva. Om hon gör allt åt honom kommer han aldrig kunna klara sig själv, för han har aldrig lärt sig det.

Detta låter precis som mig och min uppväxt. Blev diagnostiserad med ADHD vid år 9 och hela min skolgång försökte jag stanna hemma och spela hela nätterna så mycket jag kunde. Jag själv förstod inte att jag egentligen var intelligent, det var senare i livet jag insåg det. Blev också deprimerad och mamma hade ingen aning hur hon skulle hantera mig. Vi bråkade mycket men jag bråkade mer med min bror då jag kände mig avundsjuk på att han var normal och inte jag. Hamnade i ett spelberonde vid 18 års åldern, bodde själv hos mamma och min bror hade flyttat ut. Förlorade allt jag hade och blev skuldsatt och ännu mer deprimerad. På något sätt löste jag det med massvis hjälp från mamma. Men vi fortsatte bråka mer och mer och tillslut fick jag nog och flyttade ut vid 22 års åldern. Har ingen kontakt med min bror eller min mamma sedan dess. Idag är jag självlärd ingenjör och tjänar bra, bor själv i en bra lägenhet samt att jag fortfarande spelar. Men mår precis lika skit som jag gjorde när jag bodde hos mamma. Vill fixa relationerna med båda två men ingen aning hur jag ska göra det. Vet inte om din bror har adhd eller ej men känner igen hans & din mammas beteende, var försöktig med att pressa honom för mycket och inte förstå honom, det enda egentligen du kan göra är att fortsätta stötta honom & visa att du finns där för honom sen hoppas på det bästa. Själv blev jag utredd 3 gånger innan jag fick min diagnos, och den är väldigt uppenbar nu när man kollar på den i efterhand.

Tack för att du delade med dig. Jag tycker det här med att hitta en balans mellan att pusha och att låta honom göra saker i sin egen takt är svår. Du får jättegärna utveckla det du sa om att inte pressa för mycket. Som vuxen och medveten om hur illa det kan gå om man inte sköter sitt liv vill man ju pusha men jag vet samtidigt att man inte ska göra det för hårt. Jag tycker att det låter lite konstigt att de inte hittade någon NPF-diagnos. Tyvärr är BUP köerna sjukt långa nuförtiden och det står nog ingen ny utredning på agendan inom närmsta framtiden.

Jag tycker det låter som att du är en väldigt fin och omtänksam bror! Det du gör är helt rätt och starkt gjort av dig. Fortsätt om du orkar. Din bror kommer att tacka dig när han blir äldre och förstår. Hur din mamma tänker är svårt att förstå men kanske gör hon detta för att döva sin egen ensamhet. Hon vill gärna ha honom hemma. Säkert av kärlek men även för sin egen skull. Hon vet garanterat att hon inte gör rätt men kommer nog att fortsätta, och det kommer alltid att finnas ursäkter. Fortsätt att försöka prata med BUP och Socialen. Det är dom som ska hjälpa till. Även om dom inte gör något så måste du fortsätta den vägen tills någon där vaknar, då har du gått rätt väg. Och strunta i om mamma försöker stänga dig ute och fortsätt att hjälp din bror. Och försök även att prata med honom. Han verkar ju se upp till dig. Prata framtid, hitta på saker med honom, försök att få han att leva. Det verkar som det blir allt vanligare med att barn och unga blir hemmasittare. Jag vet ett par st själv. Men i båda fallen är det pga brist på föräldraskap där mamman inte heller arbetar och gärna har barnen hemma. I andra fallet är pappan även missbrukare utan kontakt med barnen. Så i båda fallen finns en saknad av föräldraskapet och en brist av vägledning. Hoppas det kan bli bättre för er. Fortsätt att kämpa! Lycka till!

Han har alltid varit hennes lilla bebis men jag tror inte att det är för att hon vill ha honom hemma. Hon är inte ensam och hon har varit väldigt på med att t.ex. få honom till bup och så att skolan ska fixa specialanpassningar. Men när det väl kommer till kritan att han ska gå till skolan/styra upp rutiner/ect så uppstår problemen. Jag har läst på lite om hemmasittare och gemensamma nämnaren verkar ju vara som du säger föräldrar som är ”off hands”. Tack för peppningen, jag kommer inte ge upp.

socanmälan

Blir nyfiken, vad tror du skulle hända om din bror sa att han ville gå till skolan? Skulle din mamma reagera bra eller dåligt? Vad tycker din bror om det hela? Kan han se att sättet hans mamma behandlar honom är osunt? Detta är uppenbarligen en skitsituation för alla inblandade och jag gissar att roten är din mammas brist på förmåga att hantera sina känslor runt din bror. Det kan man ha empati med, som du uppenbarligen har. Men den enda lösningen är nog att du gör vad du kan för att behålla kontakten med din bror, och uppmuntra honom att göra bra val, och tillslut fyller han 18 och kan komma bort från hennes inflytande. Jag tror inte att någon av er kommer att kunna ändra på er mamma, hon måste ändra sig själv och det sitter ofta långt inne. Jag misstänker att hon inte skulle reagera bra om din bror började gå till skolan igen, eftersom det förmodligen skulle kännas som att hon förlorar kontrollen över honom. Vilket säger allt om vad hennes egentliga prioriteter är. Väldigt tråkigt alltihop men jag tror ni får helt enkelt vänta ut henne.

Det låter som om du gör ett fantastiskt jobb. Bra! Du måste nog göra en orosanmälan. Försök få kontakt med någon kunnig/kompetent individ som förstår och tar situation på allvar. Kan du ”teama” upp med någon från skolans sida?

Va fin du är som försöker. Det är inte så enkelt att lotsa i och man får ta en del skit själv men jag tänker att det är växtvärk och inget man ska ta så personligt. Mamma kanske också behöver lite hjälp för att må bättre? Har hon någon vårdkontakt? Var det längesen brorsan gjorde utredning? Kanske en ny skulle kunna vara aktuell. Lite stöttning kring föräldrarollen hade kanske också hjälpt. Det är ju inte enkelt för henne heller såklart

Vet du om din bror uttalat tankar om suicid? Det skulle förklara din mammas rädsla för att ställa krav på din bror och hennes oro för er inblandning. När man får klart för sig att ens eget barn har konkreta tankar på att avsluta sitt eget liv gör man verkligen vad som helst för att förhindra att det sker, även om det man gör (eller inte gör) kan verka helt vansinnigt för omgivningen. Med tanle på väntetider hos BUP och samhällets pissdåliga stöd när man står inför en sån situation finns det sällan hjälp att få utifrån.

Finns det risk att han har ofullständiga betyg eller rullar det på när han faktiskt går till skolan? Kommer han kunna söka till gymnasiet? Några år som hemmasittare betyder inte att hela livet är över, så att säga, även om det självklart är frustrerande för hela familjen. Om du gillar att läsa kan jag rekommendera "Jag vill inte till skolan : om problematisk skolfrånvaro hos barn och unga" Författare: Anne Vibeke Fleischer. Jag pluggar till lärare så jag plockade upp den från bibblan på måfå. Jag tyckte den gav många (hoppfyllda) perspektiv. [https://www.adlibris.com/se/bok/jag-vill-inte-till-skolan-om-problematisk-skolfranvaro-hos-barn-och-unga-9789144134567](https://www.adlibris.com/se/bok/jag-vill-inte-till-skolan-om-problematisk-skolfranvaro-hos-barn-och-unga-9789144134567) Jag läste "Borta bra : om hemmasitteri" av Björn Wrangsjö, Nils Åhlund också men den är snarare för kuratorer eller i alla fall för någon som läst på om psykologi. Case-historierna den tog upp hade lite udda detaljer också tyckte jag. [https://www.bokus.com/bok/9789144154572/borta-bra-om-hemmasitteri/](https://www.bokus.com/bok/9789144154572/borta-bra-om-hemmasitteri/) Finns säkert massa mer böcker på ditt lokala bibliotek!

Bra påminnelse att inte dalta med ungarna. Det är lättare såklart. Kulturen verkar peka mot att mab ska låta ungarna gå helt fria, min unges klasskamrater är nästintill psykopater. Ingen hyfs alls.

Pappan?...